Mellanperiod

Det blir inget Tjörnarparen i år för min del, tyvärr. Att springa ytterligare 100 miles om bara tre veckor känns för tätt på även om jag så gärna ville springa just det loppet. Det är lätt att dras med i "lopphetsen" och många i ultravärlden verkar springa långa lopp väldigt tätt. Själv försöker jag skynda långsamt då mitt absolut främsta mål för de nästkommande åren är att hålla mig skadefri. Det kan låta som ett trist huvudmål men jag tror att den absolut viktigaste förutsättningen för långsiktig förbättring är kontinuitet. Jag har haft ett bra löparår, en hel del upp och ner, men på det stora hela så har utvecklingskurvan gått stadigt uppåt och med nio vinster och två andraplatser så kan jag inte klaga. Kullamannen blev en fin avslutning och det känns helt rätt att nöja sig ännu mer istället för att gapa efter ännu mer. 100 miles är fortfarande en alldeles för lång distans för mig för att jag bara ska kunna ta det som en kul grej och med Transgrancanaria tre månader bort och sen TEC 100 miles i april så vill jag lägga tiden som kommer på att förbereda mig. Det känns bra att avsluta säsongen och fortfarande vara riktigt riktigt sugen och jag ser fram emot att träna lite mer specifikt inför dessa lopp som är totalt olika. Transgrancanaria blir med sina 7500 hm på 128 km det absolut mest kuperade lopp jag sprungit och min första bergslopp, TEC blir med sin 11 km långa rundbana det mest "snabbsprungna" lopp jag sprungit i modern tid och kommer att kräva en del "plattlöpning" och fart innan. Jag har hittills i år bara tränat på på i princip samma sätt oavsett lopp och fokuserat på att ligga på en hyfsad mängd, ca 15-18 mil/v (ibland ner mot 12 ibland upp mot 20), mestadels fjällterräng och nån gång i veckan någon form av fartinslag och det ska bli riktigt roligt att "utmana" lite mer och inte bara jobba med förflyttning. Vinterträningen kräver dock lite eftertanke då det är svårt att få till de riktigt långa löpdagarna på 6-10 timmar när temperaturen ligger runt minus 25-35 men jag tänker att det inte behöver vara en nackdel att för en period satsa på mer lättsprungna snabbare långpass istället för obanade riktigt långsamma. De flesta längre ultralopp förutom SAU verkar ju innehålla åtminstone vissa partier asfalt/grusväg/planare stigar och där har jag nog en hel del att hämta om jag jobbar lite mer aktivt med den biten.

Jag har under året frågat mig vad jag egentligen vill ha ut av löpningen: mysspringa, springa nåt lopp då och då, eller faktiskt satsa på att utvecklas? Tankarna har hela tiden kommit tillbaka till "inte ska väl jag..." och jag har tyckt att det känts en smula fånigt att lägga så mycket tid och energi på någonting när jag bara är motionär. Men rannsakar jag mig själv, utan rädsla för vad andra ska tycka och tänka, så är svaret att jag är nyfiken på att se vart jag kan ta det. Lika mycket som jag är rädd för att sätta mål, lika mycket så älskar jag det. Att våra i min bubbla och jobba mot någonting. Jag har strövat ganska planlöst i några år och det har varit nyttigt för mig, men med hela mitt hjärta känner jag nu glädje över att försöka gå all in för någonting. Att träna har ju alltid varit en väldigt stor del av mitt liv, även om inte just att springa varit det, och även om det periodvis varit mest förknippat med ångest och tvång så har det också gett mig så otroligt mycket genom åren. Jag har varit rädd för att ett all in skulle resultera i en återgång till gamla vanor, men att styras av rädsla är en himla trist sak och framför allt så "lever" jag nu och inte bara "genomlever". Allt har sin tid.

Jag är i alla fall igång med löpningen igen även om det för tillfället mest är stilla mellanmjölk. Försöker mest bara vänja in kroppen vid dubbelpass och åtminstone 20-25 km per dag igen. Då fjället är en isgata så blir det mycket monoton asfalt men det passar mig rätt bra just nu då det är relativt tidseffektivt och jag kan låta tankarna sväva iväg. Ser dock riktigt mycket fram emot snö och att få springa skoterspår!