Vinden sliter i mig, får mina ögon att tåras. Fjället. Jag, Scout och fjället. Ensamheten som är så långt ifrån tomhet som det går att komma. Slappnar av och sätter tilliten till kroppen, fötterna. Att de hittar rätt. Som tentakler. Känselspröt. Levande, lekande framåt. Friheten i att springa utan att vara på väg någonstans, bara njuta av rörelsen i sig. Om det finns något mer fullkomligt? Jag tror inte det.