Lördag igen och fortfarande stela ben

Det har gått en vecka sedan TEC. Vanligtvis efter ett ultralopp brukar jag känna mig muskulärt återhämtad efter bara några dagar, men så icke denna gång. Jag gissar att det beror på a) att det blev en chock för kroppen med ett så långt pass på barmark redan nu och b) att jag aldrig sprungit i närheten av så här långt på relativt hårt och monotont underlag c) och att jag inte brukar ta ut mig lika mycket. Kanske även värmen under loppet spelar in, vad vet jag. Men jag har joggat igång och hasar mig fram så länge det känns ok. Inte träning utan "bara-vara-springa". Och det känns på ett sätt skönt att kroppen ännu inte är helt fräsch då det kommer att bli ett par stillasittande dagar på väg till Slovakien. I huvudet vill jag dock bara springa just nu. Förflytta mig länge, lekande och kravlöst i våren på alla stigar som äntligen smält fram. Men också försöka förflytta mina egna gränser.

Tanken var ju att juni skulle bli en loppfri månad men hur det nu kommer sig står jag på startlistan för Älvdalen backyard ultra den 15e. Ju mer jag tänker på det desto mer ser jag faktiskt fram emot det! Backyard handlar för er som inte vet om att springa en 6,7 km lång rundbana med ny start varje timme. Det är alltså helt oväsentligt hur snabbt man springer så länge man är redo vid nästa omgång. Den som gör flest varv totalt vinner alltså. För mig blir det en helt ny upplevelse och det ska bli både roligt och intressant att testa en annan slags tävlingsform. Min initiala tanke var "se, lära, och kanske till och med sätta ett slutmål" men jag tycker en stor del av grejen med backyard är att inte veta hur länge man ska hålla på så jag får fundera lite på det. Det känns lite trist att redan från början sätta upp en begränsning för sig själv. Nåja, det finns ju en massa tid att fundera på det. Dock ser jag det som ett utmärkt tillfälle att hålla på under längre tid än jag någonsin gjort hittills. Jag vet ju att jag kan springa 100 miles men inte om jag kan springa i 24 timmar. Jag har en vision om att backyard, förutom att banan är flack och monoton, kommer passa mig bra. Jag gillar att springa långsamt, inte stressa och hålla på länge. Vad jag däremot INTE gillar och inte heller hanterar särskilt bra är att inte sova så jag kanske behöver försöka utarbeta någon form av plan för powernaps.

Jag inser att det mesta den här sommaren och hösten handlar om löpning. På ett sätt känner jag mig både larvig och fåfäng som låter den spela en så otroligt stor roll i mitt liv, och stundvis ger det mig också dåligt samvete. Jag är ju bara en "amatör". Men jag försöker slå bort de tankarna: man ska följa sina drömmar så gott det går och leva på ett sätt man mår bra av, förutsatt att det inte skadar någon annan. Och det skadar ingen annan att jag springer. Den senaste veckan har jag gått omkring och varit tacksam. Tacksam för alla trevliga människor jag träffat genom löpningen och de verkliga vänner jag fått, för det jag fått och får uppleva i löparskorna och för att min kropp tar mig dit jag vill!