Tankar om TEC

Som ett barn springer jag mellan stugan och dasset i tjocksockar och mammas gröna foppa-tofflor och i skogen är jag en blandning av Bampi på hal is och en kalv på grönbete. Det börjar hända saker med löpningen nu, äntligen, nästan så att jag känner det från dag till dag. Fötterna flyter och jag njuter av varje steg. Men jag försöker tänka lite som en fiskare: veva in, släppa efter, veva in släppa efter. Ha det där förbannade tålamodet som alla snackar om och inte bränna all energi nu. Om två veckor, då. Inte nu. Men jag börjar faktiskt känna det det där underliga lugnet och känslan av att vara "klar".

Täby extreme challenge har faktiskt lite av en historia för mig, även om jag aldrig sprungit det tidigare. Redan i tidernas begynnelse, det vill säga när jag gick från att se löpning som ett nödvändigt ont till någonting jag inte kunde få nog av, så var det ett lopp jag ville springa trots att jag inte hade den minsta aning om vad ultralöpning innebar. På den tiden, 2011, så tror jag inte att det fanns så många andra riktigt långa lopp i Sverige och i löpargruppen jag sprang i pratade många om TEC. Faktiskt så stod jag på reservlistan och fick en plats men jag besinnade mig då det bara var månaden innan jag skulle springa min första (och hittills enda) mara. Därefter så blev det ju inte så mycket löpning på några år och förhoppningen om att springa ultra bleknade. Men 2013 när TEC gick av stapeln så bodde jag faktiskt i Täby och försökte träna en del i Ensta skog. Mest var jag dock bitter över att jag inte kunde ta ett löpsteg (eller gångsteg för den delen) utan att det gjorde ont och de korta löppass jag försökte mig på blev obanad skog i Fivefingers. På dagarna jobbade jag på Löplabbet och gnisslade tänder för varje kund som sa "jag skulle vilja säga att jag sprang tre gånger i veckan men det blir oftast inte så". Vadå "blir inte så??? KAN du springa och du VILL springa så spring då för i helvete!" Jag sa givetvis aldrig det, bara väldigt nästan. Det var den våren jag bestämde mig för att flytta och börja helt om. Egentligen hade jag inte nån aning om vad jag ville bara att jag var tvungen att förändra nåt och hitta någon form av mening med livet som inte handlade om att hetsäta, spy och hetsträna eftersom jag var väldigt over and out med den delen. Det blev ju Åre och fjällen och så småningom Abisko så man kan väl säga att alla vägar leder från T'äby... Så hur lustigt det än låter så kommer det nog att falla en tår vid mållinjen om jag tar mig dit.

I övrigt så känner jag mig ovanligt välplanerad. Jag har en A-plan, en B-plan och en C-plan och har till och med räknat på olika hastigheter! Ojojoj. Jag vet vilka skor jag ska springa i, Hoka speedgoat, och passar på att skicka ett stort tack till Hoka för att jag får vara en del av ert team detta år! Jag har en plan för hur mycket jag ska dricka varje varv och för energiintaget. Ett lika stort tack till Umara som jag fått äran att vara ambassadör för! Det är nästan lite snopet att all logistik redan är fixad och det nu "bara" är att springa. Inte så bara jag vet, och jag försöker förbereda mig för eventuella negativa tankar som kan tänkas dyka upp. Målet är att hålla humöret uppe hela vägen och fortsätta röra mig framåt även om planen skiter sig. Ni vet "det blir aldrig som man tänkt sig men det blir bra ändå":

De senaste dagarna har fortsatt bjudit på stugliv och löpning.