Inget är enklare än att springa

"Anna, sluta whina, vad är problemet?!"
"Problemet är att jag inte känner min näsa" muttrar jag för mig själv.
"Jaha, och mer?"
"Det är sinnessjukt tungt och jag är trött i benen."
"Är det inte det som är poängen? Det räknas inte som ett problem. Kom med någonting annat."
"Jag fryser. Mina händer funkar inte"
"Äh vad fan. Sluta spring då om det är så himla hemskt!"
"Nej, det tänker jag inte göra."
"Ok, så sluta gnäll och genomför. Upp med blicken och blanka huvudet. Fundera inte så mycket."
Jag suckar och och lyfter på huvudet. Det är en sanlöst vacker dag. Eftermiddagen har anlänt och himlen håller på att färgas rosa. Allting är mjukt nu. Det är sanlöst kallt också. Minus 24 så egentligen överdriver jag lite men det är kallt i löparkläder, kallt för ett långpass. Gelsen har för länge sedan frusit till is, långt innan jag försökte ta den första. Termosen med sportdryck funderar jag inte ens på att stanna och dricka av för jag fryser för mycket, har tappat motoriken. Timmarna i moddiga skoterspår börjar ta ut sin rätt. Jag har sprungit 32 km, så egentligen inte mycket men kylan gör att kroppen känns tyngre och andningen är svårare. Jag drar ner buffen ibland för att få andas fritt men då fryser ansiktet till is. En stund till sen väg, övertalar jag mig själv. Scout travar bredvid mig med frost i pälsen. Han ser inte det minsta berörd ut, bara lycklig över att få vara i sitt rätta element. Det är jag som är den svaga länken. Efter 38 kilometer lämnar jag Scout i lägenheten, byter snabbt tröja och buff, tar ytterligare ett par handskar och ger mig ut igen.
"Bara 12 kilometer till" säger jag. "Det är ingenting. 50 km är nog idag."
Jag vet att jag ljuger för mig själv. 60 har jag sagt och 60 kommer det att bli. Men 22 kilometer på väg är fortfarande en piss i Mississippi jämfört med 22 km skoterspår på fjället. Tråkigare ja, tråkigare men enklare. Benen har hunnit stelna till och jag får jobba för att få igång dem. Men när jag slipper två-steg-fram-ett-steg-bak så är det som att de vaknar till liv igen och löpningen börjar flyta. Distansen som så är inte särskilt jobbig. Tänker att kroppen är ganska fantastisk i sin förmåga att anpassa sig och de senaste veckorna har jag börjat känna någonting väldigt ovant - jag tycker om min kropp. För första gången i livet. Inte för att den ser ut på ett visst sätt men för allting den låter mig uppleva och göra, för att den bär mig. För att den är stark. Jag ser kroppen som ett redskap, en kniv, eller en yxa och jag inbillar mig att jag börjar lära mig att hantera och till och med vårda. Och jag känner en tillit till kroppen. den är inte starkast, inte snabbast, inte vackrast men den är utan begränsningar, jag behöver bara vara tillräckligt nyfiken. Jag har funderat en del på vad jag vill med löpningen och det enkla svaret är att jag vill upptäcka. Jag vill upptäcka nya platser, ta mig igenom mentala svårigheter, lära mig mer om mina styrkor och svagheter och hur jag kan jobba med dem. Det gör jag genom att springa, och framför allt genom att springa långt. Kanske låter det banalt, och kanske ordförande jag helt enkelt en ganska banal människa men det gör mig i så fall ingenting. Jag har svårt att sätta tävlingar i sig som specifika mål även om jag har lärt mig uppskatta att stå på en startlinje, för jag tycker träningen inför är roligast. Att testa mig fram. Det är roligt att ha mer konkreta mål, eftersom det innebär att jag behöver vrida och vända lite på hur hjag ska nå just dit, men i slutändan är målet i sig inte så himla viktigt. Att inte "lyckas" är ju på något sätt också en del av grejen. För tillfället tillåter jag mig själv att prioritera att springa väldigt högt även om en del av mig säger att det är löjligt. Men jag mår bra av det, och jag njuter av att gå all in för någonting. Av att få fundera ut utmaningar. Detta året är ju ganska mycket redan spikat och jag har redan börjat snegla på längre sikt. Jag vill springa längre. Jag tror det är min grej. Det handlar bara om att bli redo först och låta kroppen ta den tid det behöver. Det är inte bråttom. Det kanske inte ens blir så. Men å andra sidan kanske det blir så och lite av tjusningen med livet är ju att inte veta.

Vid Bjorkliden vänder jag. 47 km knappt. Nio hem och tretton kvar. Det känns inte svårt längre för jag har slutat ifrågasätta och är bara. Kroppen är trött men blir inte tröttare, jag fryser men jag fryser inte mer. Jag bara lever och tiden är borta. Passerar Abisko. Funderar inte ens på att stanna, dryga två km bort till och sen bara hem. Det är enkelt. Och det är det faktiskt. Livet i min egen lilla bubbla.

Lunk i vardagslunk

Ser mot Björkliden. Det känns långt och jag ska ännu längre och sedan tillbaka. Benen är omotiverade, fast egentligen är det nog huvudet som är det. Jag försöker komma in i lunken. Det är halt. Men framför allt är den så jäkla tråkig, den där förbannade lunken. Vid turiststationen upptäcker jag inte springer följer vägen längre utan har svängt av i riktning mot Kungsleden. Hoppsan, har ingen aning om hur det kunde hända men jag förmodar att Fjällhäxan har ett finger med i spelet och accepterar mitt öde. Den kvinnan har man inte mycket att sätta emot när hon bestämmer sig. Och direkt jag kommer in i björkskogen så sköljs den där o-motivatationen av mig, snön rör sig under mina fötter och löpningen blir plötsligt levande. Jag låter kroppen ta över och bara följer med, låter stillheten nå in i mig och tiden försvinna. Vid Nissonjokk får jag pulsa för att ta mig ut på den andra leden tillbaka till Abisko. Snön når upp till knäna och jag leker. Det är helt mörkt nu, mörkt och stjärnklart trots att klockan bara passerat fyra på eftermiddagen. Löpningen den här tiden på året är annorlunda, lugnare. När jag är ute på skoterspåren igen går benen lätt, äntligen. Länge sedan. Jag stannar och kramar Apelsintallen, sen upp på Stornabben. Ner på helikopterplattan och ut mot fjället igen fler varv. Idag finns ingen trötthet utan jag blir snarare piggare ju fler timmar som går. Skulle kunna springa hur länge som helst, men Scout är hemma och efter tre och en halvtimme vänder jag hemåt. När jag kommer längs vägen letar jag efter Scout i fönstret. Han brukar sitta där som en skugga, en herre i ett torn. Nu är han inte där, då vet jag att han sover. Men när jag passerar precis nedanför fönstret på väg in i värmen ser jag honom. Han tittar ned på mig och våra ögon möts. "Hej Scouten!" hälsar jag och med ens är han borta. När jag kommer upp i trappen väntar han mig. Inte med pussar och svansviftningar, han går inte ens fram till mig, utan mer ett stilla välkomnande. "Ska du med?" frågar jag. Han kommer fram till mig och jag selar på, sätter på mig själv midjebältet och går ut igen. Med ens är vindarna kalla, trots att jag nu har satt på mig jackan. Jag funderar på att strunta i det, en halvtimme mer eller mindre. Tre och en halv timme kanske räcker idag? Sen skrattar jag åt mig själv. Jag vet ju - om fem minuter är jag varm igen. Och Scout behöver också få sin tid. Nu är det hans tempo, snabbt ibland, kissa ofta. Jag låter det vara så, är inte stressad längre. Ner till träsket som ännu inte är fruset. Vårt hav. När jag betraktar fjällen på andra sidan ser jag alla årstider, alla skepnader, och jag har på något märkligt vis blivit en del av det nu. Kommit in i lunken, den där förbannade länken som kanske trots allt inte är så illa.