From Abisko with love

Vaknar av skrik och att planet kränger till. Jag hinner bli rädd men till sist står vi stilla på Kiruna flygplats. Jag vill bara att dörrarna ska öppnas och tränga mig förbi de andra passagerarna, komma ut och hem, men istället så sitter jag snällt kvar och väntar. När jag till sist stiger ut på trappan fyller jag lungorna med luft. Den smakar annorlunda här, känns annorlunda. Har bara varit i Stockholm några dagar men i realiteten är det en resa tillbaka till ett annat liv. Till det jag kunde ha valt men valde bort. Jag är inte en del av stan längre, om jag nu någonsin varit det. Det är främmande gator jag går på, men ändå så välbekanta. Ihållande ensam bland alla människor. Men det har jag alltid varit - alltid mer ensam bland andra än i mitt eget sällskap. Konstigt, eller så är det inte det.

Kör hemåt, mot fjällen. De är vita nu, på väg att svepas in i sitt täcke. Naturen på väg att somna och ljuset blekna. Solen tar sig ännu över horisonten men natten väntar. Den långa natten. Jag får sakta ner för en flock renar. De tittar först bara på mig, totalt ointresserade av att flytta sig innan de till sist masar sig av vägen. Några tårar tränger fram när jag når Torneträsk. Vatten för vatten. Hundarna står vid grinden till hundgården när jag kör in på infarten. Scout och så mina "lånehundar" Roy och Birger som jag ska ta hand om ett par dagar. Min flock. Får åtskilliga pussar när jag släpper ut dem innan de springer iväg över gräset. Bär in packningen. Går in på toaletten och tvättar bort sminket. Svart mascara rinner ner i handfatet. Sen går vi ut på fjället.

Långpass på elljusspår och livet som Plupp

Tassarna luktar gräs. Mark. Jag vill snusa på dem, ta in doften och spara den till en tid när nuet blivit ett annat nu. Stanna tiden och memorera sekunderna så att de aldrig försvinner. Just nu faller jag fritt och undrar vart jag ska landa, om jag ska landa eller om jag ska lära mig flyga under tiden. Hjärnspöken viskar efter perfektion och jag inser att det finns stunder när jag lyssnar. Har varit konstant otillräcklig en tid. Sprungit för lite, för sakta, varit en dålig matte, en dålig dotter, en dålig vän. En dålig människa. Varit för tjock, för tung, för otränad, för svag. Dags att stoppa, andas, och våga göra tvärtom. Släppa istället för att klamra efter kontroll. Påminna om att det inte finns något "om bara". Ändå blir jag stundvis arg när "livet kommer emellan". Sen tänker jag efter: vill jag leva eller genomleva? Jag ibland längta tillbaka till när jag var mer fokuserad på att genomleva och att dagarna bara var en transport. Det låter konstigt men det fanns en otrolig enkelhet i det, i rutiner som jag aldrig ifrågasatte, aldrig lät "livet komma emellan". Men det var också som att sitta i ett tomt glashus och titta ut på världen. Nä, det går att hitta enkelhet på andra vis, som inte grundar sig i rädsla och ångest.

Om ganska exakt tre veckor ska jag springa 12 mil. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning kan man väl säga. Jag har bara varit i närheten av den distansen en gång tidigare och det var ju som ett fjällopp. Även om detta också är trail så misstänker jag att terrängen kommer att se väldigt annorlunda ut och vara mer "löpvänlig". För min del är inte det ett plus utan det här med att snubbla runt bland stenar och vada i jokkar är ju mer min grej men det ska bli intressant om inte annat. Min kropp börjar så smått kräva återbetalning för att jag kunnat springa mycket i sommar och det är småskavanker lite här och där. Så fokus på de nästkommande tre veckorna är helt enkelt att förbli hel. Jag hade planerat för långpass på 6-7 mil på fjället idag men det kändes som att utmana ödet. Det har nämligen hänt mig tidigare att jag blivit jättehalt med 2-3 mil hemifrån och är det ju bara att försöka halta sig hem oavsett. Det är ett väldigt bra tips på hur man blir skadad. Istället satte jag Scout i hundgården och begav jag mig till elljusspåret. Tro det eller ej, men vi har faktiskt ett grymt sådant i Abisko med en massa roliga backar. Nackdelen är att det bara är 2,5 km så vill man hålla på ett tag så blir det några varv. Min plan för dagen var helt enkelt att köra på så länge det kändes bra och förhoppningsvis landa någonstans mellan 20 och 50 km, dvs 8-20 varv. De första 8 varven rann bara iväg men sen började backarna kännas o-roliga och spåret i sig bli uttjatat. Bytte riktning efter 10 varv men det gjorde mer från än till och jag bestämde mig för att stanna efter 15 varv. 14 och 15 gick väldigt segt men samtidigt så var det ju som bara 5 varv kvar till 20, dvs 50 km. Tog en gel och drack vatten. Träning upp till 30-35 km kör jag varken vatten eller energi men här vid 37,5 km prioriterade jag att kunna fortsätta springa på istället för att bara klara mig runt sista biten. Det intressanta var att jag ganska direkt kände en ganska stor skillnad och fick 5-6 betydligt lättare kilometer. Sen blev det tyngre igen men sista biten så var det ju det här med bekvämligheten trots allt rätt oväsentligt. Det kändes som ett lättnad att få till det här långpasset utan att diverse kroppsdelar kraschade och nu blir det inget springa längre än 25-30 km. Sen väntar vintern och jag ser fram emot annan typ av träning än att bara springa.

För övrigt är fjället otroligt vackert nu och jag har haft några riktigt fina turer, både i löparskor och i kängor. Snön börjar krypa neråt och både jag och Scout är kor på grönbete. Den "riktiga" jobbstarten närmar sig och vi går mot polarnatt. Livet just nu. Sen har jag fått höra att jag ser ut som fjälltrollet Plupp också.

  

  

Ut på tur aldrig sur?

Inleder med stil Saltoulukta. 3-rätters, två flaskor Moet och en för tidig födelelsedagspresent i form av en kamera. Han kan Roger, min chef på Activities och numera också en av mina absolut bästa vänner. Förmiddagen efter traskar vi iväg, jag och Scout. Uppe på fjället ligger dimman tjock och regnet byts ut mot blöt snö. Men jag är glad över att vara på väg. Scout också, tror jag. Trots att han bär. Sanningen är att jag skulle bära all packning, om jag kunde. Men jag kan inte. Om inte Scout bar större delen av sin egen mat så skulle det inte bli nån tur. Hund- och människoföda för två veckor väger, även om det bara är torrfoder och pulvermos.

Vi går till Sitojaure första dagen och till min lycka kommer en båt in vid båtlämningen samtidigt som vi kommer ner. Frågar killen som hoppar iland om han möjligen ska köra ytterligare en transfer idag. Nix. Hepp. Men sen säger han åt mig att vänta i tio minuter och försvinner. Själv sitter jag på en bänk i regnet med Scout hoprullad vid mina fötter. Killen kommer tillbaka igen och frågar om jag tältar. Ja, det gör jag ju. Det är bättre för mig på andra sidan, säger han. Där finns ett vindskydd. Han ska köra över mig, om ett tag, vi väntar och ser om det kommer ytterligare någon. När taget passerat och jag ska betala är jag kall. Händerna vill inte och killen, Lars, flinar när jag fumlar med ryggsäcken. "Fryser du?". Jag muttrar bara. "Vart ska du någonstans?" "Inte upp i Sarek väl?". Jag tittar frågande på honom. "Jo.". "Du får inte gå där med hund nu, inget jag bestämt och jag är ingen polis men så är det." Jävla skit. Jävla helvetes skit. Hur kan jag vara så dum att jag inte kollat det?! Tanken har inte ens slagit mig, trots att jag borde ha fattat att det kunde vara samma som med Padjelanta. "Förra året körde jag över en tysk som också hade en malamute. Den hade jagat ren så han kom sent. Han skulle också in i Sarek." Jaha? Vad har jag med det att göra. "Scout jagar inte ren" svarar jag kort. "Det säger alla. Men i stan finns det ju som inga renar.". "Du, den här hunden skulle gladeligen jaga ren" säger jag, "men han sitter i koppel. I Abisko har vi nämligen också en del ren". Han ser nyfiket på mig. "Bor du i Abisko?". "Ja". Vi småpratar en stund. Innan vi far över sjön frågar han om jag inte ska köra båten nästa höst och pekar på en nybyggd liten stuga, "du och hunden får bo där och vill du då in i Sarek ett par dagar utan hund så går det att lösa". Väl över på andra sidan sliter jag av mig de genomblöta kläderna och lägger mig på en brits i vindskyddet. Huttrar och vill helst bara sova men jag tar mig samman och lagar middag. Regnet smattrar fortfarande. Vaknar mitt i natten och inser att jag inte kommer att sätta upp tältet inatt. Somnar igen.

Att gå in i Sarek när jag inte får vara där känns som en dålig grej. Ganska pinsamt att åka fast när jag både är guide och biolog. Så jag bestämmer mig för att gå Kungsleden ner till Kvikkjokk och sen upp i Tarradalen och fjällen där. Vi når Aktse mitt på dagen och får vänta till sen eftermiddag på båtsjutsen. Det gör inte så mycket. Vi tar en varsin hundfilt och sover ett par timmar på stuggolvet och sen blir jag bjuden på fika hos stugvärdarna, som visat sig ha varit stugvärdar på Gåsen under den tiden då jag arbetade på Sylarna. Jag ser in mot Rapadalen och Skierfe. Längtansfullt. Jag kommer till er så småningom.

Vi når Kvikkjokk mitt på dagen dag nr 4 och då är jag less på den här jävla Kungsleden. Jag kommer ALDRIG att gå just den här sträckan igen. Sten och skog och sten och skog. Scout ramlar och skrapar upp armbågen. Men till sist när vi nere i Kvikkjokk och jag nollställer mentalt. Börjar om. Då visar det sig att jag inte tar mig över älven. Att ta sig över i strömmarna skulle vara självmord och i mynningen försöker jag ett par gånger men inser att det är simma som gäller i så fall. Jag överväger faktiskt det men det är en bit och jag vet inte om ryggsäcken flyter. Vet inte heller om Scout skulle simma efter mig så här långt och så har ju han packning också. Jag ska aldrig fjällvandra mer, jävla skitidé. Nästa år åker jag till Fuertuventura på träningläger istället. Men nu? Ska jag gå upp i skogen igen och ligga där och häckla i 10 dagar? Skita i det helt och åka hem till Abisko? Försöka komma ut på nåt annat sätt? Jag ringer Roger. En timme senare är jag upplockad och det blir klart att jag kan flyga ut till Tarrekaisestugan dagen efter. Ibland är det skönt när någon annan löser problemen åt en.

Ett lugn kommer över mig när helikoptern lyfter igen och jag och Scout står ensamma kvar längs med Tarraälven. Jag tycker om den här dalen, det här området. Går en bit och lunchar utanför Tarraälvshyddan, den allra första STF-stuga som byggdes. Två britsar och jordgolv. En spisvrå. Sen går vi upp på fjället. Äntligen. Solen är framme och dalen nedanför ligger som ett sagolandskap. Renarna betraktar oss nyfiket när vi går förbi. De är vackra nu, speciellt sarvarna. Mäktiga. Ståtliga. Det är nästan så jag önskar att jag vore vaja.

De kommande dagarna är vi bara. Sätter upp tältet. Sover. River tältet. Bränner ett stort håll i sovsäcken så det föds en anka varje morgon. Går. Äter. Det finns ett lugn i enkelheten och rutinerna. I tystnaden. I att kunna höra sina egna tankar. Låta dem komma, gå och sedan komma tillbaka igen. I att inte se en enda människa på över en vecka. Springer lite också. Jag har springkläder med denna gången och joggar kravlöst på eftermiddagarna. Stelt först men sen går det lätt. Har nojat över att "tappa formen" när vi är ute men det känns snarare tvärtom - att vandra och bära gör dig stark. Seg.

Natten då jag fyller 32 sover vi inne i Vaimokstugan. På morgonen tänder jag ljus och äter gröt med blåbär. Scout sjunger, eller piper, han är kissnödig. Sen går vi, som vanligt. Med utsikt över Tarradalen sätter jag upp tältet, vi är på väg hem. Scout sjunker ner i mossan. Han älskar att stanna, att bara vara. Gå är ett nödvändigt ont. Jag vill springa. Sätter fast honom i midjan och springer tillbaka längs leden vi nyss kom på. Scout undrar vad i helvete vi håller på med. Han vill inte. Förstår inte varför. Vägrar. Att springa och bokstavligen släpa en malamute är inte så kul. Jag blir arg. Hur svårt kan det vara att få springa en timme på sin födelsedag? Det är allt jag begär. Det är ett omöjligt krav tydligen. Vänder, ger Scout mat och sätter fast honom i tältet. Det är en siren när jag springer därifrån som bara blir högre. Orkar inte höra, vänder igen och gör ett nytt försök med Scout. Han springer snällt i tio minuter. Sen är det stopp. Jag ger upp.

Dagen efter beger vi oss neråt. Att komma ner till träden känns som att komma hem. Här är jag trygg. Kalfjället bryr sig inte alls om dig utan lever sitt eget liv, kräver en annan slags vaksamhet. Det skonar ingen. Skogen tar hand om dig. Går till Såmmarlappa, därefter till Njunjes. Har tänkt vara ute i en natt till men nu är vi nästan i Kvikkjokk. Lyssnar till höststormen och bestämmer mig morgonen efter för att gå ner. Det har regnat en hel del de senaste dagarna. Jag vadar stundvis till knäna trots att jag går på stig eller spång och Scout får nästan simma på sina ställen. Sista dagen är alltid jobbig för mig, för mentalt är jag sedan hemma. Så även idag. Svär svär svär och hatar vandring, hatar regn. Märker efter ett par timmar att jag är förvirrad. Blodsockerfall. Har inte ätit frukost och har överlag legat lågt i energi några dagar. Men till sist passerar vi båtlämningen och jag sms:ar Roger. Han ska hämta oss med båt så vi tar oss över till Kvikkjokk. Scout skriker av lycka när båten kommer emot oss, han vill hem nu. Han är trött och trots att det går vågor på sjön och regnet piskar i ansiktet bekommer det honom inte. Innan vi når land hoppar han ur och springer upp till stugan. Överlycklig att vara "hemma". Sen sover han hela eftermiddagen och kvällen. Själv ligger jag på soffan, äter mat, dricker vin. Njuter av "indoors" och att lyssna på vädret utanför.