Vaknar av skrik och att planet kränger till. Jag hinner bli rädd men till sist står vi stilla på Kiruna flygplats. Jag vill bara att dörrarna ska öppnas och tränga mig förbi de andra passagerarna, komma ut och hem, men istället så sitter jag snällt kvar och väntar. När jag till sist stiger ut på trappan fyller jag lungorna med luft. Den smakar annorlunda här, känns annorlunda. Har bara varit i Stockholm några dagar men i realiteten är det en resa tillbaka till ett annat liv. Till det jag kunde ha valt men valde bort. Jag är inte en del av stan längre, om jag nu någonsin varit det. Det är främmande gator jag går på, men ändå så välbekanta. Ihållande ensam bland alla människor. Men det har jag alltid varit - alltid mer ensam bland andra än i mitt eget sällskap. Konstigt, eller så är det inte det.
Kör hemåt, mot fjällen. De är vita nu, på väg att svepas in i sitt täcke. Naturen på väg att somna och ljuset blekna. Solen tar sig ännu över horisonten men natten väntar. Den långa natten. Jag får sakta ner för en flock renar. De tittar först bara på mig, totalt ointresserade av att flytta sig innan de till sist masar sig av vägen. Några tårar tränger fram när jag når Torneträsk. Vatten för vatten. Hundarna står vid grinden till hundgården när jag kör in på infarten. Scout och så mina "lånehundar" Roy och Birger som jag ska ta hand om ett par dagar. Min flock. Får åtskilliga pussar när jag släpper ut dem innan de springer iväg över gräset. Bär in packningen. Går in på toaletten och tvättar bort sminket. Svart mascara rinner ner i handfatet. Sen går vi ut på fjället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar