Ibland går det

Har en vision om att få till en vecka med många mil eftersom det sen väntar två veckor ute till fjälls med tung ryggsäck och inte så mycket springa. Tyckte det startade hyfsat i måndags med 15 + 22 km men nuförtiden får jag betala för varje gång jag dricker vin så i igår blev det bara 10 km och jag börjar allvarligt överväga om inte vatten kanske är en bättre återhämtningsdryck i långa loppet. Idag var jag dock tillbaka på banan, även om benen kändes tunga och motivationen inte höll med om att 20 + 20 km skulle bli lätt och kul. Men jag och Mr Hairy gav oss ut och bestämde oss för att bara njuta av vädret (äntligen RIKTIG höst med isiga vindar och krispig luft) och helt enkelt bara lufsa på. Första timmen kändes varje uppförslut som oöverstigliga trösklar men allteftersom tiden gick började det faktiskt lätta lite och Scout pinnade på i jämn takt utan att jag behövde dra honom framåt och utan extremt många kisspauser. Det blev till en trevlig utflykt och jag log och sa hej till de få vandrare vi mötte. Jag sätter stort värde i att se glad ut och verka oberörd när jag möter någon - gör jag inte det betyder det att jag är riktigt jävla trött eller på väldigt väldigt dåligt humör. Igår fällde Scout mig när jag tittade upp och hejade eftersom han tvärnitade för en väldigt intressant doftfläck just då och jag flög över honom ner på trottoaren. Det kändes lite B att snubbla på platt asfalt faktiskt. Dagens första spring resulterade i alla fall i 25 km och efter 90 min paus med lunch och kaffe så segade jag mig nedför trappen igen, denna gång utan Scout. Jag har tur och hör till de människor som kan springa nästan direkt efter jag ätit (även om jag verkar ha betydligt svårare att tugga MEDAN jag springer) och eftersom motivationen sjunkit till noll igen så tyckte jag att det var lika bra att komma i väg innan jag fick några andra idéer. Jag var helt inställd på att det skulle gå väldigt långsamt, ta väldigt lång tid och kännas väldigt tungt men benen bara flöt i väg och till sist följde jag bara med och det kändes som en 22 km långt orgasm. Ibland händer det. Skämt åsido. Jag kände mig snabb och jag önskade för en sekund att jag tagit klockan. Men sen ångrade jag mig, jag vet att jag inte är snabb men det kändes skönt att för en liten stund få leva i illusionen och sväva över stigen. Summa summarum blev 47 oväntat trevliga kilometer och nu har jag återigen hopp om morgondagen. Fast är det fint väder så blir det nog en äkta myslöpning med macka, kaffe och såklart Scoutkli. Man får ju inte glömma det viktigaste...

Natures beauty

Det är vackert nu. Magiskt. Fjället i sin rätta skepnad, vilt och brinnande. Kalla vindar som går genom kläderna, genom hud och muskler, in i benen. Jag springer, stannar, beundrar, andas. Springer lite mer. Kliar Scout som inte är riktigt lika förtjust i att springa som jag. Han är en Ferdinand, vill helst bara ligga i riset uppe på en höjd och finnas till. Med en självklarhet som jag ibland avundas honom.
   Vi är inga sommarbarn, varken jag eller Scout och det är som att vi båda får tillbaka livsglädjen när kylan kommer. Jag njuter av mjuk lera under fötterna, av att fortfarande springa barmark, men ser även fram emot månaderna av harvande i moddiga skoterspår där två steg framåt betyder ett steg bak. Vintern är på något sätt grunden, att ge sig ut oavsett väder. Springa i snöstorm med goggles, frysa om lungorna för att luften är så kall att dra in. Ja, snart är vi där men till dess ska jag dansa över fjället på lätta fötter.

Abisko och livet right now.

Löpningens vara eller icke vara

Sitter på ett datacafé i Stonetown, Zanzibar, och skickar iväg anmälan till Stockholm marathon. På samma gång anmäler jag mig även till Team Stockholm Marathon (TSM) och klickar i att jag vill springa under 3.45. Egentligen har jag ingen aning. Jag har aldrig sprungit i närheten av så långt som ett marathon innan, och jag har ingen aning om vad jag springer i för tempo. Men jag väljer och skickar och där och då läggs grunden till att jag börjar springa.  

Visst hade jag sprungit tidigare, kanske till och med mer än gemene man. Med en bakgrund inom fotbollen var jag i alla fall van vid att röra mig, även om jag på den tiden var en sucker för snabbt och kort. Min snabbhet var faktiskt främsta anledningen till att jag var en ok fotbollsspelare trots total avsaknad av teknik - jag kunde springa förbi folk och göra mål. Ibland i alla fall. När jag slutade spela fotboll så fortsatte jag ändå att träna i form av styrketräning och spinning, samt 1-3 löppass i veckan varav ett till sist hamnade på 90-120 min. Men att springa var bara ett litet komplement för att vara så allsidig som möjligt. Jag är fortfarande ingen löpare, även om jag springer en eller flera gånger om dagen nästan varje dag. En löpare stannar inte och plockar hjortron eller leker kurragömma med sin hund, åtminstone inte i min värld. En löpare TRÄNAR, jag bara springer.

Men sensommaren 2010 gjorde jag i alla fall mitt ex-jobb på Zanzibar (marinbiologi) och tillbringade tre månader med att mäta och väga sjögurkor samt inventera sjögräs. Springa var den enda form av träning jag ägnade mig åt, 30-40 min kl 05.00, innan solen gick upp. Inte varje morgon, men ibland, och jag bestämde mig för att pricka av marathon från min to-do-lista. Sagt och gjort. När jag kom hem började jag träna, alltså springa med mål. Jag är av den sorten att jag, när jag väl bestämt mig, går in med själ och hjärta. Började ganska direkt springa 6-7 mil/v och ha koll på tider. Lycka var när jag upptäckte att jag joggade snabbare än 6-fart, vilket var ungefär det jag vågat hoppas på, och fortfarande kan jag komma ihåg känslan av att springa mina första 15 km under 5-fart. När TSM började hoppade jag på gruppen som tränade inför 3.30 på maran och det kändes rätt ok. Ett par månader senare testsprang jag med 3.15-gruppen och det funkade också. Man kan säga att vi hade smekmånad, jag och löpningen. Den blev min meditation, min största anledning till att jag gick upp på mornarna, och jag sprang ännu lite mer. Mitt första lopp (Premiärmilen) sprang jag förvånat in på ca 40,5 min. Fick chansen att träna med Spårvägen och intervallerna introducerades i mitt liv. Det första passet var hemskt. HEMSKT. Jag fick höra att jag skulle satsa på att hänga på en tjej som skulle springa tusingarna i 3.40-fart, vilket för mig kändes helt absurt eftersom jag aldrig klockat en kilometer under 4-fart. Första intervallen gick bra och sen var jag helt knäckt. Nån intervalldrottning kommer jag definitivt aldrig att bli (även om jag efter några veckor faktiskt lyckades springa tusingarna på 3.35-3.40). I maj sprang jag ett till millopp på ca 39.5 och fick veta att jag skulle få springa SM-klassen på maran. Där och då ville jag inte springa alls. Jag tyckte inte alls att det kändes bra att jag i min första mara, och tredje lopp någonsin, skulle fokusera mer på en viss tid än på att komma runt. Men jag startade och kom i mål på 3.01.01. Så här i efterhand kan jag ju tycka att 61 sekunder snabbare vore genomförbart...

Efter maran tog det ca 3 veckor och sen blev jag skadad. Det var inte direkt oväntat eftersom jag haft ganska mycket problem även månaderna innan maran som jag försökt att strunta i. Men stoppa huvudet i sanden visade sig vara en kass idé (oväntat?!) och under de kommande två år turades mina höfter om att säga upp sig och jag kunde i princip inte springa alls. Försökte med diverse rehab, alla sorters skor och inlägg, fivefingers, yoga, stratcha, alternativträning och när jag ser tillbaka på det måste jag faktiskt skratta åt det hela. Förmodligen hade jag blivit hel betydligt snabbare om jag bara lagt mig på soffan och inte försökt alls. När jag hösten 2013 flyttade till Åre hade jag gett upp tanken på att någonsin kunna springa mer än några gånger i veckan. Men långa, lugna vandringar med ryggsäck var nog det absolut bästa som kunde hända mig, både kroppsligt och själsligt. När jag sedan fick jobb på Sylarnas fjällstation var det helt plötsligt inga problem att springa mellan fjällstationerna. Jag såg det dock inte som löpning utan transport och ett sätt att upptäcka nya platser och göra roliga turer.

Det är faktiskt först den här sommaren som jag verkligen känner att jag springer avslappnat igen och att det går bättre och bättre. Jag har sprungit utan avbrott nu i ungefär 4 månader den här här säsongen och helheten har aldrig känts så här bra. Det är roligt, jag vågar sätta små mål på vägen, men kan samtidigt ha distans. Scout och fjällen finns ju där även om jag inte kan springa. Men jag vårdar löpningen mer nu, och ser charmen med att få jobba lite grann. På så sätt är jag otroligt tacksam för de senaste åren, för om inte om hade varit... Om jag inte blivit skadad, om jag inte flyttat, om jag inte upptäckt fjällen, om jag inte skaffat Scout, om jag inte flyttat till Abisko... Hade jag då fortsatt älska att springa eller hade jag fastnat i prestations- och tidshetsen? Nu känner jag att jag hittat till det som verkligen passar mig: långa kravlösa myspass med bara Scout och renarna som sällskap.

Igår joggade jag igång igen efter Järvloppet, det kändes sådär. Men idag kändes det bra igen!

Järvloppet race report: tough love

53 km låter inte så långt, och även om banbeskrivningen talade om svart på vitt att det var många höjdmeter som skulle avverkas så hade jag inte riktigt förberett mig på den detaljen. Jag tänkte lite så här, hur kuperat kan ett lopp i Hälsingland egentligen vara. Ganska kuperat skulle det visa sig. Och det var inte så att man först sprang uppför ett fjäll och sen nedför det utan först skulle man upp, sen ner, och direkt efter upp igen. Jag som är lat tyckte det kändes onödigt att behöva springa ner när jag ändå skulle upp på nästan samma ställe igen.

Kl 07.00 gick starten. Jag gick och la mig tidigt igår i hopp om att kurera en förkylning och vad som kändes som feber. Sen upp strax efter fyra, käka frukost, och fara till Bergshotellet i Järvsö och hämta ut nummerlappen. När jag tog trappen upp från toaletten fick jag inget vidare formbesked, när benen stumnar av några få trappsteg så låter 53 km helt plöstligt mycket längre men det är ju inte så mycket att göra åt sådär några minuter innan start. Totalt var vi 19 springare, varav 4 tjejer. Det var även ett 11,7 kilometerslopp, en halvmara samt barnlopp. Vi som sprang 53:an fick uppleva två varv runt halvmaratonbanan och ett varv runt 11,7-kilomersbanan, så för att vara mer exakt så sprang vi 53,7 km, det känns viktigt att skriva, eftersom dessa 700 m kändes oändliga.

Jag valde tydligen strategin att gå ut hårt, även om jag inte var medveten om det just då. Jag låg i tät första 7 km innan jag blev ikappsprungen och till sist så småningom omsprungen av en kille och sen ytterligare två. Vid 18 kilometer började jag känna att "hmm... jag kommer att få det ganska tufft de sista 35. Varvade på 2.15, vilket låter som en ytterst medioker halvmaratid men som hade gett mig en andraplats i damklassen på den distansen vilket kanske säger en del om banan. Andra halvmaran försökte jag hålla mig i komfortzonen, vilket delvis lyckades, men har du väl blivit trött en gång så får du betala en gång. Dessutom började jag ifrågasätta valet av att springa i nya skor (och en ny modell för mig) som jag totalt sprungit 8 km i innan. Eftersom det låg utanför vad jag kunde påverka här och nu försökte jag bortse från det och bara tänka "keep running, keep moving". Sanningen att säga gick jag rätt mycket uppför efter första varvet men ni förstår principen. Blev omsprungen av ytterligare killar som jag sedan sprang om igen och vid andra varvningen låg jag totalt trea och var 12 minuter före närmsta tjej. Det peppade mig lite eftersom det innebar att jag dragit ifrån ytterligare 9 minuter under andra varvet trots att det kändes som att kroppen var en stor tung degklump. Peppen släppte dock efter bara några minuter då mitt lår bestämde sig för att få kramp och löpningen blev väldigt klumpig. Jag försökte beräkna hur mycket tid som går att tappa på 11,7 km och kom fram till att 12 min var fullt möjligt och att det nog bara gällde att uthärda så länge som möjligt. När de pigga, snabba, järvmilslöparna drog förbi kunde jag bara skratta åt eländet. Men till sist kom jag äntligen till sista stigningen som var en 400 höjdmeters trappa som jag redan sprungit uppför 2 gånger. Där och då ville jag nästan dö men jag lever ju efter "hem kommer man alltid" och det visade sig stämma den här gången. Tacksam att komma i mål, tacksam att komma i mål som första dam och på ny rekordtid för damer trots årets längre sträckning, tacksam att lyckas hålla platsen som totaltrea. Idag var jag inte riktigt med i matchen, varken fysiskt eller mentalt och detta är förmodligen det absolut jobbigaste "passet" jag sprungit. Är "missnöjd" med mycket, framför allt känslan i kroppen och en kass split men som jag skrev igår: learning by doing. Detta är trots allt bara min andra ultra och jag är ödmjuk för uppgiften. Min spurt de sista 100 m uppför sista backen och in i mål är jag dock väldigt nöjd med! Spurta kan man alltid! Sen har det verkligen varit en superdag. Välarrangerat lopp, vackra banor och grymma funktionärer. Addera sol och alldeles perfekt löparväder till det och man kan inte annat än att njuta oavsett hur jobbigt det är.

Nu väntar några lugna dagar innan jag far tillbaka till Abisko. Halsont har adderats till förkylningen (kanske föga otippat) så ikväll blir det familjemys med kräftor och imorgon en heldag i skogen. Just nu sitter jag och tittar på diverse kroppsdelar som fått spel och vibrerar okontrollerat. Livet.

Hem-hemma i Färila

Steg av tåget i Hudiksvall 05.39 i morse. Mamma var där och hämtade mig och nu är jag hem-hemma i Färila. Abisko har successivt blivit hemma under de två år jag bott där, inte som med Åre som var "home-at-first-sight", utan mer "hoppsan, jag uppskattar faktiskt den håär platsen mer och mer. Men Färila kommer alltid att vara ett av mina hemman: skogen, kullarna, åkrarna. Sprang några kilometer längs med Ljusnan i förmiddags (eller sprang... snarare rastade mig själv lite) och mina fötter var lyckliga över att få smeka över mjuk skogsstig och rötter, istället för parera stenar och klafsa i lera. Jag var lycklig över att omges av de stora träden, morgondaggen och komma tillbaka och äta smultron. Imorgon ska jag springa Järvloppet i Järvsö. Som alltid undrar jag varför i helvete jag envisas med att springa lopp. Jag gillar ju inte att tävla. Inte nervositeten som hoppar omkring i magen innan, inte rädslan att misslyckas. Och det är precis den där rädslan som sätter krokben ibland.

Egentligen ser jag fram emot imorgon. Jag ser fram emot att ha startat och att vara igång, springa i skogsterräng istället för fjällterräng och mot att få ett bra träningspass i fint väder. Jag vill ha en bra resa, samma känsla som under Swedish Alpine. Att bli trött men att vara fortsatt stark, framför allt i huvudet. Ja, framför allt tänker jag komma ihåg att ha kul. Att springa lopp är en lärdom och jag har inte sprungit så många. Därför påminner jag mig själv om att jag får vara en rookie, bara vara nöjd med att genomföra och klara av distansen. Imorgon ska jag springa 53:an, en distans som jag vet att jag klarar av men det är fortfarande relativt långt och inkluderar ca 3000 höjdmeter. Efter det ska jag ägna några dagar åt att bara vara i skogen innan jag far till Abisko-hem igen.