Ensamma reflektioner

Det ofattbara händer, jag känner mig ensam. Säkerligen är det bara tillfällig sinnesförvirring, men det gör mig ändå en smula ledsen. Jag tycker inte om att vara ledsen så jag försöker låta bli det så gott det går, men ledsenheten har tryckt på ett tag så idag bestämde jag mig ändå för att avsätta en timme åt den.
   Jag la mig i sängen och grät. Det hade fungerat bra om inte Scout oroligt vankat av och an och sedan gömt sig under bordet. Han tycker inte heller om ledsenhet. I skammen av att han låg och var miserabel slutade jag gråta, och körde takstirr istället. Men Scout är inte så lättlurad. En gång när jag gråtit på kvällen vägrade han komma fram under sängen morgonen efter.
   Så jag gav upp innan timmen var slut och tog istället fram datorn och googlade på ensamhet. Fick tips om studiecirklar, frisk luft och motion. Strök studiecirklar eftersom det mig veterligen inte finns några sådana här, och bestämde mig för att ta en promenad. Visserligen är jag ute i princip hela dagarna, och rörelse är det inte heller nån större brist på men kanske skulle jag möta någon som jag kunde applicera ett annat tipsen på - att le.
   Efter bara några hundra meter träffade jag en av killarna som kör transfers. Det var mörkt så han såg nog inte att jag log men jag kunde plussa några minuter till mitt sociala konto. Sen gick jag förbi jobbet för att hälsa på mina kollegor som plockade iordning inför kvällsturerna. Men av någon anledning kändes det patetiskt att vara på jobbet när jag faktiskt inte jobbade så efter en stund gick jag vidare. Scout var med förstås, så jag var ju faktiskt inte ensam.
   När vi passerade väntsalen kom jag på mig själv att längta till Stockholm och T-banan. Sen kom jag på att jag hatar att vara i T-banan och att det var den största anledningen till att jag flyttade från Stockholm. Istället önskade jag att jag bodde på söder igen, kunde gå rakt ut på Götgatan, in på en bar, beställa ett glas vin och titta på folk. Tills jag kom på att jag inte gjorde sådant medan jag bodde där. Och att jag faktiskt oftare känner mig ensam bland en massa människor än när jag är ensam i fysisk mening. Då gav jag upp ensamhetstankarna och gick hem. Det kändes ok. Så tyckte nog även Scout för han fick ett ben som kompensation. Men jag ska fortsätta mitt nya leende liv imorgon. Det är tur att det inte bor så många i Abisko för annars skulle jag nog få träningsvärk i smilbanden.

Konsten att tigga med finess

Status bilnyckel: Fortfarande borta
Åtgärd: Skjuta upp problemet och hoppas att det löser sig av sig själv

Det är tre veckor kvar av den så kallade norrskenssäsongen och det har gått snabbt. När jag uttrycker mig så får jag åldersnoja - när jag var liten var det bara gamla människor som påstod att tiden går snabbt. Men uttrycket måste ha vandrat nedåt i åldrarna. I alla fall så har det varit en bra säsong. Inga skadade gäster, förhållandevis få borttappade och inte alltför många välta skotrar. Men mycket hinner hända på tre veckor. Scout tycker också att det har varit en bra säsong, trots att vi bytt grillkorven mot kanelbullar. Men när det gäller sådant som är ätbart är han inte så kräsen. Han har definitivt utvecklat sina tiggar-skills i år. Jag måste erkänna att jag är imponerad över hans skådespelartalanger. På pimpelturerna värmer han upp gästerna redan i omklädningsrummet och "tvingar" dem att klia hans mage genom att 1) slänga sig på rygg 2) sprattla med benen och 3) "prata", om ingen uppfattar 1) och 2) fort nog. Väl ute på isen går han runt till var och en. Dricker vatten ur deras pimpelhål, hälsar ordentligt och hänger en stund på deras renfällar. När det är bulldags är han redan hemma. Han tar ett nytt varv. Lägger huvudet på sned, tittar dem djupt in i ögonen och lägger ena tassen i deras knä. Samma procedur hos alla. Själv tycker jag att han borde försöka vara lite mer trogen efter att han gått halva deras bulle men icke, snabbt vidare till nästa. Hans metoder är både utstuderade och beprövade.
   Scout är en utmärkt arbetspartner. Men framför allt är han en otrolig vän. Han gör vardagen betydligt mycket roligare. När han var liten gav han mig dock panik. Jag ville lämna tillbaka honom varje dag de första månaderna, inte för att han var jobbig på något sätt utan för att han alltid var DÄR. Jag tyckte att det var skrämmande med den där lilla tussen som ständigt betraktade mig och jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Det finns en anledning till att Scout är min första "sambo". Nuförtiden stirrar jag tillbaka när Scout ligger och glor på mig. Lite som arga leken, "vem vänder blicken först". Den som påstår att hundar inte gillar ögonkontakt har aldrig träffat Scout.
   Jag föll för Scout redan när jag träffade honom i Sulviken första gången. Han var som lite udda. Gick på sina egna små äventyr och verkade vara ganska mycket uppe i det blå. Ville inte riktigt bli gosad med, hade inte tid. Nuförtiden har han gett upp. Han vet att när det är mysdags är det bara att finna sig. Suckar och låter mig hållas medan jag trycker in näsan i pälsen på honom. Nej, det är inget lätt liv han har. Det svåraste för honom är nog att jag ibland vill ligga i min säng med huvudet på MIN huvudkudde. Han tycker nämligen att det är hans plats och blir väldigt förnärmad om jag försöker flytta på honom. Riktigt sur blir han när jag vickar på tårna och råkar nudda honom. Icke! Men att han klampar omkring på mig utan minsta försiktighet verkar inte vara ett problem. Jag har det minsann svårt ibland jag också.

Bilder från helgen

Bilbekymmer och gamla klassfoton

Letar efter bilnyckeln, för hundrationde gången. Konstaterar liksom lika många gånger tidigare att jag inte hittar den. Jag försöker inbilla mig att jag lagt den på ett säkert ställe som jag sedan glömt var det är, för att ursäkta slarvet med att jag i alla fall tänkt litegrann. Men den ligger precis lika troligt, om inte troligare, någonstans ensam ute på fjället.
   Jag bestämmer mig för att det är lika bra att fixa en ny bilnyckel och ringer Bil-City i Kiruna. Han som svarar säger att de inte gör nycklar till Ford, men när jag kommer på att det är en Golf jag har får jag napp. Killen i luren vill veta årsmodell och registreringsnummer och jag blir lite irriterad över att han hakar upp sig på petitesser. Det är en silverfärgad Ford. Golf... hon hetter Betty och jag kan byta däcken. Enough? Icke. Nästa fråga blir om bilen rullar, men han minns sedan att jag berättat att BÅDA bilnycklarna är borta. Jag struntar i att upplysa honom om att bilen stod precis lika stilla även på den tiden jag hade en bilnyckel att vrida om. När jag slutligen berättar att jag bor i Abisko blir han tyst. Frågar sedan om jag inte skulle kunna leta lite till? Jag fräser att jag knappast skulle ringa om jag inte letat. Sedan frågar jag försiktigt vad en ny nyckel skulle kosta. "Ca 1500" får jag till svar och jag tänker att det i alla fall är billigare än de 2000 jag hade föreställt mig. "Men med omkodning får du nog räkna med minst 4000" fortsätter han. Va???? Seriöst? För en jäkla skitnyckel? Är det nån som vill köpa en bil som inte rullar utan nycklar?! Jag muttrar att jag nog ska ta och leta lite mer trots allt.    Ringer till mamma för att få sympati. Inser direkt att det är en dum idé för av någon anledning verkar hon tycka att jag får skylla mig själv. Ska inte mammor stötta en i svåra stunder? Min mamma har dock fått nog av svåra stunder eftersom hon har känt mig ett helt liv och jag får väl medge att hon har en poäng i att saker har en tendens att försvinna i min närvaro. Men sen är hon från början ganska snål med sympati för så kallade "småsaker". Sånt som hennes barn ser som mindre livskriser. Jag är rädd för att den egenskapen har förts vidare till mig.
   Efter en stund nämner hon att lillsyrran sms:at henne ett skolfoto från när jag gick i gymnasiet. "Du var så fin där!" Jaha? Jag säger ingenting. "Ja, du är ju fortfarande fin förstås...." försöker hon rädda upp det med. Vita lögner ska göras med inlevelse.
   Ja, livet. Inte fan hade jag väntat mig att jag skulle vara en ful 31-årig med en fordgolf som inte startar, leva duschlöst i Sveriges avkrok tillsammans med en hårig slädhund som tror att han är en älghund och ha noll koll på mitt liv. Å andra sidan tycker jag inte att andras liv ser så jäkla mycket bättre ut så förmodligen så är jag precis där jag ska vara.

Understa raden, andra från vänster