Vardag

Solen letar sig ner mot bergen. Färgar himmelen rosa och fjället skiftar i guld. Torneträsk glittrar. En saga, ett sagolandskap. Jag är fjällprinsessan och Scout är min varg. Vi dansar över stenar, springer ikapp. Vadar över jokkar. Låter vattnet kyla oss. Stannar och dricker. Är. Det handlar inte om löpning, inte alls. Det handlar om dessa kvällar, om fullkomligheten i att vara ett med naturen, ett med sin kropp, om kärleken. Det kan vara stjärnklara nätter i skoterspår och luft som är så kall att den knappt går att andas. Eller att springa i stormen, med stormen, mot stormen med goggles. Om att springa barfota på stranden och leka med vågorna. Soluppgångar, dagar, kvällar, nätter. Årstider och väder. Det är därför. Jag springer för att känna mig levande och för att överleva. För att det är det fullkomliga.

Kvällsspring

Att springa är en stor del av mitt liv men den här bloggen kommer aldrig att handla om träningsupplägg, tider eller prestationer. Jag tycker att det är ointressant. Visst tävlar jag, men mot mig själv. Det är mer en fråga om att utvecklas. I min värld är huvudet det allra viktigaste, långt viktigare än kroppen. Den är däremot ett redskap vi behöver ta hand om. Det är lätt att halka iväg och titta på hur andra lever och tränar och tro att det är så det ska vara. Att hitta inspiration är bra, det är jag övertygad om. Men inte kopiera och inbilla sig att det ska fungera. 

Min egen så kallade "träning" inkluderar i princip alltid Scout. Det måste den göra och det vill jag att den ska göra eftersom han är den absolut viktigaste i mitt vardagliga liv. Vår tid tillsammans går före att springa ett visst pass även om det inte alltid är ultimat ur kortsiktig prestationssynpunkt. Men i det långa loppet ger det mig så otroligt mycket mer. Som sagt, det handlar om att hitta vad som fungerar för en själv, kroppsligt, själsligt och i praktiken och lämna utrymme för det som inte är "perfekt". Men ibland tappar man balansen för en stund. Jag snubblar ofta, ramlar ibland, men har blivit bättre på att hitta tillbaka. Bättre på att se mina egna begränsningar, men kanske framför allt mina egna storheter och hur jag ska skutta över de där begränsningarna. 

Jag har börjat springa i princip så som jag brukar göra igen, men inga dubbla pass med löpning. Det känns både bra och dåligt hittills. Fart på flackt känns inte alls bra för benen tvärstoppar och jag får ont i en höft samt diverse andra kroppsdelar efteråt, men att kravlöst lufsa omkring fungerar bra. Idag var jag ute på den första lite längre svängen sedan Swedish alpine ultra, 4 + 2 timmar. Fyra timmar myslufs och 2 timmars ofrivilligt jaga Scout. Som sagt, Scout är i högsta grad delaktig i min träning.

Fun runs

Blöt löpning

Har även hunnit med en tur till Låkta via Trollsjön

Mellan Låkta och Trollsjön var det rätt mycket snö kvar 

Swedish Alpine Ultra: the story

Så går starten, bara så där. Förväntar mig att alla bara ska rusa iväg, och visst, ett par tre stycken försvinner i fjärran men övriga tar det ganska lugnt. Då jag aldrig sprungit ett ultralopp tidigare så tycker jag den här typen av start känns märklig, men väldigt trevlig. Den första biten försöker jag bara känna in dagsformen och hitta min egen ”arbetstrav”. Kroppen känns pigg och jag får hindra den från att springa iväg. Andningen är smula ansträngd men det beror på att jag varit så nervös att jag glömt bort att djupandas. Jag har egentligen bara ett mål med det här loppet och det är att ta mig i mål. Jag har aldrig någonsin sprungit så här långt innan och i år har jag inte alls några långpass att skryta med. Ett pass på ca 45 km och resten runt 2-3 mil. Inte heller har jag förberett mig vad det gäller energi. I min ryggsäck finns 10 snickers, diverse gels samt sportdryck men jag har inte testat hur jag svarar på det tidigare. Jag gillar nämligen inte att äta och dricka när jag springer… Det som talar för att jag faktiskt ska överleva är att jag är van vid den här typen av terräng och det här är min hemmaplan. Även om jag inte förberett mig för den här distansen så är jag van vid att springa och har under maj och juni snittat på ca 150 km i veckan och dessförinnan spenderat många långa dagar till fjälls på skidor. Sen är jag envis. Trots allt är det bara 11*1 mil minus 3 km. En mil är ju ingenting och 11*0 är teoretiskt sett också ingenting. Jag förstår dock att det kanske inte riktigt är så det funkar i praktiken. Men en mara kan jag alltid springa, där går nämligen min minimigräns för hur otränad jag får tillåta mig att bli. Så det är bara att springa en mara och sen börja om och springa en till mara. De sista 23 km borde gå av bara farten. Ja, logiskt sett bör detta inte vara några som helst problem. Men ser tänker jag Nikkaloukta-Abisko så känns det i princip omöjligt. Aplångt och apjobbigt.

Efter en halvtimme lär jag mig att snickers är en urusel idé. Det är nämligen väldigt svårt att tugga choklad- och jordnötsklet medan man springer. Jag lär mig också att många går i uppförsbackarna under ultralopp. Det tänker jag dock inte göra eftersom jag vill ha kommit så långt som möjligt innan jag blir trött. Jag tror jag tjänar på att springa på medan det går och sen bara försöka överleva och ta mig framåt. Jag passerar Keb som fyra. Två snabbfotade bröder är långt utom synhåll och Sten, som sprungit Swedish alpine flera gånger tidigare och aldrig placerat sig sämre än tvåa, ligger precis framför mig. Han kör dock endast vatten denna gång, ingen energi, tokskallen. Fast å andra sidan, om man springer den här sträckan gång på gång så kan man ju inte heller vara vid sina sinnes fulla bruk. Jag bestämmer mig för att hänga på Sten en bit och se vad som händer. Ett betydligt mer svårsprunget parti tar sin början här men det passar mig ganska bra att få något annat än bara att springa att fokusera på. Dock fladdrar min snabbsnörning vind för våg och jag ramlar ett par gånger innan jag begriper att jag ska lirka fast den. Sen går det bättre.

Det känns bra till Singi och jag är glad över att få springa på kalfjället istället för nere i björken. Glad över att få vara på väg. Men efter Singistugorna går luften går ur mig litegrann. Det känns inte längre lika lätt och jag är alltför medveten om att det är väldigt långt kvar. Stundvis tror jag att jag ska tappa Sten, speciellt när jag ramlar ytterligare tre gånger under en väldigt kort tid. Fötterna börjar bli fumliga och jag börjar bli irriterad över alla jävla stenar. Att springa är inte ett problem, men att parera stenarna är det. Så mycket för att jag är van vid den här terrängen. Försöker trots det gå upp och dra för att dra mitt strå till stacken och efter ett tag märker jag att Sten hamnar efter. Tar det lite lugnare en stund men han kommer inte ikapp och jag förstår att det börjar ta ut sin rätt att köra helt utan energi. Till slut kör jag på. Det är både lättare och svårare att springa ensam. Lättare för att jag styr helt själv, svårare för att jag själv måste hålla tempot. Det går fortfarande tungt och jag förväntar mig att någon ska komma ikapp mig bakifrån men det händer inte. Så passerar jag även Sälka och påbörjar stigningen över Tjäktapasset. Här är det fortfarande vinter men snön är inte så illa som jag trodde. Moddig, absolut, men inget pulsande upp till knäna. Jag går i princip hela den brantare delen och det är skönt att bryta av löpningen med något. Skönt att det händer någonting. Efter en stund inser jag förvånat att jag är uppe vid vindskyddet. Trycker en gel och njuter av nedförslöpan. Hur utför skulle kunna vara värre än uppför när man är trött har jag aldrig förstått.

Så ser jag taket på Tjäktastugan. Det är en mäktig känsla för där och då vet jag att jag kommer att ta mig i mål, och för första gången sedan starten tillåter jag mig att reflektera över en sluttid. Det är kanske lite kaxigt och dumdristigt för trots allt återstår 50 km och även om den knepigaste delen är passerad så är resterande delen av banan långt ifrån lättsprungen. Jag gör en avstämning av läget. 14 timmar bör jag fixa och 13 timmar är möjligt. Kroppen är inte längre pigg men det känns ändå helt ok. Jag har återhämtat mig bra de senaste kilometerna. En höft gör sig påmind men de flesta kroppsdelar är förvånansvärt intakta. Jag är trött i armarna, men det är ju helt oviktigt i sammanhanget. Mentalt är jag med och taggad. En del av mig säger att jag ska försöka att bara cruisa resten av vägen utan att överila mig medan en annan är nyfiken på vad jag skulle kunna plocka ut ur mig själv. Det blir ett mellanting. Jag trycker på lite men försöker ändå vara strategisk. Jag vet att jag ligger trea och det vore lite kul om jag kunde hålla den placeringen.

Men vid Alesjaure börjar jag få det jobbigt. Benen talar om att de inte alls är tränade för det här. De är starka men inte tillräckligt uthålliga. I huvudet är jag nästan hemma det är bara det att det fortfarande är långt hem. Det blåser och jag blir kall. Det är sten sten och åter sten och blött blött och åter blött. Jag fokuserar bara på att fortsätta springa oavsett tempo och terräng och upprepar ”det gör ont men det är ok” för mig själv. Inget vidare fantasifullt mantra men det funkar. På ett sätt njuter jag av att harva på trots att kroppen inte vill längre. Det går ju. Jag undrar om tröttheten nått sin ”point of no return” och det härifrån bara kommer att gå utför. Eller, om det kan vara övergående. Jag sjunger lite. Svär en hel del. Pratar snällt med mig själv med samma larviga röst som jag använder när jag pratar med Scout. Tycker vandrarna är i vägen men uppskattar dem ändå eftersom de tvingar mig att hålla skenet uppe. Vid slutet av själva Alesjaure-sjön pågår renskiljningen. Det är mäktigt att se och jag känner mig liten och vördnadsfull. Tänk att jag får vara här. Tänk att jag får springa här. Tänk att det här är mitt liv.

Under skråpassagen vid Keron inser jag att låren är fullkomligt körda. Hur jag än försöker kan jag inte lyfta benen tillräckligt för att inte snubbla på stenarna. Att springa platt går bra men inte över ojämnheter. Jag ramlar och ramlar igen. Vet att om jag fixar att springa nu så kommer jag i mål under tretton timmar. Tanken gör mig rosenrasande och jag örfilar mig själv ett par gånger i en förhoppning att vakna till liv. Samtidigt kan jag inte låta bli att skratta. Jag är en sprattelgumma. Benen har stundvis börjat spasma och fötterna är lealösa. Går nerför hela Keron-backen och förstår slutligen carför folk säger att det är jobbigare att springa nerför än uppför när man är trött. Nere vid Abiskojaure tittar jag på klockan. Jag har tappat mycket senaste milen och behöver hålla 5-tempo här för att fixa the magic thirteen. Det låter enkelt. Det ÄR enkelt. Men samtidigt är det så svårt. Jag försöker nollställa hjärnan och glömma att jag redan sprungit 9,5 mil. Föreställa mig att jag bara ska ut på en kvällsjogg. Det handlar bara om graden av vilja. Jag vet det. Men sanningen är att jag inte vill tillräckligt mycket. Jag är trött, men framför allt så är en del av mig ganska nöjd över att jag klarat mig hit. Nöjd och otroligt tacksam. Nu vill jag njuta sista biten. Så jag drar tröjärmen över klockan och släpper den släpper taggen av besvikelse. Den får inte följa med mig in i mål.

Det är en vacker kväll och vinden smeker mig i nacken. Jag är i princip ensam nu och jag är glad för det, behöver den här stunden. Jag tvingas gå över vissa stenpartier men tycker att det känns förvånansvärt lätt att springa där det är platt. Det är som benen anpassat sig och ser löpningen som sitt naturliga läge. Det luktar björk och mossa. Fjällskog. Vilken dag det varit. Mentalt har jag behövt den för att släppa allting annat och bara vara i häret och nuet. Nu är jag ren, om man nu kan kalla det så. Lugn. Några kilometer från mål tar jag upp telefonen och meddelar att jag är på väg in. Sista biten. Men hur kan 2,5 km vara så jäkla långt? Nu är det inte kul längre. Jag gråter nästan för att jag är så jäkla trött och sen skrattar jag eftersom så jäkla trött är jag faktiskt inte. Trött och pigg på samma gång. Sjunger lite igen. Ramlar. Så ser jag äntligen porten till Kungsleden. Snart hemma. Springer genom tunneln och uppför backen till Abisko Turiststation. Undrar var i helvete målet är. Genomgår en inre kris innan jag ser hundarna och förstår att jag är framme, bara lite fel. Såklart. Att inte ha sprungit fel en enda gång vore inte likt mig. Springer de sista meterna. Tror jag i alla fall. Eller så går jag. Skriker ”var i helvete är målet”. Så är jag i mål. Stannar. 13 timmar och 11 minuter. Får reda på att det är nytt banrekord för tjejer och att jag är trea totalt. Där, just då är jag bara så otroligt nöjd. Inte egentligen över placering eller tid, det är trots allt ganska oväsentligt. Men att jag haft en så fantastisk resa. Visst finns det saker som jag kunde gjort annorlunda och bättre. Att springa långpass hade till exempel varit en hit eftersom jag är övertygad om att benen varit mer med i matchen då. Att kunna springa i alla nedförsbackar hade ju varit trevligt. Att ladda med vin de sista två veckorna kanske inte heller var helt genomtänkt. Men jag har haft tur som hållit ihop så pass bra som jag gjort och framför allt tur att min mage inte protesterat nämnvärt över alla gels. Jag hade tur som inte slog mig någon av alla gånger jag ramlade. Jag hade tur att jag slapp mensvärk trots att dagen bjudit på niagarafallet. Men vet ni, ibland ska man faktiskt ha tur också!

Dock rekommenderar jag inte att man dricker två flaskor vin dagen efter Swedish Alpine Ultra. Då kan det hända att man vaknar ensam i en bastu ute på Torneträsk. Bara ett råd.  

Nikkaloukta dagen innan start. Det hat äntligen slutat regna.

Att ha en ryggsäck som sitter bra är smart annars får man skavsår...

Återhämtningsjoggar på schemat

Livslögner, självinsikt och vardagsäventyr

Jag är av den åsikter att livslögner ska bevaras så länge det bara är möjligt. Att vara lyckligt ovetande om sina är väl vara hur bekvämt som helst? Ta bara Donald Trumph som ett exempel, det måste vara fantastiskt att känna sig ofelbar trots att en hel värld tycker att man är ett stort skämt? Skulle den gubben haft självinsikt så skulle han fått spendera många timmar i terapi för att kunna leva med sig själv, tid som han nu kan ägna åt golf och åt att leka president. Kanske finns det ett samband mellan självinsikt, intelligens och överlevnadsinstinkt? Om jag är tillräckligt korkad kanske det absolut bästa för mig är att vara omedveten om mina brister?

Ser jag till mig själv är jag ganska strukturerad och ordentlig, men med ett visst mått av otur. Av andra får jag höra att jag är flummig och extremt klantig, någonting som jag inte alls kan känna igen mig i. Ok, möjligen klantig men absolut inte flummig. Sen tyder det väl på en viss organisationsförmåga att jag för det mesta lyckas reda upp den oreda jag skapat? (Även om det ibland krävs viss hjälp? Och vad vore livet utan små "vardagsäventyr?" Vanligtvis kan jag se det komiska i det mesta som går fel, men det finns stunder jag rätt och slätt hatar mig själv för att jag är så jäkla klumpig och tänker att jag borde sitta isolerad på en ö någonstans långt borta från resten av världen där jag inte kan tillfoga någon större skada. Men å andra sidan, Abisko är väl nån slags light-variant av den lösningen.

Den stora mobildöden

Herregud, ibland undrar jag varför just mina telefoner är så otroligt oberäkneliga. Igår hoppade två stycken ur min ficka rakt ner i Torneträsk. Samtidigt. Vad är oddsen för det? När bägge ligger i samma ficka och den fickan är öppen så kanske oddsen är ganska stora, men ändå. Den här gången var visserligen ingen av telefonerna egentligen i min egen ägo, utan den ena var guidetelefonen som jag bara tillhandahöll och den andra var en telefon som jag lånat sedan min gamla gick sönder. Men de befann sig under mitt ansvar. Jag förstår inte hur man kan låna ut en mobil till mig, på riktigt. Jag skulle aldrig göra det. Mamma tycker att jag borde lära mig att stänga fickorna. Jag anser att hon borde ha lärt mig det när jag var liten, för är det inte så att det mesta kan härledas till barndomen. Skulle jag haft barn så skulle jag lagt mycket tid på knappar och blixtlås, förutsatt att jag inte lyckats tappa bort barnen först förstås.

Idag var jag till Kiruna och skaffade en ny mobil. Jag hade bestämt mig för att jag aldrig mer skulle lägga ut en massa pengar på någonting jag vet att jag inte kan hålla rätt på så att jag nu sitter här med en av de dyraste SONY-modellerna ter sig lite märkligt. Men livet blir sällan som man tänkt sig. Av diverse orsaker tvingades jag byta telefonnummer. Med tanke på att det tog tre år för mig att lära mig mitt förra så känns just nummerbytet lite jobbigt. När jag suckade över det sa Telia-killen glatt att han minsann kunde mitt nya nummer. Jahapp.

Så jag har en ny telefon. Firman har också en ny telefon. Jag har fortfarande kvar mitt bankomatkort trots att jag både råkat lägga det i bakfickan samt glömma det i två butiker så att expediterna fått springa efter mig. Slutet gott allting gott kan man kanske tycka. Men jag ska tala om en sak: det finns inga lyckliga slut i mobilvärlden - it’s a fucking never ending story.

The beauty of silence

Tystnad. En myggas surrande. Ett tåg som passerar. Scout som snarkar. Nu också smattrandet av tangenter. Men ljuden går att urskilja mot bakgrunden. Mot tystnaden. Kabbelekorna på bordet börjar vissna. Men fortfarande är de vackra, gula blommor mot gröna blad. Klockan har nyss passerat 05 och solen är framme, liksom den varit hela natten. Jag drar upp rullgardinen och ser ut över Lapporten, mot det öppna fjället. Det som räddar mig från att uppslukas av meningslösheten. Där finns en värdighet och stillhet, en ändlöshet, som tillåter mig att vara naken. Som ger mig ett lugn. Jag behöver det. Annars behöver jag inte så mycket faktiskt. Den stora håriga förstås, min livskamrat. Vissa berättar för mig att han bara är en hund men det skiter jag i. Jag är bara en människa jag också. Scout har en oförställdhet som de flesta tidigt får lära sig av med. Den så kallade anpassningen. Jag hatar att le för att det förväntas av mig, försöka passa in i nån slags hittapå-värld där jag ändå bara känner tomhet. Playing the game, en fullfjädrad skådespelerska. Jag kan men jag vill inte. Orkar inte. Överlever inte det. Ja, jag tycker om att vara själv men det bara för att jag inte är lika ensam då.

Att skapa sitt eget liv, det som borde vara så enkelt är det allra svåraste. Stundvis tänker jag att det bara är att stänga av och köra på, för vad spelar det egentligen för roll? Det är ju bara ett liv – minuter och dagar som passerar och försvinner. Tänker på hur enkelt jag slår ihjäl en mygga och vad är egentligen skillnaden? Liv som liv.

Igår sprang Scout och jag till Lapphjordhytta och tillbaka. Klocklöst med tid för att bara vara, bada och vila en stund i mossan. Det är den typen av ”löpning” jag uppskattar just nu. Den kravlösa där fötterna får leka som de vill och dansa över stenarna. Den löpning som egentligen inte alls handlar om att springa. Det känns ofattbart att jag nästa lördag ska springa mellan Nikkaloukta och Abisko. Jag vet inte hur jag ska klara det faktiskt. Samtidigt förstår jag inte varför jag inte skulle klara det. Det är ju trots allt bara att lyfta fötterna och ta sig framåt. Svårare än så är det faktiskt inte. Det ska bli jätteroligt att få se hela sträckan ur ett ”löparperspektiv”, utan tung ryggsäck. Så hoppas jag på en fantastisk dag: 13-15 grader, lätt bris, ”lagom” mycket sol, inget regn. På trevliga människor och att kunna springa i sällskap delar av vägen.