Distans med distans

Frustrerad. "Skärp dig nu Anna! Det är bara att springa."Försöker stänga av alla tankar och bara göra, en fot framför den andra. Strunta i klockan och rösten som säger att jag lika gärna kan skita i det här eftersom jag fullkomligt suger. Stannar mitt i en intervall, toppen, jag fixar inte ens att kämpa mig igenom en jävla tusing. Tar ett djupt andetag, "fullfölja passet eller springa hem?". Startar klockan och börjar om. Det känns skit och jag accepterar att det är så. Men jag behöver lära mig att det ibland kanske är bättre att sänka förväntningarna och fullfölja, att plocka ut det jag kan just den dagen istället för att kort och gott konstatera att jag är kass. Jag tittar på klockan, egentligen är det inte ens så illa som det känns. Alla intervaller under 4-fart men bara den första i 3.35-tempo där jag hoppats att alla skulle ligga. Senaste gången (och första gången) jag sprang tusingar för i år, sprang jag 4*1000 a 3.30 med 60s vila på band. Det var riktigt riktigt bra för att vara jag. Idag klarade jag inte ens nästan 6*1000 a 3.35 med 90s vila. Varför? Dels är det helt enkelt så att jag tycker att just vad det gäller fart är mycket lättare att springa på löpband. Man har inte så mycket annat val än att hålla sig kvar och även om man har lite lutning så känns det som att bandet ger en del gratis. Dels var det i slutet av en tvåveckorsperid då jag tränat mindre än vanligt och vilat mer medan jag under senaste tio dagarna sprungit både fler kilometrar än jag någonsin gjort tidigare, kört fler hårda pass och att struntat i att vila. Det har varit medvetet eftersom jag inte planerat att springa bra nu. Jag vill vara i form i mitten på juli när Swedish alpine går för att göra en så bra tid som möjligt där. Allt fram till dess är bara förberedelser och steg på vägen.

Ibland frågor jag mig varför jag lägger så mycket tid på att springa? Vad vill jag ha ut egentligen? Är det inte till och med en smula löjligt? Men så länge Jag tycker att det är värt det så får det vara hur löjligt det vill men likväl värt det. Det är min kropp är, min tid, mitt liv. Jag älskar att springa i form av lekfullheten i rörelsen, känslan av att rinna fram över fjället eller i skogen, att få vara ett med naturen oavsett årstid. Jag älskar tiden med Scout, luften i mina tankar och känslan av att vara ren efteråt. Jag behöver springa och om det är en slags drog så får det väl vara så? En flykt undan verkligheten eller är det verkligheten? Men jag springer också för att jag vill bli bättre. För att bara ge mig ut behöver jag ingen sådan motivation men för att ta mig igenom hårda pass behöver jag det. Jag vill bli bättre i form av snabbare, absolut, men samtidigt vet jag att jag i grund och botten inte är någon typisk "löpare" om man nu kan säga så. Jag skulle kanske med MYCKET möda och flera års specifik träning komma mer mot 37min på milen men sen vette tusan. Det är heller inte den typen av springa som jag tycker är kul och all form av intervallträning gör jag till stor del för att bli starkare mentalt. Att lära mig att ta mig igenom sådant jag egentligen inte tycker om. Och "bättre" för mig handlar just om den mentala delen eftersom jag tycker att den är mest spännande. Att springa (och livet i övrigt) handlar minst lika mycket om huvud som kropp. Att jag säger "du suger" till mig själv när det inte går som jag vill hjälper mig knappast framåt. I år kommer jag jobba mer på att genomföra än tidigare, dvs bli bättre på att hantera när det är obekvämt. Förra året var det verkligen en bonus att jag kunde springa så mycket som jag gjorde och jag prioriterade att vänja kroppen med mer mängd. I år vill jag ha lite mer konkreta mål att jobba emot och har också högre krav på mig själv. Det är med skräckblandad förtjusning måste jag säga för det var länge sen jag satte upp några mål överhuvudtaget, inte bara vad det gäller löpning. När jag var yngre handlade det mesta om att prestera och jag tror att det till sist blev något slags mentalt stopp i det där. Att alltid leva med en känsla av att vara misslyckad och otillräcklig. Men jag har blivit bättre på att ha distans, tror jag, nu ska jag bara bli bättre på att faktiskt springa distans också.

Det blidde inte löpning men det blidde nånting annat

Nästan ett hundratal inlägg så påbörjats men aldrig slutförts, jag raderar dem allihop liksom jag skoningslöst sorterar pärmar, slänger gamla anteckningar från universitetstiden utan att titta. Visst rister det lite i bröstet, att slänga ut delar av sin historia bara sådär, det är lätt att drömma tillbaka till det som varit. Ändå är min bästa vuxna tid nu, by far. Men det går så fort! Redan, och jag är bara trettiotre. Inte ens trettiotre. När jag gick i högstadiet tänkte jag att jag skulle leva till femtio och sedan ta livet av mig, förutsatt att jag inte hade dött innan. En konstig "plan" kan tyckas och så här i efterhand kan jag undra varför just 50? Tänkte jag att livet skulle vara slut då? Att jag skulle ha gjort allt det jag ville? Eller var jag bara rädd för att bli gammal? Jag vet inte, minns inte.

För några år sedan hade jag en mer allvarlig överläggning med mig själv huruvida jag verkligen ville fortsätta leva. Man kan väl säga att det var tankar som varit mer eller mindre närvarande sedan mitten på mellanstadiet som kulminerade. Livet började äntligen "ta fart", kännas bra, men meningslösheten fanns fortfarande kvar och jag tänkte att "jaha, nu har jag gjort det bästa jag kan, livet är till och med fantastiskt ibland men jag ser fortfarande inte poängen" och "ok, utifrån hur mycket jag är beredd att förändra i mitt liv och med mig själv så kommer jag inte komma längre och även om det på det stora hela är ganska bra så känner jag mig klar, det här med att känna och hantera ångest det orkar jag då verkligen inte med". En väldigt grov förenkling med likväl en ganska bra summering om hur jag kände. Jag skrev ett brev, funderade över vilka som skulle få läsa det, om jag skulle skriva personliga brev. Funderade på hur det skulle gå till. Hur jag skulle mimimera traumat för den som hittade mig och för min familj. Intellektuellt sett var jag redo att dö, om man nu kan säga så, känslomässigt absolut inte. Egentligen har jag aldrig velat dö det är bara det att livet känts så övermäktigt ibland. Herregud, det ÄR övermäktigt ibland men jag har blivit bättre på att stundvis bara hänga med och låta tiden gå, för hur det än är så är allt föränderligt. Känslor, tankar, glädje, sorg. Hursomhelst, att tanken på "att nu när jag ändå ska dö så kan jag lika gärna sluta ta allt så otroligt seriöst och ha lite mer kul istället" förbyttes till "hmm, varför kan jag inte ha den livsfilosofin och fortsätta leva istället?" Det tog ett tag men numera funderar jag inte så mycket på livets vara eller icke vara även om det för mig (liksom för alla!!) finns perioder när det går tungt eller på tomgång. Men jag känner en lättnad och en trygghet i att till sist ha "valt". Jag vet inte varför jag skriver det här, kanske tänker jag på Avicii och hur lättvindigt livet kan ta slut. På att tankar kan bli till handling utan att det kanske ens är riktigt meningen. Kanske ville han dö, eller kanske så ville han "bara inte leva". Jag vet inte, vet bara att jag tycker att det är så otroligt sorgligt. Livet är ju så skört och så kort ändå.

Jag hade egentligen tänkt att skriva om löpning men tangenterna tog helt enkelt över. Jag vill nog egentligen bara skriva att jag är lycklig. Inte i form av den där himlastormande euforiska känslan, de korta stunderna av perfektion utan i form av ett lugn och en känsla av att vara tillfreds trots att det inte alls är perfekt. En slags känsla av tacksamhet även i stunder då det känns piss. Scout varma andetag mot min kind, hans små snarkningar som jag skulle kunna känna igen vartsomhelst. Doften av lera (Roger påstår att det är doften av hundbajs...), naturen som åter vaknar till liv. Minnena som finns i dofterna, i ljuden, i varje ögonblick. Minnen, nuet, och framtiden, jag tänker att så länge jag och ni går omkring som vandrande USBn så är det inte så viktigt det här med pärmar.