Framme i Docksta är det incheck och kartgenomgång och jag jag inser att det finns stor chans att jag kommer att springa fel. Jaja, det vore ju inte första gången i sådana fall. Nästa morgon bussar vi till starten (jag lyxar till det och åker bil) och vi hamnar bakom en minibuss med holländare som också ska springa. Plötsligt stannar de mitt i vägen och sticker ut en mobiltelefon. Ute på sjön står en älg. Jag kan inte låta bli att skratta, snacka om äventyr att komma från Holland till 1,5 m snö, 16 minus, och om inte berg så åtminstone höga kullar. Lägg till en älg på det!
Vi blir avsläppta en kilometer från starten och traskar dit. Har all tid i världen och joggar lite fram och tillbaka för att hålla värmen. Men så hör jag någon skrika "5 sekunder till start!" "4,3,2,1,GÅ!" och så är vi iväg. De första kilometerna är pistade och går lätt uppför. Det låter kanske lättsprunget men det är det inte och tanken slår mig att det här kan komma att bli jobbigt. Men när jag efter ett tag når en hårt packad stig så andas jag ut. Lyckan varar inte länge innan jag istället finner mig pulsande i snö upp till knäna, ett steg fram och åttio procent av ett steg tillbaka. Här hinner jag tvivla på om jag verkligen kommer att kunna ta mig 50 km i detta underlag men slår snabbt bort de negativa tankarna och konstaterar istället att detta kan komma att bli en väldigt lång dag och att jag ska passa på att njuta allt det bara går. Ligger bak i en klunga och är ändå rätt bekväm där, tänker att jag kanske borde försöka passera de övriga men det känns meckigt att försöka tråckla sig förbi. Efter ett tag övervinner jag dock latmasken och strax därefter är jag själv. Det dröjer dock inte länge innan jag är ikapp ytterligare en klunga och iglar mig fast i den genom Slottsdalsskrevan. Strax därefter går det nedför och jag blir glad och löparna framför mig hoppar snällt ur vägen när jag kommer skuttande.
Vid första varvningen står Roger, ett gäng andra påhejare och så några tappra funktionärer. Dricker en mugg sportdryck och byter några ord och tycker att det här är det absolut bästa som finns. När jag ger mig ur på andra varvet, Bergsrundan, så känns det som att jag äntligen är igång. Här får jag ligga ensam och och bara mala. Kroppen känns stark och även om jag blir trött i uppförsbackarna så återhämtar jag mig snabbt på platten och nedför trots att underlaget medför att det aldrig riktigt går att "vila". Njuter av att få springa i skog och den stundvis brännande känslan i benen. Jag frågar och de svarar. Springer om ett par stycken och väntar att de ska komma ikapp men det händer inte. Men de sista tre kilometerna i detta varvet är tunga. De går samma sträckning som första varvet och den här gången är det ordentligt upptrampat och moddigt. Jag raglar fram och tillbaka och känner mig som ett fyllo. Blir glad över att äntligen nå andra varvningen och få lite pepp och sportdryck igen. Början att tredje varvet går längs med en vik och nu skiner solen. Det är fantastiskt vackert och relativt lättsprunget. Det känns skönt att äntligen få rulla lite och inte behöva kämpa för varje steg. "Bara" 30 km kvar och jag är oförskämt fräsch. Springer och ler och är bara allmänt jättelycklig. Älskar att springa, att springa trail och att springa långt! Men efter ett tag är det inte längre så lättsprunget och jag svär lite. Möter en annan löpare och sen ytterligare två på väg ut mot holmarna. De ser starka ut men jag moddar på i mitt eget tempo. Rundar holmarna vänder tillbaka och sen blir det mycket brant uppför. Jag tycker det är ganska kul när det är brant och när det händer saker. Uppför, nedför, eller knixig terräng. Fast just nu börjar jag bli lite färdig med snön. Sista varvningen. 15 km hem, bara en transportsträcka. 15 km är ingenting. I ärlighetens namn känns det faktiskt inte alls långt för jag är fortfarande ganska pigg och inser att jag, om inget oförutsätt händer, kommer att ha haft en relativt behaglig resa. Fast jag är väldigt törstig, har svettats mycket. För varma kläder för ovanlighetens skull. Klumpigt. Och jag är alldeles för lat för att stanna och justera sånt. Dessutom har piparna till flaskorna med sportdryck frusit för länge sedan. Jäkla meck det här med att att dricka på vintern! Slår följe med en annan löpare som heter Thomas och är triatlet. Här går ett par kilometer på väg vilket ser bekvämt ut för honom men inte särskilt bekvämt för mig. Vet inte riktigt hur det blivit så men platt och väg är jag fruktansvärt dålig på (hmm, kanske för att jag aldrig övar?!) och jag är lustigt nog tacksam när det återgår till ett-steg-fram-80%-av-ett-steg-bak. Lägger mig först eftersom jag inte gillar att springa bakom. Väntar på att han ska springa förbi och dra ifrån men det gör han inte och vi jobbar oss framåt tillsammans. Dryga halvvägs ser jag en hägring: någon form av vätskestation. Det är blåbärssoppa och jag blir överlycklig. Eftersom jag slarvat med min energiplan sista timmarna i tanken att jag ändå snart är framme så springer jag som på moln efter blåbärssoppan. Ok, en lätt overdrift men ni förstår principen. Nu är det bara Skuleberget upp och ned kvar. Vi börjar springa om löpare som springer 25 och 35 km och det peppar mig att det händer nåt. Uppe. Vackert. Solen skymtar fortfarande. Nedför. Piece of cake tänker jag. Icke. Ramla springa ramla springa. Ingenting gratis minsann. Jag blir stressad för jag vill hinna under sju timmar. Så ser vi Friluftsbyn och kommer ut på platten. Ökar tempot. Ganska mycket. Som i spurtar, Kommer efter en stund på att det säkert är 400 m kvar till mål. Skitsamma. Nu har jag ju redan börjat. Sista 50 meterna är mjölksyra och jag ramlar in över mållinjen ackompanjerad av Jerrys koskälla och blir genast överfallen av tre överlyckliga hundar. Tittar upp mot klockan och konstaterar nöjt att jag nådde det sent uppsatta tidsmålet.
Det visade sig att jag var första dam in på 50 km så det var ju kul (trodde länge att jag var enda dam) men främst är jag väldigt nöjd med att kroppen kändes otroligt bra hela vägen från start till mål och att jag aldrig tappade på slutet. Är också nöjd med att jag till skillnad från tidigare lopp återhämtat mig väldigt snabbt och inte känt mig särskilt trött efteråt. Har ändå tagit det lugnt några dagar men nu är jag väldigt sugen på en massa kvalitetslöpning! Det vill säga långa dagar myslöpning till fjälls. Vi har ju alla olika definition på vad som egentligen är kvalitet....
