tisdag 30 april 2019

TEC100: Allt som inte dödar härdar

"När jag kommer in efter fjärde varvet så försöker jag hitta en anledning att kliva av. Jag mår illa, är yr och hela kroppen är på väg att brinna upp. Jag vet att jag har tabbat mig genom att springa första varvet något för snabbt, men främst genom att jag stressat och skjutit upp att dricka. På första tre 35 kilometrarna har jag inte ens druckit en liter och det är alldeles för lite i värmen. Det här är inte på väg åt rätt håll och jag överlägger med mig själv. Allra helst vill jag bryta men det är "tyvärr" inte ett alternativ eftersom jag bestämt att vad som helst utom ett DNF är ok, Transgrancanaria får räcka. Mitt knä som jag oroat mig lite för funkar fortfarande bra, jag har ingen annan skada och jag kan röra mig framåt utan problem även om det är otroligt tungt och inte går snabbt. Jag kommer få stå mitt kast och jag försöker se det som att det kommer att bli en nyttig lärdom, en lång sådan. Det är drygt elva mil kvar och jag har behövt jobba sedan kilometer femton. Inte tänka på det nu Anna! Ett varv i taget, och det kommer bli svalare om några timmar. Bestämmer mig för att släppa mitt A-mål på 16 timmar och gå direkt på C - att komma i mål. Slänger klockan till Roger, får resorb och salt i utbyte. "Vi kör det här varje varv nu, och du måste börja dricka" säger han. Ja, det är så nu. Göra det bästa av situationen och rädda upp det som går. Fan!"


I starten. Foto Roger Marklund. 
I starten. Foto Thomas Gottlind. 
När det är fem varv kvar kliver Jonas Johansson som ska vara min pacer in bredvid mig. Det känns skönt att någonting bryter av, känns skönt att mörkret är på väg. Vi joggar och pratar och några kilometer går det helt ok men så sjunker jag igen. Försöker hålla skenet uppe, har dåligt samvete för att han tvingas springa så sakta. Skäms för att jag går i backar som inte är backar och för att jag redan bommat mitt mål. Försöker ta mig längre ut och leta i reserverna men det har varit många timmar av grävande redan. Inser att jag tycker synd om mig själv. "Hörrudu tjejen! Inte ok!" "Det är löpning, du är bara trött. Alla andra är också trötta. Var lite tacksam över att du kan springa istället." Och någonstans så är jag ändå det. Tacksam. Vid det här laget vet jag att jag kommer att ta mig i mål för det är bara jag som styr. Att jag kommer att ha sprungit 161 km för andra gången i mitt liv. Det är så lätt att glömma att det är en bedrift i sig, att kunna förflytta sig 16 mil i ett svep till fots. Att kroppen håller. Varven är långa men jag njuter av att mörkret fallit och luften kylts av. Det är en vacker natt, för ja, det är natt nu. Stjärnklart. Jag har börjat tappa det lite, snava på rötter och missa när banan svänger. Jonas säger åt mig att fokusera så jag fokuserar på att fokusera. Vi småpratar inte längre för jag orkar inte. Känner mig som världens tristaste löparsällskap. Men det är som tystnaden fallit över hela banan och löparna gått in i sin egen värld. En värld där jag tror att många ifrågasätter vad i helvete de håller på med. Det är utelämnande att vara så här slut och inte längre riktigt kunna kontrollera kropp, tal och andning men all kraft går till en sak nu och det är framåt. Jag försöker hitta en tillflyktsort någonstans i mig bortom det som gör ont men jag lyckas inte. Ner med huvudet "kom igen nu tjejen". 

Vi kommer in i sista varvning. Byter flaska, dricker cola och tar en gel. Jag vill inte dricka eller ha mer socker men pressar i. Roger säger att jag ligger totalfemma och att det är sju minuter upp till fyran. Sju minuter låter mycket på 11,5 km men jag vet att vid det här laget kan mycket hända på kort tid. Jonas går ut framför mig istället för att ligga bakom eller sida vid sida och utan ord förstår jag att vi går för att plocka den som är framför. Jag förväntar mig att få någon form av energiboost nu när det bara är ett varv kvar men det händer inte och det gör mig faktiskt lite nöjd, att tröttheten inte bara sitter i huvudet. Det känns som vi springer fort men det gör vi givetvis inte, men i min kropp säger att det är ett evighetslångt 400-meterslopp. Jag säger till mig själv att det är bara huvud, bara huvud, att jag bara trött. Att det var hit jag ville. Bara ut med allt nu. Var inte en sån jävla mespropp! Jag försöker också för Jonas skull, han har släpat runt på mig över 55 km vid det här laget. Det är långt. Så passerar vi Saras backe för sista gången. Det är ingen ute längre, klockan närmar sig tre på natten och hela dagen har någon funnits där för att peppa, bjuda på saft och godis. Passerar 10 km skylten och strax därefter uppstår Thomas ur skogen. Han har också hejat hela dagen, på mig och alla andra löpare. Han liksom så många andra. Med 250 meter kvar till mål lämnar de mig, Jonas och Thomas. Jag försöker öka och jag gör nog faktiskt det också när jag springer sista biten mellan marshallerna mot mållinjen. Framme. Jag lägger mig på marken. Vet inte riktigt vad jag känner förutom att jag aldrig kommer att kunna resa mig upp igen."  


I målgång. Foto Roger Marklund.

I målgång. Foto Thomas Gottlind.
På ett sätt blev TEC min första 100 milen och kanske även min första riktiga ultra. Hittills har det gått ganska "lätt". Visst har jag varit trött och fått jobba (speciellt på SAU förra året) men jag har kommit undan ok med att inte ha någon vidare plan för tempo, vätska och energi - eller kanske främst med att ha en plan som jag struntar i. Den här gången fick jag betala och någonstans, så här efteråt, så är jag verkligen glad för det. Självklart hade jag gärna presterat bättre men den här gången gjorde jag inte det men fick många nya lärdomar. Faktiskt så är jag heller inten ens missnöjd eller besviken. Jag missade med mitt mål med 52 min, till stor del på grund av att jag missade det allra mest grundläggande för att springa ultra: att ha tålamod och "ta hand" om kroppen från början. Det är inte som ett millopp där man får lida sista kilometrarna utan här får man betala många många mil och slarv är väldigt svårt att återhämta. Så givetvis tycker jag inte att jag gjorde ett bra lopp. Men! Det finns många positiva saker som jag också tar med mig. Jag tog mig i mål och gav inte upp trots att jag missade mitt mål, jag lyckades ta ut mig mer än jag någonsin gjort tidigare, tiden barkade inte iväg totalt, vi lyckades knipa den totala fjärdeplatsen och damsegern. Men främst så kommer jag att ta med mig alla andras insatser. Alla Täbybor som stod och hejade och hade ställt ut bord med vätska och annat längs vägen (men du med koskällorna, jag gillade dig som fan till dess att du satt med en mojito på sidan i kvällssolen!!!), funktionärerna och arrangören David Sundvall som jobbar minst lika hårt som vi som springer, alla som kommit för att supporta oss löpare på ett eller annat sätt. Alla medlöpare som trots att de själva slitit järnet fortfarande hejat, peppat och gett en massa energi. Allra mest tacksam är jag dock för Roger och Jonas. Roger som såg till att varje varvning flöt på bra så att jag aldrig tvingades stanna (för då hade nog kroppen ärligt talat stängt ner), som hänger med på de här upptågen jag börjat med och som också hjälper mig med en massa saker så att jag har mer tid att träna. Jonas som peppar mig inför loppet, trollade fram is när jag kokade och som sprang med mig i 5!!! varv. Utan dig hade jag aldrig fixat sub20 och jag hade heller aldrig tagit mig så långt utanför det som var bekvämt och förlåt för att jag var världens mähä stundvis ute på banan. Du är så otroligt stark och det var en ära men också väldigt lärorikt att få springa med dig.

Nu väntar någon veckas återhämtning då jag känner att det verkligen behövs. När träningen sätter igång igen så blir det i Slovakien och Tatrabergen där jag, Roger och hundarna ska tillbringafem veckor. Jag ser fram emot att få ordentlig träning i berg och att på riktigt komma igång med sommarträningen. Främst ser jag fram emot att springa väldigt renodlad trail ett tag. Det är nyttigt att testa nya saker och det kommer jag fortsätta med, kanske främst för att bredda komfortzonen, men det är på fjället och i den typen av terräng jag trivs bäst. Nåja, TEC 2019 till handlingarna.

-

1 kommentar:

  1. Intressant det där med sina A,B och C målen. Jag har upplevt att just B målet alltid hoppas över. Missar en sitt första mål så är det snabbt gjort att även B målet försvinner iväg innan man tas sig i kragen och skärper till sig. Bra joggat och bra omfokuserande och grattis till första platsen

    SvaraRadera

Att skriva om löpning

Eftersom bloggen har kommit att handla mer och mer om löpning så kommer jag istället att börja blogga på trailrunnuingsweden.se. Jag kommer ...