Lördagsflum

Myggbett, sönderkliade, över hela kroppen, som på ett barn. Jag vill vara ett barn. Ett tyst barn som stänger dörren till sin lekkammare. Ett barn ute på fjället där regnet och vinden är mina vänner och vi dansar ikapp.

Det rör sig snabbt inne i mitt huvud. Inte dåligt, men snabbt, jag hinner inte med. Orkar inte ta in allt. Säger åt hjärnan att vara tyst ibland, eller bara tänka klart sina tankar. Ta en paus och vara i verkligheten. Den fnyser och jag springer, springer till häret och nuet där huvudet kan vila.

Livet som bara går och går och går utan att jag kan kontrollera. Allting bara händer och rinner mellan fingrarna. Tar tag och tappar. Gång på gång. Släppa? Men nej! Ta tag! Vill kontrollera även om det inte går. Men varför går det inte?!

Att inte kunna andas, leta efter den enkla vägen istället för att låta livet göra ont. Men jag vill ju att det ska göra ont, jag vill känna, och det som gör ont är det ofarliga. När meningslösheten äter upp mig längtar jag bara efter att bli galen.

Det finns ingen sanning i orden, hur gärna jag önskar att det vore så. Det är bara bokstäver som sätts ihop och leks med, som kan formas hur som helst och till vad som helst. Men egentligen kunde vi lika gärna vara ordlösa.

Åh, jag vet inte och hur ska jag någonsin kunna veta? Hur kan någon annan veta något? Förstår inte. Inte mig själv och inte någon annan så låt mig bara vara ifred i en luddig mjuk boll och titta ut på resten av världen. Jag behöver verkligen inte vara med, så tvinga mig inte. Få mig inte att vilja ibland för jag vill inte! Fatta det!

Imorgon efter jobbet ska jag och Scout ut på tur. Bara till på onsdag men ändå. Jag vet inte vart vi ska men det är helt oväsentligt. Vara ifred så att jag vill vara med människor igen. Det är en balans det där. Som allting annat. Hur kan det krävas så mycket skills för att skapa jämvikt i en gungbräda? Sen tittar jag på andra och ser att det verkar vara ganska svårt ändå och att jag kanske trots allt gungar på ganska bra i min park.