Distans med distans

Frustrerad. "Skärp dig nu Anna! Det är bara att springa."Försöker stänga av alla tankar och bara göra, en fot framför den andra. Strunta i klockan och rösten som säger att jag lika gärna kan skita i det här eftersom jag fullkomligt suger. Stannar mitt i en intervall, toppen, jag fixar inte ens att kämpa mig igenom en jävla tusing. Tar ett djupt andetag, "fullfölja passet eller springa hem?". Startar klockan och börjar om. Det känns skit och jag accepterar att det är så. Men jag behöver lära mig att det ibland kanske är bättre att sänka förväntningarna och fullfölja, att plocka ut det jag kan just den dagen istället för att kort och gott konstatera att jag är kass. Jag tittar på klockan, egentligen är det inte ens så illa som det känns. Alla intervaller under 4-fart men bara den första i 3.35-tempo där jag hoppats att alla skulle ligga. Senaste gången (och första gången) jag sprang tusingar för i år, sprang jag 4*1000 a 3.30 med 60s vila på band. Det var riktigt riktigt bra för att vara jag. Idag klarade jag inte ens nästan 6*1000 a 3.35 med 90s vila. Varför? Dels är det helt enkelt så att jag tycker att just vad det gäller fart är mycket lättare att springa på löpband. Man har inte så mycket annat val än att hålla sig kvar och även om man har lite lutning så känns det som att bandet ger en del gratis. Dels var det i slutet av en tvåveckorsperid då jag tränat mindre än vanligt och vilat mer medan jag under senaste tio dagarna sprungit både fler kilometrar än jag någonsin gjort tidigare, kört fler hårda pass och att struntat i att vila. Det har varit medvetet eftersom jag inte planerat att springa bra nu. Jag vill vara i form i mitten på juli när Swedish alpine går för att göra en så bra tid som möjligt där. Allt fram till dess är bara förberedelser och steg på vägen.

Ibland frågor jag mig varför jag lägger så mycket tid på att springa? Vad vill jag ha ut egentligen? Är det inte till och med en smula löjligt? Men så länge Jag tycker att det är värt det så får det vara hur löjligt det vill men likväl värt det. Det är min kropp är, min tid, mitt liv. Jag älskar att springa i form av lekfullheten i rörelsen, känslan av att rinna fram över fjället eller i skogen, att få vara ett med naturen oavsett årstid. Jag älskar tiden med Scout, luften i mina tankar och känslan av att vara ren efteråt. Jag behöver springa och om det är en slags drog så får det väl vara så? En flykt undan verkligheten eller är det verkligheten? Men jag springer också för att jag vill bli bättre. För att bara ge mig ut behöver jag ingen sådan motivation men för att ta mig igenom hårda pass behöver jag det. Jag vill bli bättre i form av snabbare, absolut, men samtidigt vet jag att jag i grund och botten inte är någon typisk "löpare" om man nu kan säga så. Jag skulle kanske med MYCKET möda och flera års specifik träning komma mer mot 37min på milen men sen vette tusan. Det är heller inte den typen av springa som jag tycker är kul och all form av intervallträning gör jag till stor del för att bli starkare mentalt. Att lära mig att ta mig igenom sådant jag egentligen inte tycker om. Och "bättre" för mig handlar just om den mentala delen eftersom jag tycker att den är mest spännande. Att springa (och livet i övrigt) handlar minst lika mycket om huvud som kropp. Att jag säger "du suger" till mig själv när det inte går som jag vill hjälper mig knappast framåt. I år kommer jag jobba mer på att genomföra än tidigare, dvs bli bättre på att hantera när det är obekvämt. Förra året var det verkligen en bonus att jag kunde springa så mycket som jag gjorde och jag prioriterade att vänja kroppen med mer mängd. I år vill jag ha lite mer konkreta mål att jobba emot och har också högre krav på mig själv. Det är med skräckblandad förtjusning måste jag säga för det var länge sen jag satte upp några mål överhuvudtaget, inte bara vad det gäller löpning. När jag var yngre handlade det mesta om att prestera och jag tror att det till sist blev något slags mentalt stopp i det där. Att alltid leva med en känsla av att vara misslyckad och otillräcklig. Men jag har blivit bättre på att ha distans, tror jag, nu ska jag bara bli bättre på att faktiskt springa distans också.