Lördagsmorgon i november

Vänder efter 2 km och går hemåt. Orkar inte springa trots att det går lätt nedför, trots att mina fötter skulle kunna leka med stenarna. Kroppen vägrar och idag har jag inte den mentala styrkan att tvinga den, eller viljan. Benen protesterar och jag blir andfådd bara av att jogga några hundra meter på plan mark. Bara av att röra mig hemma i lägenheten om jag ska vara helt ärlig. Det är inte ett tungt pass utan tunga pass som radar upp sig efter varandra och det gör ont be här och där. Jag funderar på varför. En röst viskar att jag bara är lat och otränad men rent logiskt är det ju konstigt att jag helt plötsligt springer sämre nu än i början när jag knappt hade sprungit alls på flera månader. Så lite har jag inte tränat. Men jag tycker heller att jag tränat extremt mycket eller hårt senaste veckorna. Uteslutningsmetoden säger mig dock att det är större sannolikhet att det varit för mycket än för lite, även om jag inte riktigt ser rimligheten i det. Men kanske är det så att man inte kan se 6-8 timmar vandring med nästan 30 kg på ryggen samt 45-60 min jogg på det som vila. Hmmm, kanske inte ens som aktiv vila nu när jag ser det nedskrivet. Skitsamma. Oavsett vad det beror på så känns det skit och jag har för första gången på länge totalbrutit ett pass. Men när jag passerar lägenhetsfönstret så ler jag. Två spetsiga öron sticker upp. Scout som scoutar. Burspråket har verkligen blivit hans plats. När jag kommer in står han i dörren, han som för bara en stund sen knappt lyfte ögonlocket när jag gick ut. Klappar, kliar, säger godmorgon, drar på mig dunjackan, den enda som fortfarande är någorlunda hel, Scouts glädjeyttring slaktade nämligen ytterligare en igår. Tar ett varv runt byn. Det är halt, har regnat och frusit på. Det regnar faktiskt lite fortfarande. Sen går vi in. Scout äter, sen lägger vi oss nos mot näsa i sängen och jag begraver handen i hans päls. Tänker att det här med att springa faktiskt är långt ifrån allt här i livet.