Marshmellowsteorin och löpning

"De bor här" säger jag till Scout. Han vet att han inte får jaga dem, vet att han sitter länkad till mig, men han vill. Renarna betraktar oss. Nyfikna, utan rädsla. Jag har stannat. Behöver den här stunden. Behöver enkelheten som renarna ger mig. Vi är besökare på fjället, jag och Scout. Åtminstone jag. Jag vet det, men det känns inte så. Jag känner mig som en del jag med, en väldigt liten sådan. Mer delaktig här än i det samhälle jag borde passa in. Jag kan det, passa in, men det är på bekostnad av förmågan att se. Det är som att nyanserna bleknar och dofterna blir svagare. Livet avfärgas utan att jag märker, för att det måste det, för att det inte går annars. För att det inte ska bli kaos och korsdrag och kortslutning. För att livet ska vara mindre läskigt och göra mindre ont. Det ensamma kravlösa stunderna på fjället keeps me sane. Utan dem skulle jag gå under och bli ett grått skal som existerar utan att leva. Skönheten väcker mig och tvingar mig tillbaka till mig igen. Jag gråter ofta på fjället, både när jag är ledsen och när jag är glad. Helt enkelt tårar som behöver komma ut.
   Jag har kunnat springa mycket på sistone, mer än min kropp någonsin klarat av tidigare. Men jag inser att det för min del inte alls handlar om löpning som sådan, utan att känna mig i symbios med naturen och med min kropp. Så fort det blir kravfyllt så tappar jag lusten. Jag tvingar mig sällan till någonting numera för jag ser inte poängen i det. Varför ska jag springa när jag inte vill eller inte springa om jag vill? Varför ska jag springa intervaller om jag bara vill lufsa? Det fungerar inte alltid så, jag inser det. Man kan inte alltid låta sig styra av de momentana infallen.
   Men ibland tänker jag på marshmellowstestet (det som går ut på att sjuåriga barn får en marshmellow och löfte om att få ytterligare en om de inte ätit upp den första efter 15 min) och undrar om det verkligen alltid är bättre att vänta på belöningen. Om jag verkligen vill äta min marshmellow nu så kanske det är bättre att jag gör det? Vad säger att jag skulle bli mer tillfredsställd av att få ytterligare en efter en kvart? Varför är mer alltid synonymt med bättre? Just marshmellows var ju en urusel sak att testa med men ändå (ät en till och var ännu onyttigare) - teorin tycker jag ändå faller lite på att det faktiskt finns människor som äter sin enda marshmellow och sen är nöjda, som inte strävar efter högre lön eller som inte tränar för att springa fortare. Det viktiga är att det är ett aktivt val även ATT äta sin marshmellow och att man förstår konsekvenserna av det. Förhoppningsvis skiljer det ändå något i intelligensnivå mellan en sjuåring och en vuxen människa. Det är ungefär som att se till mig själv när jag dricker vin: till ett visst stadium finns ändå ett visst konsekvenstänk "om jag dricker ett till glas nu så kommer jag att må dåligt imorgon", därefter finns bara "jag ska dricka ett till glas vin!".

Nåja, färdigflummat för ikväll. Så här ser det ut när vi myshänger jag och Mr hårig.

10 mil är långt vare sig du springer eller kör bil

Om ett par veckor ska jag springa mellan Nikkaloukta och Abisko. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Det känns som att det kan bli jobbigt. Jag har aldrig sprungit så långt och framför allt är jag lite orolig över att det är så mycket vinter kvar uppe till fjälls. Att pulsa i snö 107 km kah bli psykiskt knäckande. Men jag har funderat lite över olika strategier, inte så mycket över hur jag ska springa utan snarare hur jag ska tänka. Ett tag var jag inne på att dela upp det i maraton. Hur det än är kan jag alltid lufsa 42 km. 42 + 42 + 21 + nedjogg. Risken är att det kommer kännas långt när jag börjar på maraton nummer två. Har också varit inne på att dela upp det i 5*20 km + nedjogg. Den strategin tror jag är ganska rimligt. 20 km skulle man kunna se som en långintervall, alltså blir det bara ett vanligt intervallpass fast utan fart. En tredje strategi är väl bara att ta det som det kommer. Satsa på att ta mig framåt och försöka hålla mig fräsch så länge som möjligt, hur det än är så är jag van vid långa dagar i rörelse. Sen är det ju helt värdelöst att bryta ett sånt här lopp, för oavsett vad så är det ju bara till att pallra sig antingen till mål eller tillbaka till start. Jag tänker inte krångla till det med några tidsmål utan kort och gott försöka ta mig från A till B oavsett väder och dagsform. Jag hoppas också att kroppen kommer att hålla hyfsat och att jag kommer att kunna njuta större delen av sträckan. 

I övrigt så har jag lyckats bryta mitt bankomatkort i två delar. Jag har aldrig riktigt förstått varför folk har sådana där kortetuier när det går lika bra att ha kortet i fickan, men nu ter det sig ganska uppenbart att det kan bero på att risken att kortet går sönder minskar. I alla fall så är det ju så himla smidigt att beställa ett nytt nuförtiden, tre dagar sen är det klart. Detta verkar dock inte gälla mig. Bankkillen som jag pratade med påstod nämligen att jag inte är legitimerad eftersom det är nån information som jag inte uppdaterat, och då jag inte heller har mobilt bankID (varför varför har jag inte det?!) så måste jag gå in på ett Nordea-kontor för att kunna beställa ett nytt kort. Jag upplyste honom om att närmsta bank ligger 10 mil bort och att det är lite svårt att ta sig den sträckan om man inte har bensin i bilen och inte har ett kort att tanka med. Han förstod min situation men det hjälpte inte. Jag slutar aldrig förundras vad det är som är så svårt. Skulle jag ha jobbat på en bank skulle jag förmodligen ha skickat ut kort till höger och vänster och brutit varenda regel som finns. Fast banker verkar bara anställa människor med lagom förstående och opersonlig röst, vänliga och trevliga men de sitter och slösurfar på facebook medan de pratar med dig. Jaja, det löser sig säkert.

Livet som enklast och bäst!

Det gäller att träffa rätt

Jag har äntligen hittat knappen! Tangenten på datorn som gör att det går att skriva bokstäver och inte bara siffror. Det tog bara två månader. Vissa kanske undrar varför jag inte frågat någon om hjälp, och tro mig - den tanken föresvävade mig. Men eftersom min egen dator är trasig och lånedator nr 1 lyckades vända skärmbilden 90 grader medan den bodde hos mig så kändes det lite jobbigt att erkänna att det hänt något konstigt även med denna dator. Speciellt innan allt det här strulet med bilen lagt sig. Men skitsamma! Nu kan jag skriva igen! Det är behövligt eftersom jag tror att jag drabbats en släng av det där som kallas ålderskris. Snöpligt, för jag trodde att den skulle vänta till dess att jag fyllde 40, men kanske spar den lite till senare.

Jag inbillar mig att saknar att gå på en bar och dricka drinkar. Köpa ett par högklackade bara för en utekväll. Morgonjogga över Västerbron. Gå på Åhlens en söndagseftermiddag. Gå på bio. Dricka latte. Sen påminner jag mig att jag aldrig tyckt om att hänga på barer, och att jag dessutom oftast blir för full (det har i och för sig hänt nån gång även i Abisko men här kan man i alla fall få skoterlift hem). Att jag inte kan gå i högklackat utan måste gå barfota hem på asfalten. Att jag visserligen gillar att springa över Västerbron, men det går knappast upp mot att springa på fjället och att jag dessutom inte kunde springa de sista åren jag bodde i Stockholm. Att Åhlens ger mig panikångest. Att bio är trevligt men norrsken är gratis. Att jag tio gånger i veckan hellre dricker kokkaffe än latte. Men ändå. Vad fasiken hände? Jag hänger inte med i mitt eget liv. Hur i helvete hamnade jag i här? Högre upp än Jokkmokk som för inte allt för länge sedan kändes som världens absoluta ände. Guidandes halva Kina när jag kommer en timme försent till en arbetsintervju för att jag inte kan hitta rätt gata? (Till mitt försvar måste jag antingen gjort en jävligt bra intervju eller de varit jävligt desperata för jag fick ändå jobbet.) Delandes kudde med en snarkande malamute som med jämna mellanrum vaknar och kräver att jag ska klia honom på magen. Det sista är i och för sig kanske inte helt otippat eftersom jag inte skulle komma på tanken att ge en hanmänniska samma service. Nej, jag vet inte. Extra jobbigt är det när Biggest Loser visat sista avsnittet för säsongen. Det programmet gör mig trygg, är en fast punkt i tillvaron.

Jaja, det blir nog bra det här. Det känns åtminstone skönt att få fira midsommar i dunjacka istället för svettas kring midsommarstången. Och trots allt så har jag och mister malamute det ganska bra.