Sätila trail, a never ending story

"Time for take off" tänker jag och starten går. Kl är 01.00 och det är ett tyst gäng som ger sig av i mörkret. Jag förvånas över att det går så pass fort i starten men låter mig inte dras med. Första kilometerna flyter förbi, benen är sega men jag inbillar mig att det är något bättre än de senaste veckorna. Höften känns, men kontrollerat. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig av de kommande timmarna men jag är inställd på att behöva bryta, ta det varv för varv, timme för timme och kanske är det därför det riktiga fokuset inte vill infinna sig. Men jag lyssnar på musik och tuggar på. Av någon anledning ligger jag först i "min" klunga, någonting jag egentligen trivs med men som jag vet är otaktiskt i mörkret eftersom jag har en tendens att springa fel om det finns minsta möjlighet. Precis det är vad som händer och jag lurar med mig ytterligare en löpare. Vi springer en bit innan vi till sist hör ropen från löparna bakom. Fan. Men tack! Hamnar istället en bit bakom klungan och lamporna försvinner i mörkret. Istället för att hänga på fortsätter jag i min egen trall vilket jag som sagt vet är otaktiskt men det är skönare att springa själv. Plockar ett par löpare längs vägen men hamnar sen ensam igen. Första varvet är ca 23 km och när jag ser ljusen i Sätila och tittar på klockan tycker jag att tempot varit helt ok. Men så är jag helt plötsligt ute ur Sätila igen och snitslarna fortsätter in i mörkret. Jag springer en bit men någonting säger mig att jag kan ha tabbat mig någonstans och efter en stund stannar jag och ser mig villrådigt omkring. Tillbaka mot Sätila eller framåt dit snitslarna visar? Jag vet inte. Kartan ligger nerknölad i ryggsäcken och jag plockar upp den. Tyvärr gör den mig inte klokare men efter ytterligare lite velande bestämmer jag mig ändå för att vända tillbaka mot byn. Och plötsligt så ser jag två ljus i fjärran, pannlampor. Andra löpare. De rör sig bortåt men jag galopperar efter. Jag tänker inte irra omkring i mörkret ensam. Strax efter varvning hinner jag ikapp dem, och glömmer i stressen att jag ju eventuellt tänkte bryta här. Det är ett par ifrån Narvik som är här för de 5 poängen till UTMB som Sätila ger. De är också lite förvirrade av snitslarna men vi tråcklar oss framåt och kommer ikapp en annan löpare, som jag sprungit förbi även under första varvet. Han tittar undrande på mig och säger att han trodde att jag var rätt långt före honom. Jag svarar att det blev lite fel och att jag tappat någonstans mellan 20 och 30 min. Efter ett tag anar vi ytterligare en löpare och jag lämnar mitt sällskap och slår istället följe med honom. Vi turas om att dra genom skogen. Det är långt ifrån lättsprunget och stundvis har vi lera upp till knäna. Det är jobbigt att halka fram och tillbaka men detta passar mig ändå betydligt bättre än de hårdare partierna på grusväg och asfalt och det här med att bli blöt bekommer mig inte det minsta när jag springer. Men jag har börjat få mer problem med höften, framför allt uppför, och jag dividerar med mig själv om jag ska kliva av i varvning. Åtta mil kvar är rätt långt. Men efter två alvedon känns det bättre och jag kan springa avslappnat igen så vid varvningen plockar jag bara några gels från drop bagen och fortsätter sedan.

Efter nån timme så börjar ljuset börjar komma. Det är inte längre pannlampor jag ser utan ryggar. Jag ligger själv, min partner har försvunnit någonstans bakom mig och jag vill helst bara trava på i min egen värld. Men tre ryggar blir till människor med jämna mellanrum men varenda gång jag kommer ikapp så drar de ifrån. Det händer gång på gång och jag börjar förstå att de helt enkelt inte vill att jag ska springa med dem, eller hinna förbi. Det gör mig inte så mycket, jag vill som sagt inte springa med dem heller men jag tänker heller inte sakta ner för att slippa. I ett lerigt skogsparti kommer jag ikapp igen. Den bakre killen vänder sig om "Du kanske vill förbi?" Han låter jävligt dryg så jag säger bara "ja, tack, det vore snällt" och klafsar förbi alla tre i ett vattenhål. Den främre ropar efter mig: "Nu blev du blöt". Grattis till honom om han varit torr fram till nu... Jag bryr mig inte om att svara. Tänker att jag jag kan räkna säsongens torrskodda pass på ena handen, tänker också att jag aldrig i helvete släpper förbi dem igen. Springer ett tag utan att vända mig om men när jag till sist tittar bakåt är de borta.

Efter 60 km överlägger jag återigen med mig själv om jag ska bryta. Nu är det inte höften utan en fot och en vad. Och jag är trött. Efter halva vägen?! Sen lägger jag ner tramset och bestämmer att jag ska i mål förutsatt att ingen kroppsdel totalhavererar. Skitsamma att jag sprungit fel. Skitsamma att det går tungt. Skitsamma att jag inte är nöjd men hur jag presterar. Det kan inte alltid gå som man vill och jag tänker inte vara en sån som bara kan springa i medvind. Jag får väl se det som en utflykt. Det är vackert väder, jag springer i ett område som är för mig helt obekant och jag gör en av de saker som jag tycker allra mest om att göra. Att kunna ta sig drygt 12 mil en "dålig" dag är ju faktiskt inte fy skam. Så det blir mitt mål. Att komma i mål.

Efter ett tag springer jag förbi ytterligare tre löpare som hejar och peppar. De verkar glada och jag blir också glad. De springer förbi mig igen på de plattare partierna och så fortsätter vi så ett tag. Till sist droppar en av killarna av och det faller sig naturligt att jag slår följe med de andra två, Martin och Daniel. Det går lättare nån mil och vi springer och pratar. Men mellan 80 och 100 km får jag en ordentlig dipp och säger åt de andra att köra på. Hör gråten i halsen och känner i bröstet att paniken är nära. Försöker andas lugnt men andetagen är korta, ytliga och jag blir rädd för att jag ska få en panikattack. Det finns ingenting kvar i kroppen. Men Martin och Daniel väntar in mig och jag tvingar mig att ta mig samman. Om de inte tänker springa på så är det ju i alla fall min skyldighet att göra mitt bästa och helt slut är man ju knappast så länge det går att fortsätta framåt.

Sista milen kommer stationerna tätt men ändå känns det som ett maraton mellan varje. Speciellt när distansanvisningarna inte riktigt stämmer. Jag får två "handvärmare" av en tjej som är där och hejar och med dem i sportbehån känns livet lite bättre. Ökat intag av energi och vätska gör också sitt till. Så passerar vi äntligen sista kontrollen och helt plötsligt blir jag förhållandevis pigg, åtminstone är jag inte längre döende. Dock dör lite av energin när fyra kilometer visar sig vara sju och jag min vad har krullat upp sig i knävecket så att det mest blir haltande framåt. Men till slut når vi Lyngevi IP där Roger och hundarna står och väntar. Scout ylar när jag fortsätter förbi honom ut på sista varvet. Daniel, Martin och jag korsar mǻllinjen samtidigt och sen får jag äntligen äntligen sitta ner.

Så här en vecka senare lägger jag Sätila till handlingarna som en lärdom. Jag är besviken över att löpningen kändes usel och att varken kropp eller huvud ville springa men jag är stolt över att jag trots allt tog mig i måĺ. Jag trodde faktiskt inte att det skulle gå den här gången och jag fick plocka ut precis allt av mig själv för att jag skulle göra det. Den här dagen fick jag ingenting gratis. Det blev också ett nytt distansrekord för mig med ca 127 km (124 på banan och 3-4 pga felspringning). Jag är otroligt tacksam till Daniel och Martin som hjälpte mig framåt länga nästan halva banan. Tack. Utan er hade det mest varit en enda lång pina. Jag är också tacksam mot Roger som kört husbil över nästan hela landet för att jag skulle få springa och som bara skrattat lite grann när jag stapplat omkring dagarna efteråt. Men nu är det lugna lufsar på skoterspår som gäller ett tag framöver!

Borta bra men hemma bäst...