När starten går så är det en lättnad över att äntligen få börja springa. Första kilometrarna går längs strandkanten och många springer fort. För mig är det bara transport. Snoret rinner och att andas genom näsan är bara att glömma men för övrigt känns det varken bu eller bä. För I uppförslöpan passerar jag många och förvånas över antalet höjdmeter som bara passerar förbi. Det går lite för snabbt men jag tänker att jag kan ta igen det senare, jag brukar kunna återhämta mig ok allteftersom, och just nu vill jag bara komma fram så fort som möjligt. Misstag nummer 1. Jag vet att det handlar om att bida tid men jag gör det inte, kanske för att jag trots allt inte har en aning om vad 7500 höjdmeter innebär. Senare lär jag mig att den här typen av terräng och att misstag i början i början inte förlåts.
Jag blir glad när det blir lite mer teknisk traillöpning och för en liten stund har jag riktigt roligt. Mitt vänsterben är dock inte riktigt med på noterna och knät klarar inte riktigt att parera. Jag börjar även ana att mina ben kommer att få en tuff resa. Hårt och tekniskt underlag har de inte upplevt på, låt mig säga så här, sedan Kullamannen. Snömodd och skoterspår härdar men med facit i hand så bör man träna åtminstone lite på det underlag som man ska tävla bo. Så för en bra uppladdning för ett barmarksultra under vintern behövs ett träningsläger.
När det för första gången börjar gå nerför får jag svart på vitt att detta inte kommer att fungera som jag hoppats, eller snarare att det kommer att fungera ungefär som jag misstänkt. Plan asfalt går och men trail och stenskravel bär inte. Jag tänker att jag ska ge det en stund till och se hur banan ser ut. Passerar första vatskekontrollen efter 16 km. Bara 112 km kvar och ca 6700 hm. "Ingenting" säger jag till mig själv. Men jag tror inte riktigt på det själv. "En bit i taget". Ja, det finns ju ingenting annat. Så kommer den första RIKTIGT branta uppförbacken där jag för första gången går. Jag har trott att jag är hyfsad på att traska uppför men svart på vitt, bara upp till en viss branthet. En tjej passerar mig. Hon har stavar och ser ut att behärska tekniken väl. Jag betraktar och konstaterar att jag kanske borde ge det en chans. Men framför allt ska jag öva brant. Jaja. På platten kommer jag ikapp igen och jag inser en smula förvånat och irriterat att platt, lätt uppför och lätt nedför (på asfalt?!!!) är där jag tjänar tid. Knäppt. Uppför uppför uppför. Det tar aldrig slut och jag vet att det bara är början. Långt nedför. Jag tappar mycket. Så uppför igen. Loppet fortgår. Så kommer en riktigt lång och riktigt brant nedförslöpa. Vänsterledet titlar fram och tillbaka och jag börjar känna av den andra höften för att det benet får ta all belastning. Jagkan inte springa så jag roar mig med att ställa mig på sidan medan jag passeras av löpare efter löpare. Här går luften på ur mig. Det är över 8,5 mil kvar. och det sista maratontanet är i princip bara nedför. Jag räknar på det. Jag kommer alltså att springa de bitarna som är halvplatta och sen gå resten. Den innebär alllra troligast att jag kommer att få promenera hela vägen in i mål, för med 5000 uppåt varav i 4500 ska passeras på ca 4 mil så anar jag att väldigt få partier kommer att vara halvplatta... Det känns väldigt långt att gå och jag överlägger med mig själv. Lögn. Jag har inte den minsta lust att traska i en evighet och bli omsprungen av hundra löpare i varje nedförsbacke. "För fan Anna, det är bättre att komma i mål!". Men mentalt har jag stängt ner. Jag vill inte. Det en någon halvmil kvar till nästa station och där kliver jag helt sonika av. Skamsen och besviken. Men jävligt done, Jag är over and out. Ingen av funktionärerna förstår engelska och min spanska sträcker sing till hola, Coronita och gracias vilket inte räcker för att förklara att jag vill bryta. Till sist blir jag dock inslussad i en bil tillsammans med en annan löpare, eller ja, numera ickelöpare. Han somnar direkt men själv fryser jag så jag skakar och kommer på den brillianta idén att packa upp guldfilten. En stor besvikelse men jag frös inte ihjäl i alla fall. Att komma tillbaka till Maspalomas blir lite av ett evighetsprojekt och jag undrar om det kanske inte hade gått snabbare att gå trots allt.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Resten av resan var bra. Vi hade en vecka efteråt där jag roade mig med att dricka Mojitos, vara förkyld och prova på att bli rånad. Fördelen med att dricka Mojitos är att eventuella skräckfyllda minnen är vaga, eller snarare obefintliga, nackdelen med Mojitos är att de gör en en smula oförsiktig. Jag har faktiskt även funderat lite över löpning och vad jag egentligen vill ha ut av den. Är jag nöjd med att springa på fjället, långt och länge och upptäcka? Kanske är det här med att tävla inte min grej? Sanningen är att jag är ganska nöjd. Väldigt nöjd. Men det räcker inte. Jag vill träna för att utvecklas och för resultat. Inte göra saker och ting halvdant. Det första steget är nog faktiskt att erkänna för mig själv att jag är prestationsinriktad och stå för det. Nej, träning är inte kul jämt. Det är inte jättemysigt när förfrysningarna radas upp för att långpassen ska kunna bli av. Det är inte jätteroligt att harva skoterspår i eller springa fram och tillbaka längs E10an. Men det har sin charm och det är värt det. Nu är det dags för mig att bli lite mer medveten. Inte träna mer, men smartare. Mer specifikt för de lopp jag vill springa. Vara noggrannare mer kost, vila och ja, dricka färre mojitos. Livet handlar om val och prioriteringar och att lägga ner sin själ i en bit men totalt strunta i den andra är inte särskilt konstruktivt.
