"Sitter i ett tält ute på fjället. Vi har White Friday" svarar mamma.
"Kul"muttrar jag.
"Jocke (min shoppinggalne bror) skickade bilden som du lagt ut" fortsätter mamma. "Jag sa att det inte är så konstigt att du inte vill shoppa loss när din bil är trasig och du har tio mil till närmsta affär. Du har ju dessutom inga pengar."
"Jag hade ändå inte handlat nåt!" säger jag förnärmat. "Ok, du har en poäng, men jag har inte ens handlat mjölk till kaffet trots att den är slut. Det är en principsak."
"Har du tappat bankomatkortet? Vi är förresten i Birsta och handlar julklappar så jag har inte riktigt tid att prata just nu."
Det finns stunder som jag känner mig missförstådd. Som när Jocke ringer och säger att han ålderskris och inte vet vad han ska göra med sitt liv, jag försöker trösta honom med att jag är över 30 och jobbar säsong och han utbrister:
"Det är ju lika bra att jag ger upp på en gång om jag ändå kommer sluta på en fjälltopp!" Men jag antar att det är så i de flesta familjer, äldsta barnet är klokast och sen går det utför. Jag menar, vem fan vill sitta på en bank i Köpenhamn och tjäna en massa pengar? Helt obegripligt. Då förstår jag att man försöker köpa sig den lycka det går. Och se bara på min lillasyster. Halvt om halvt bortgift redan vid 18. Herregud. När man kan mysa med en hårig Malamute som endast kräver sin dagliga ranson av mat (även om den visserligen inte är så liten..). Nej, jag förstår inte. Det en hårt att vara ett vitt får i en för övrigt svart familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar