Motivationsbrist

Inspirationen att springa är just nu obefintlig. Jag satte igång att träna ordentligt igen knappt en och en halv vecka efter Kullamannen och har borrat ner huvudet i den obefintliga snön sedan dess men det har gått tungt, riktigt jävla skittungt. Jag har sagt till mig själv att det är bra mental träning, att härdas, att det inte ska vara lätt och roligt jämt och att det handlar om disciplin. Att småskavanker ska ingnoreras.

Jag har matat på pass jag inte alls tycker är roliga, fram och tillbaka fram och tillbaka längs E10an för att få ihop de kilometrar jag tycker att jag borde ha in slutet av veckan och löpningen på fjället nu tar så mycket mer tid. Och för att det här med att klämma in mer höjdmeter också tar mer tid. Frustrerad och stressad över att det går så långsamt i snömodden, över att allt ska hinnas med samtidigt, över att Transgrancanaria är mindre än tre månader bort och jag är i skitform. Över att inte räcka till och irriterad över jag till och med gruvar mig för att springa. Jag vill verkligen inte. Det händer mig ibland, enstaka dagar men sällan under veckor i sträck. Även om jag är sliten och trött så brukar jag ändå få ut någonting av löpningen men nu är jag bara lättad när passen stökas över.

Jag inser att jag glömt leken och vad att springa faktiskt är för mig. Låtit det handla om siffror istället för det där som ingen klocka kan visa. Sökt inspiration utåt istället för att titta inåt och försökt rätta in mig i en så kallad mall som inte ens finns. Jag ska göra på mitt eget sätt annars kan det faktiskt lika gärna vara. Det behöver inte vara roligt jämt, inte lätt, men det ska kännas givande och inte bara som en grå massa. Det är lätt att dras med i den så kallade "löparhetsen" och gräva ner sig i prylar, alla tusentals olika träningsstrategier, pulszoner, intervaller, trösklar, energiberäkningar, löpargrupper, utmaningar, träningsappar.... Ja, you name it. Det passar säkert vissa men inte mig för det jag älskar med löpningen är enkelheten i att vara i min egen kropp och röra mig i naturen och att få vända hjärnan ut och in. Att gå ifrån det här med att vara människa och bara "vara". Bli en trollprinsessa, prata med fjället, känna ända in i själen.

Ingen väg är rak och det är ok att gå lite vilse ibland och irra på måfå men nu ska jag faktiskt stanna upp och plocka fram kartan och fundera på vilken sträcka jag vill gå 2019. Jag har några checkpoints på vägen och det är Transgrancanaria 128 km, TEC 100 miles, SAU 107 km, Echappe 144 km och Kullamannen 100 miles. Däremellan tänker jag nog strosa obanat. Over and out.

När man väljer asfalt framför detta är det definitivt dags att fundera över vad man håller på med.