Konsten att njuta av transportsträckan

Jag har lovat mig själv att skriva mer, trots att jag egentligen inte har så mycket att skriva om. Tänker att skrivandet är ungefär som att träna - du kan inte bara förvänta dig att gå upp och vinna 100-metersfinalen i OS om du inte förbereder dig, om du inte tålmodigt tar dig igenom alla tunga pass, bakslag och så kallade transportsträckor. Tålamod faller sig inte naturligt för mig, men jag tycker att jag långsamt blir bättre, bättre på att njuta av resan och inte bara fokusera på målet. Framför allt faktiskt vad det gäller löpning, och då menar jag både bildligt och bokstavligt. Jag var länge en sådan löpare som tyckte det bästa med att springa var känslan efteråt. Nuförtiden tycker jag att det bästa med att springa är att springa. Jag njuter av momentet, av att vara ute. Av naturen som ändras och att vara ett med den. Självklart går det tungt ibland och kroppen känns som en degklump. Men det gör som inte så mycket när snön gnistrar i träden och luften kyler mina lungor.  Det har gått från att vara träning till någonting annat. Kärlek. Att springa är min terapi, meditation, någonting som gör mig lycklig. Nu under vintern springer jag helt kravlöst. Ibland snabbare, ibland längre men allra oftast bara ordinära distanspass i skoterspår. Men varje dag. Jag kallar det en form av transportsträcka. Jag gör inte dessa pass för att bli en bättre löpare, jag gör dem för att jag vill och behöver och för att ha en bra grund att stå på när jag dagarna blir längre, jobbet varmare och energin återvänder. Men ändå, trots att vardagspassen mest känns som aktiv vila, och trots ett par veckors break från träning p g a sjukdom så tycker jag att jag fått tillbaka den lättheten i steget som var helt försvunnen hela senare delen av hästen. Kanske behöver ibland hjärnan mer än kroppen för att må bra.

Kort inlägg men nu tog det stopp. Så kan det vara. Tänker att skrivandet får bli som med löpningen, ibland kort, ibland långt och ibland bara för att.