"Det här var ju onödigt" säger han.
Nähä???
"Jo, lite så" muttrar jag.
"Men det är en firmabil va? Se det positivt! Det är i alla fall inte din bil."
Jag säger ingenting. Tycker att det är onödigt att upplysa honom om att min bil fortfarande står på parkeringen hemma i Abisko och väntar på att bli bärgad in till Kiruna. Ibland är tiga guld, till och med i min värld. Den här bilen står halvvägs i diket för att uttrycka det fint. Medan bärgningskillen förbereder räddningsaktionen försöker jag förklara att jag faktiskt inte parkerat riktigt så illa från början, utan att detta är slutresultatet av ett annat - totalt misslyckat - bärgningsförsök. Han konstaterar bara att "det brukar gå så här" och fäster det som ska fästas, för att sedan helt sonika dra upp mig.
"Det var nåt som luktade också?"
"Jag tror jag har bränt kopplingen" säger jag.
Han lyfter på motorhuven.
"Det är garanterat kopplingen."
Helvete, tänker jag. Får flashback från förra året när jag blev fast i Gällivare efter att min egen bil stannat mitt på vägen. Det skulle vara lite pissigt att bli fast 8 mil hemifrån efter 7 timmars körning bara för att jag velat stanna och springa lite efter ett skoterspår. Men jag fattar inte varför plogbilarna måste ploga en meter utanför asfalten. Hur ska jag kunna veta att där bara finns snö snö och åter snö?
När räddaren i nöden konstaterar att alla delar överlevt och att bilen går vill jag bara krama honom. Men jag besinnar mig. Tror nämligen att jag för utomstående ser ut som en galning. Skalbyxor som varit svarta men nu är vitgrå av Scouthår, en jacka som själv är äcklad av att ta på mig. Oborstat hår och rödmosigt ansikte efter arga arga tårar. Så jag säger bara x antal tack. Han frågar efter min hund. Jag öppnar bakluckan. Scout blänger på mig. Han är inte nöjd. Han har tröttnat på allt vad bärgare heter och förmedlar på alla sätt att han borde ha hamnat hos en matte eller husse som är bättre på att köra bil. Jag blänger tillbaka och säger att det är en trade off. Jag köper trots allt laxfilé till honom och låter honom få liggunderlaget när vi är ute och tältar.
När vi till sist kan fortsätta hemåt funderar jag på om jag verkligen behöver ha bil? Mobiltelefon? Dator? Det moderna livet passar inte för en klantskalle som jag. Förr i tiden kanske man högg sig i låret med yxan utan att det var någon jättekatastrof, nuförtiden räcker det med att man ställer bilen lite snett eller råkar ha sin vattentäta telefon i sin regnjacka för att världen ska gå under. Nej, jag passar definitivt bättre i en stuga långt ute på fjället eller i skogen. Det var i alla fall en trevlig helg i Rusele tillsammans med moster, hennes man, deras hund, mamma och syrran. Lätt värt de 2000 spänn som räkningen från Assistanskåren landade på. Egentligen skulle vi ha åkt ner till Jämtland. Egentligen skulle vi ha varit tre på vägen hem. Jag, Scout och en tik. Det blev inte så. Scout och jag tillbringade natten på en parkering i Kåbdalis. Det var kallt och mörkret bjöd på ett av de vackraste norrsken jag sett på länge. Ironiskt egentligen, när man bor i norrskenets mecka. Vi låg som två kanelbullar, ihoprullade på varsin ände av sätet och någonstans där insåg jag att jag inte var redo. Inte redo att släppa in någon i vår bubbla. Det låter kanske larvigt, patetiskt till och med. Men det är i alla fall sant. I ögonblick när man inte är stor så kan man åtminstone vara ärlig.
