Tredje advent

Den här bloggen var egentligen menad att handla mer om livet i Abisko i allmänhet och mindre om löpning men jag inser att det blivit precis tvärtom. Kanske för att livet i allmänhet handlar mycket om just att springa, eller som jag skrivit förut - om att transportera mig på fjället. Jag springer när jag är glad, ledsen, stressad, fundersam, lycklig, i behov av ensamhet eller bara vill känna vinden i håret. Jag springer för att upptäcka nya platser, för att säga hej till gamla platser och för att uppleva. För att få vara naken och känna fullt ut. Jag behöver de här timmarna och dagarna både för att överleva och för att leva. Länge trodde att det handlade om att genomleva dagarna inte om att faktiskt leva dem, och om att hitta sin "av-och-på-knapp". Känna lagom. På gör jag ingenting annat än att känna och det finns stunder när jag springer med tårarna rinnande för att livet är så ofattbart vackert.

Jag tycker att vuxna generellt tar alldeles för seriöst på sin träning och komplicerar till det. Självklart beror det på vad som är målet men jag tänker att en grundläggande förutsättning oavsett mål är att man känner en glädje i att röra på sig. Jag tycker om att "leka" när jag springer: tävla med Scout, springa genom bäckar, hoppa på tuvor eller helt enkelt ta små skutt bara för att jag kan. Hittills har jag inte sett det i en enda bok jag läst om träning. Däremot är det en jäkla massa tjat om pulszoner och  diverse intervallpass. Själv har jag utvecklat en slags allergi mot allt sådant. Kanske är det verkligen så komplicerat, kanske inte, men för egen del tar det mer energi än vad det ger att försöka göra allting "rätt". Och det är ju faktiskt så rörelse inte alls behöver handla om att bli snabbare, starkare eller smalare utan helt enkelt om att det är en del av livet. Det finns stunder jag verkligen behöver påminna mig själv om mina värderingar, gånger jag lägger ut en bild på en klocktavla med kilometertider på instagram och sen tänker "fan Anna, varför?!"

I dag har jag och Scouten varit ute på fjället och bara varit. Sprungit, pulsat och knäppt kort. Scout har jagat älg och jag har jagat Scout och vips så var vi uppe ovanför dimman. Jag såg en vit fluffig hare, en liten lämmel och så såklart älgen. Inga människor. Jag brukar försöka oftast vilja se så lite människor som det bara är möjligt när jag är ute så det gjorde ingenting. Scout är tvärtom - han blir jätteglad de gånger vi möter någon. Det har äntligen börjat bli kallare och stundtals frös jag rätt ordentligt. Snö är dock fortfarande en bristvara och det känns som vi fortfarande är i väntans tider. Detta är dock sista veckan innan dagarna börjar bli något längre igen och det kommer faktiskt inte att så mycket att slippa dra fram pannlampan kl 14.