Polarnatt

Julia sitter på stuggolvet med sovsäcken lindad runt sig, och lägger in ved. Det ljusa håret spretar och lyses upp av elden som börjat spraka i kaminen. Madde ligger i överslafen och inväntar värmen. Starka och vackra båda två och jag är tacksam över att vara här tillsammans med dem. Vi är så otroligt olika men i grund och botten någonstans också så lika. Vi grillar pinnbröd och dricker kaffe innan det är dags att städa ur och ge oss av. Madde och Julia på skotern hem mot Abisko och jag på skidor åt andra håller, tillsammans med Scout förstås.

Det har redan börjat skymma när vi lämnar stugan, de ljusa timmarna är få nu men de finns där. Det dröjer bara ett par minuter innan jag får se två älgar som nyfiket står och betraktar oss och på väg uppför Keronbacken ser jag säkert ytterligare femton stycken. Scout ser dem också och och jag tror att han förbannar sitt öde som draghund istället för jakthund. När vi når kalfjället ser jag att det är rätt så barblåst, och dömt att misslyckas att ta den riktiga leden. Jag ser ett skoterspår och bestämmer mig för att följa det. Inser att det går ganska långt nedanför leden när jag ser en renvaktarstuga. Drar fram kartan bara för att dubbelkolla. Letar förgäves efter Abisko, men förstår snabbt att det är meningslöst eftersom det klart och tydligt står Kebnekaise - Saltoloukta på framsidan. Hoppsan. Det gäller att inte vara för snabb när man packar... Tänker att det nog blir bra ändå och åker vidare efter skoterspåret. Det blir mörkt och jag förbannar att jag inte tagit en starkare pannlampa. Månskärvan ger inte mycket ljus och jag ser max tio meter framför mig. I en nedförsbacke fastnar jag på en stor stenhäll som jag misstar för en isfläck och ramlar. Suck.

Till sist är sist är vi alla fall ute på sjön och back on track. Men framme vid sjökanten gör skoterspåret bara en loop och vänder tillbaka. Jag traskar upp en bit och tittar efter stugorna. Åker planlöst lite fram och tillbaka och blir till sist förbannas för jag vet att stugorna är absolut max en åt något av hållen. Men jag vet inte exakt vart och jag skulle kunna passera den med 30 meter och fortfarande missa dem. Åker längs med sjökanten fram och tillbaka och hittar ett ledkryss men kan dock inte hitta nästa. När jag till sist är på väg att åka rakt ut i den öppna bäcken för att jag tror att det svarta jag ser eventuellt kan vara en stuga tycker jag att det här börjar kännas väldigt korkat. Det är bra väder nu men blåser det upp och mina egna spår och skoterspåret försvinner så har jag ett problem. Om jag dessutom plurrade skulle jag vara rätt körd. Så jag vänder helt sonika och börjar åka tillbaka. Scout är lite sur först men snart accepterar han läget. Det man inte har i huvudet får man ha i kroppen, och det matte inte har i huvudet får Scout ha i kroppen.

Ett litet norrsken smyger sig upp bakom ett av bergen. Jag funderar på att stanna, ta fram kameran och sätta upp stativet men vet att jag kommer att bli kall efter bara någon minut och att det är långt hem. Det är bättre att mala på. Det lägger sig över himlen som en tunn tunn slöja, knappt synligt för ögat. Det är jag, Scout och miljoner stjärnor,  och just här och nu är livet fullkomligt. Min tröja är täckt av frost, liksom Scouts päls och vi gnistrar ikapp med fjället. Min bästa vän, som travar på framför mig trots att han borde ha fått mat för flera timmar sedan. Han som jag vågar älska dit inga gränser finns och som följer mig trots att jag allt som oftast gör fel. Jag kommer att minnas de här nätterna, den här tiden, den här hunden. Alltid.

På väg nedför Keronbacken ramlar och svär jag om vartannat. Det är svårt när man inte ser, när stenarna sticker upp ur snön och när man har någon som tycker att det går alldeles för sakta. Vi är på väg ner mot dimman, ett vitt lock som ligger över dalen och jag känner luften ändras när vi slutligen når den. Jag är lite less nu, hemma fast ändå inte. Ser Abiskojarestugorna och att det står två par skidor utanför. Jaha. Då är det bara att åka hela vägen hem då. Ger Scout en lussebulle och han travar idogt vidare. Det är inte jag som är starkast, det är han. Utan tvekan. Om det väl gäller. Han gör ett ryck och fångar något. En lämmel. Han bär den i munnen en stund, tuggar och spottar. Tydligen smakar den inte gott. En slags sorg faller över mig när jag passerar kropp och söndertuggade inälvor, så fort släcks ett liv. Lämmel som människa.

När vi passeraqr Apelsintallen och mobilen tycker att vi är tillbaka i civilisationen ringer jag Madde. Jag lämnade nämligen min nyckel i packningen som hon och Julia tog hem. Hon tittar på mig när hon öppnar dörren och jag inser att jag förmodligen ser ganska rolig ut där jag står, trött och täckt av frost. "Det blev lite fel" säger jag. Tar min packning, lämnar skidorna och traskar hemåt. Snön har börjat dala och stjärnorna göms bakom molnen. Det är jag och Scout och polarnatten.