Marshmellowsteorin och löpning

"De bor här" säger jag till Scout. Han vet att han inte får jaga dem, vet att han sitter länkad till mig, men han vill. Renarna betraktar oss. Nyfikna, utan rädsla. Jag har stannat. Behöver den här stunden. Behöver enkelheten som renarna ger mig. Vi är besökare på fjället, jag och Scout. Åtminstone jag. Jag vet det, men det känns inte så. Jag känner mig som en del jag med, en väldigt liten sådan. Mer delaktig här än i det samhälle jag borde passa in. Jag kan det, passa in, men det är på bekostnad av förmågan att se. Det är som att nyanserna bleknar och dofterna blir svagare. Livet avfärgas utan att jag märker, för att det måste det, för att det inte går annars. För att det inte ska bli kaos och korsdrag och kortslutning. För att livet ska vara mindre läskigt och göra mindre ont. Det ensamma kravlösa stunderna på fjället keeps me sane. Utan dem skulle jag gå under och bli ett grått skal som existerar utan att leva. Skönheten väcker mig och tvingar mig tillbaka till mig igen. Jag gråter ofta på fjället, både när jag är ledsen och när jag är glad. Helt enkelt tårar som behöver komma ut.
   Jag har kunnat springa mycket på sistone, mer än min kropp någonsin klarat av tidigare. Men jag inser att det för min del inte alls handlar om löpning som sådan, utan att känna mig i symbios med naturen och med min kropp. Så fort det blir kravfyllt så tappar jag lusten. Jag tvingar mig sällan till någonting numera för jag ser inte poängen i det. Varför ska jag springa när jag inte vill eller inte springa om jag vill? Varför ska jag springa intervaller om jag bara vill lufsa? Det fungerar inte alltid så, jag inser det. Man kan inte alltid låta sig styra av de momentana infallen.
   Men ibland tänker jag på marshmellowstestet (det som går ut på att sjuåriga barn får en marshmellow och löfte om att få ytterligare en om de inte ätit upp den första efter 15 min) och undrar om det verkligen alltid är bättre att vänta på belöningen. Om jag verkligen vill äta min marshmellow nu så kanske det är bättre att jag gör det? Vad säger att jag skulle bli mer tillfredsställd av att få ytterligare en efter en kvart? Varför är mer alltid synonymt med bättre? Just marshmellows var ju en urusel sak att testa med men ändå (ät en till och var ännu onyttigare) - teorin tycker jag ändå faller lite på att det faktiskt finns människor som äter sin enda marshmellow och sen är nöjda, som inte strävar efter högre lön eller som inte tränar för att springa fortare. Det viktiga är att det är ett aktivt val även ATT äta sin marshmellow och att man förstår konsekvenserna av det. Förhoppningsvis skiljer det ändå något i intelligensnivå mellan en sjuåring och en vuxen människa. Det är ungefär som att se till mig själv när jag dricker vin: till ett visst stadium finns ändå ett visst konsekvenstänk "om jag dricker ett till glas nu så kommer jag att må dåligt imorgon", därefter finns bara "jag ska dricka ett till glas vin!".

Nåja, färdigflummat för ikväll. Så här ser det ut när vi myshänger jag och Mr hårig.