Lunk i vardagslunk

Ser mot Björkliden. Det känns långt och jag ska ännu längre och sedan tillbaka. Benen är omotiverade, fast egentligen är det nog huvudet som är det. Jag försöker komma in i lunken. Det är halt. Men framför allt är den så jäkla tråkig, den där förbannade lunken. Vid turiststationen upptäcker jag inte springer följer vägen längre utan har svängt av i riktning mot Kungsleden. Hoppsan, har ingen aning om hur det kunde hända men jag förmodar att Fjällhäxan har ett finger med i spelet och accepterar mitt öde. Den kvinnan har man inte mycket att sätta emot när hon bestämmer sig. Och direkt jag kommer in i björkskogen så sköljs den där o-motivatationen av mig, snön rör sig under mina fötter och löpningen blir plötsligt levande. Jag låter kroppen ta över och bara följer med, låter stillheten nå in i mig och tiden försvinna. Vid Nissonjokk får jag pulsa för att ta mig ut på den andra leden tillbaka till Abisko. Snön når upp till knäna och jag leker. Det är helt mörkt nu, mörkt och stjärnklart trots att klockan bara passerat fyra på eftermiddagen. Löpningen den här tiden på året är annorlunda, lugnare. När jag är ute på skoterspåren igen går benen lätt, äntligen. Länge sedan. Jag stannar och kramar Apelsintallen, sen upp på Stornabben. Ner på helikopterplattan och ut mot fjället igen fler varv. Idag finns ingen trötthet utan jag blir snarare piggare ju fler timmar som går. Skulle kunna springa hur länge som helst, men Scout är hemma och efter tre och en halvtimme vänder jag hemåt. När jag kommer längs vägen letar jag efter Scout i fönstret. Han brukar sitta där som en skugga, en herre i ett torn. Nu är han inte där, då vet jag att han sover. Men när jag passerar precis nedanför fönstret på väg in i värmen ser jag honom. Han tittar ned på mig och våra ögon möts. "Hej Scouten!" hälsar jag och med ens är han borta. När jag kommer upp i trappen väntar han mig. Inte med pussar och svansviftningar, han går inte ens fram till mig, utan mer ett stilla välkomnande. "Ska du med?" frågar jag. Han kommer fram till mig och jag selar på, sätter på mig själv midjebältet och går ut igen. Med ens är vindarna kalla, trots att jag nu har satt på mig jackan. Jag funderar på att strunta i det, en halvtimme mer eller mindre. Tre och en halv timme kanske räcker idag? Sen skrattar jag åt mig själv. Jag vet ju - om fem minuter är jag varm igen. Och Scout behöver också få sin tid. Nu är det hans tempo, snabbt ibland, kissa ofta. Jag låter det vara så, är inte stressad längre. Ner till träsket som ännu inte är fruset. Vårt hav. När jag betraktar fjällen på andra sidan ser jag alla årstider, alla skepnader, och jag har på något märkligt vis blivit en del av det nu. Kommit in i lunken, den där förbannade länken som kanske trots allt inte är så illa.