Abisko: bland asfalt och älgar

"Men varför sprang du asfalt?" Hon ser på mig som om jag vore spritt språngande galen. Och kanske är jag det, för varje gång mina fötter träffar vägen undrar jag också vad jag håller på med. Missförstå mig rätt - jag gillar att springa. Punkt. Överallt. Jag gillar rörelsen och att vara ett med min kropp. Men jag ÄLSKAR att springa på fjället och i terrängen. Fullkomligt älskar. Skulle jag välja en sak som jag vill göra varje dag i resten av mitt liv så är det det. Abisko är dessutom inget mecka för road runners. Det finns en väg, d v s två möjliggeter: att springa åt höger eller åt vänster. Trots att jag väldigt sällan springer väg så har jag hunnit prova bägge hållen. De är ganska likvärdiga. Jag brukar välja riktning beroende på vilket håll det blåser åt och utifrån dagsform. Är jag pigg och taggad börjar jag med motvind så jag kan trycka på i medvind på vägen hem, är jag trött och omotiverad så börjar jag i medvind eftersom hem kommer jag ju ändå bli tvungen att ta mig på ett eller annat sätt. De senaste två veckorna har jag i alla fall sprungit asfalt totalt tre gånger och svaret på "Varför?" är att jag haft en liten ambition om att a) bli snabbare b) påminna kroppen om hur det är att springa flackt. Det här med att försöka bli snabbare är lite av ett dilemma för jag är en myslöperska ut i tåspetsarna. Jag gillar helt enkelt inte att bli trött. Inte andfådd-trött. Jag vill kunna sjunga, prata för mig själv och ta små glädjeskutt när jag springer, inte kvävas. Men det verkar som om att andåddhet är lite av en förutsättning för att kunna springa snabbare under en längre tid. Tyvärr. Men när jag för ett par dagar sedan konstaterade att jag har ungefär samma grundfart i terrängen som på asfalten så lovade jag mig själv att jag faktiskt inte behöver springa väg mer. Fjället har ju trots allt oändliga möjligheter, både på och utanför stigarna.

För övrigt har jag (förhoppningsvis) precis avslutat två veckor med en kraftigt dykande form. Det har varit "den stora tröttheten" både psykiskt och mentalt. Lyckades ändå få till en vecka med 180 km, vilket är mängdrekord för min del, och drog sen ut och tältade tre nätter och myssprang dagsturer. Jag såg det som vila men det kändes minst lika mycket skit efteråt så till sist hade jag två dagar träningspaus när jag bara körde lätt styrka och drack vin. Jag vet inte om det var vilans eller vinets förtjänst men dagen efter körde jag mitt i särklass bästa långpass sedan 2011 då jag trots allt lyckades springa Stockholm marathon (asfalt!!!???) på 3.01. Så vem vet, kanske ligger det någon slags form där framme och lurar.

I Abisko är det höst nu och det har kommit nysnö även ganska långt ner på fjället. Löven gulnar mer och mer för varje dag och det är tights, jacka och buff som gäller. Det är svårt att tro att det fortfarande är augusti men ska jag vara ärlig så sörjer jag inte den avbrutna sommaren. Hösten är min tid, och jag hoppas på en lång sådan istället. Scout är också nöjd och har gått in i mysmode. Det innebär att han hoppar upp i sängen ett par gånger varje natt och vill bli kliad samt att både morgonklapparna och kvällsmassagen är mycket viktig. Jag gör mitt bästa som matte men det räcker tydligen inte alltid för i förrgår smet han iväg och jagade älg. Sex timmar senare hörde jag äntligen ett avlägset skällande i björkskogen och där stod Scout, fortfarande på älgjakt. Men han var tydligen trött för när jag skrek "MAT" så kom han springande, till synes överlycklig över att det var dags att gå hem. Eftersom jag trott att jag skulle hitta resterna av honom längs med vägen eller utefter järnvägen så var jag också överlycklig. Jag vet. Scout är en hund. Men han är också min familj, min bästa vän och mitt dagliga sällskap.

Some pics från de senaste veckorna.