Kl 07.00 gick starten. Jag gick och la mig tidigt igår i hopp om att kurera en förkylning och vad som kändes som feber. Sen upp strax efter fyra, käka frukost, och fara till Bergshotellet i Järvsö och hämta ut nummerlappen. När jag tog trappen upp från toaletten fick jag inget vidare formbesked, när benen stumnar av några få trappsteg så låter 53 km helt plöstligt mycket längre men det är ju inte så mycket att göra åt sådär några minuter innan start. Totalt var vi 19 springare, varav 4 tjejer. Det var även ett 11,7 kilometerslopp, en halvmara samt barnlopp. Vi som sprang 53:an fick uppleva två varv runt halvmaratonbanan och ett varv runt 11,7-kilomersbanan, så för att vara mer exakt så sprang vi 53,7 km, det känns viktigt att skriva, eftersom dessa 700 m kändes oändliga.
Jag valde tydligen strategin att gå ut hårt, även om jag inte var medveten om det just då. Jag låg i tät första 7 km innan jag blev ikappsprungen och till sist så småningom omsprungen av en kille och sen ytterligare två. Vid 18 kilometer började jag känna att "hmm... jag kommer att få det ganska tufft de sista 35. Varvade på 2.15, vilket låter som en ytterst medioker halvmaratid men som hade gett mig en andraplats i damklassen på den distansen vilket kanske säger en del om banan. Andra halvmaran försökte jag hålla mig i komfortzonen, vilket delvis lyckades, men har du väl blivit trött en gång så får du betala en gång. Dessutom började jag ifrågasätta valet av att springa i nya skor (och en ny modell för mig) som jag totalt sprungit 8 km i innan. Eftersom det låg utanför vad jag kunde påverka här och nu försökte jag bortse från det och bara tänka "keep running, keep moving". Sanningen att säga gick jag rätt mycket uppför efter första varvet men ni förstår principen. Blev omsprungen av ytterligare killar som jag sedan sprang om igen och vid andra varvningen låg jag totalt trea och var 12 minuter före närmsta tjej. Det peppade mig lite eftersom det innebar att jag dragit ifrån ytterligare 9 minuter under andra varvet trots att det kändes som att kroppen var en stor tung degklump. Peppen släppte dock efter bara några minuter då mitt lår bestämde sig för att få kramp och löpningen blev väldigt klumpig. Jag försökte beräkna hur mycket tid som går att tappa på 11,7 km och kom fram till att 12 min var fullt möjligt och att det nog bara gällde att uthärda så länge som möjligt. När de pigga, snabba, järvmilslöparna drog förbi kunde jag bara skratta åt eländet. Men till sist kom jag äntligen till sista stigningen som var en 400 höjdmeters trappa som jag redan sprungit uppför 2 gånger. Där och då ville jag nästan dö men jag lever ju efter "hem kommer man alltid" och det visade sig stämma den här gången. Tacksam att komma i mål, tacksam att komma i mål som första dam och på ny rekordtid för damer trots årets längre sträckning, tacksam att lyckas hålla platsen som totaltrea. Idag var jag inte riktigt med i matchen, varken fysiskt eller mentalt och detta är förmodligen det absolut jobbigaste "passet" jag sprungit. Är "missnöjd" med mycket, framför allt känslan i kroppen och en kass split men som jag skrev igår: learning by doing. Detta är trots allt bara min andra ultra och jag är ödmjuk för uppgiften. Min spurt de sista 100 m uppför sista backen och in i mål är jag dock väldigt nöjd med! Spurta kan man alltid! Sen har det verkligen varit en superdag. Välarrangerat lopp, vackra banor och grymma funktionärer. Addera sol och alldeles perfekt löparväder till det och man kan inte annat än att njuta oavsett hur jobbigt det är.
Nu väntar några lugna dagar innan jag far tillbaka till Abisko. Halsont har adderats till förkylningen (kanske föga otippat) så ikväll blir det familjemys med kräftor och imorgon en heldag i skogen. Just nu sitter jag och tittar på diverse kroppsdelar som fått spel och vibrerar okontrollerat. Livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar