Dan före nyår

Sista dagarna av 2018 går mot sitt slut och jag tänker göra en kort summering av året som gått. 2018  och har på det stora hela varit ett bra år för mig, och de dalar som varit har inte varit lika avgrundslosa som de haft en tendens att vara tidigare år. Kanske börjar jag hitta "mitt" lugn och sätt att leva, kanske blir jag bara äldre. Jag vet inte men jag är glad över att det är så. Det har hänt mycket roliga saker i år rent allmänt. I februari gick jag in som delägare i Activities in Abisko, någonting som jag fortfarande inte riktigt vet vart det leder eller vad det innebär. Jag har i ärlighetens namn aldrig velat vara företagare eller ha ansvar, men ibland tror jag att det bara är att ta de chanser som uppenbarar sig. Jag känner att jag för första gången har en fast punkt och någonting att stanna kvar vid en stund, både skrämmande men samtidigt en slags trygghet. Det finns ingen anledning för mig att lämna Abisko just nu och kanske är det så att den största utmaningen för mig är att faktiskt stanna upp, landa. Att tillåta mig själv att våra nöjd. Att vara nöjd innebär inte att jag inte vill fortsätta utvecklas men jag känner en enorm tacksamhet över det som är. Rent prylmassigt och ekonomiskt behöver jag inte så mycket men jag har det viktigaste av allt: Scout, tid att vara på fjället, springa, resa, träffa min familj då och då. 2018 blev det en del småresor hemma i Lappland och övriga Sverige, Seychellerna, Frankrike och Andorra, en par längre perioder stugmys i Häsingland, några kortare fjällturer och en längre, och många många långa dagar ute på fjället. Jag älskar ju nämligen även min hemmaplan. Avslutningen på året blev tyvärr inte den bästa då min moster dog i en olycka i början av december. Jag har inte riktigt några ord för det ännu utan lämnar det där.

Löparmässigt har det varit en del upp och ner och kroppen har haft perioder då den inte alls varit med på noterna. Mitt mål för vintern var rätt och slätt att inte tappa för mycket rent lopmassigt utan grunda för våren och det tycker jag ändå jag lyckades hyfsat med. 2017 och 2018 är ju första åren som jag kunnat springa utan några större uppehåll för skador och det märks såklart en stor skillnad när det går att hålla någon form av kontinuitet. I februari sprang jag Höga Kusten Winter Trail 53 km, ett lopp som passade mig ganska bra då jag är van vid att pulsa i snö och gillar när det inte bara handlar om renodlad löpning. Att vinna var ju såklart en bonus. I april satte jag igång barmarksträningen, först på Seychellerna där jag sprang mycket intervaller på löpbandet kombinerat med lugna strandjoggar och vattenlöpning i havet. Därefter åkte jag till Hälsingland och la mig på den mängd som jag legat på större delen av vår sommar och höst, dvs 14-18 mil i veckan. Ibland något mer och ibland något mindre. Tidsmässigt har det dock varit större variation då 30 km obanat på fjället tar betydligt längre tid än 30 km längs med asfalt. I Hälsingland sprang jag även långa terräng DM 8 km, Borgarloppet 21 km och Bjornfrossa 62 km där jag kom 1a, 2a och 1a. Tillbaka i Abisko gjorde jag några riktigt bra långpass på fjället, bland annat Alesjaure t o r 72 km på strax under 7 timmar i vad som kändes som väldigt behaglig takt. Jag sprang Höjdmeter med Höjdmeter i Loussabacken i Kiruna och vann ganska oväntat. Sommarens huvudmål var att springa SAU under 12.30, helst ner mot 12 h och det kändes väldigt rimligt. Sista veckorna började dock träningen gå riktigt tungt och det höll i sig över SAU och ytterligare en dryg månad framåt. 12.33 var definitivt inte vad jag hade tänkt mig och även om det var betydligt snabbare än förra året och räckte till en vinst i damklassen så är detta med facit i hand årets absolut sämsta lopp. Framför allt var det min sämsta insats rent mentalt och jag lovade mig själv efteråt inte låta de negativa tankarna ta mig igen. Det är inte ett dugg synd om mig eller någon annan ultralöpare bara för att vi råkar vara lite trötta eller har ont någonstans, att fortsätta framåt är ett val och passar det inte så är det bara att kliva av. Stannar man på banan är det bara att göra det bästa av det som är och sätta en fot framför den andra i den mån det går. Så SAU blev en lärdom och lite av ett uppvaknande.

I augusti åkte jag till Arjeplogsfjallen och sprang Arctic circle race 17 km. Jag är ju inte allś snabb men förvånande nog så blev det ännu en vinst. Ett par veckor senare sprang jag Järvloppet 53 km i Hälsingland och här började formen äntligen vända. Jag vann damklassen och kom tvåa totalt, nästan 50 min snabbare än förra året, men framför allt så tycker jag att jag disponerade krafterna bra och hade kul hela vägen. Därefter sprang jag Myrsyran i Kiruna, ett roligt och blött lopp som jag vann. I oktober hade vi det första löplägret i Abisko vilket blev ett av årets höjdpunkter och jag hade turen att lära känna några fantastiska människor. Nästa år ser jag fram emot att köra tre stycken! Löpararet avslutades på bästa sätt med Kullamannen 100 miles där det mesta äntligen stämde. Att jag lyckades vinna damklassen och komma fyra totalt bland alla dessa duktiga löpare känns både helt osannolikt och jättekonstigt.

Just nu "är" jag bara. Jag springer, håller hårt om min egen bubbla och funderar inte så mycket.
AOm mindre än två månader är det dags för Transgrancanaria och jag vet faktiskt inte om jag kommer att vara i form och redo. Det har varit mycket annat i livet och jag har sista veckorna prioriterat den typ av löpning som jag behöver för att må bra över den så kallade träningen och jag känner mig tillfreds med det. Att springa lopp är en väldigt liten del av livet. Jag har även tänkt om lite inför TEC i april dit jag hade tänkt komma med åtminstone några veckors bra barmarkstraning i benen. April är dock en väldigt fin månad till fjälls och det får bli några veckor med pulka och tält tillsammans med Scout istället. Om den uppladdningen fungerar för 100 miles återstår att se och gör den inte det så kommer ju en sommar och höst nästa år också.

Sista dagarna av året spenderas i Kvikkjokk.