torsdag 20 december 2018

Vinterlöpning

Ögonfransarna har frusit ihop och det är svårt att se. Kylan har för länge sedan krupit in i kroppen, in i skelettet och händerna blivit oformliga klumpar. Andetag som flätas ihop, mina och Scouts där vi travar sina vid sida. Den stilla rytmen, ordlös men mättad av uttryck. Intryck. Vi och fjället tillsammans med tusentals tankar. Och så det stora lugnet. Vi springer genom skymningen, mot mörkret. Jag betraktar fjällbjörkarna som är täckta av centimetertjock frost medan stegen för mig framåt. Fötterna har trevande börjat leka igen och jag låter dem hållas, bara slappnar av och följer med. Hjärnan räknar inte längre. Inte kilometer och inte timmar. Den litar på kroppen. Allt har sin tid. Just nu är jag inte på väg någonstans utan försöker att ta till vara på årets mörkaste dagar och tackar fjället för att det bjudit in mig, låtit mig beskåda, lärt mig att älska det utan förbehåll. För att det bara låter mig vara jag. Vid Apelsintallen stannar vi, som alltid. Jag sluter armarna om stammen och vilar kinden mot barken. Scout lyfter benet och kissar. Knappa tre kilometer hem. Jag har sprungit sträckan tusentals gånger under åren som gått sedan jag kom till Abisko. Jag hoppas att det kommer att bli många gånger till. Men man vet inte och jag aktar mig för att ta för givet. Livet är skört och jag tänker ofta att vi slösar mycket. Jag försöker att bli bättre på att inte göra det men ibland glömmer jag. Ni vet såna gånger som man går vilse i försöken att vara duktig eller att passa in, sånt som inte är så noga egentligen. Ofta blir jag irriterad över det så kallade spelet och "tassandet", det outtalade vad man får och inte får göra och säga. Förutom att det gör mig jävligt tom så är jag ganska bra på att spela. Spelar man tillräckligt bra så kan man ju faktiskt till och med stänga av och inte finnas fast man finns vilket många gånger kan vara både lämpligt och lockande. Att springa tar mig till verkligheten, eller åtminstone det som är verkligt för mig. Gör att saker och ting känns även om de inte alltid känns bra. Livet.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skog och fjäll

Det har blivit kväll och Scout hörs ibland snörvla till. Han ligger under bordet, bredvid den utdragbara bäddsoffan som är min sovplats. Trö...