Älskade fjäll

Springer utmed Alesajaure, över stenar och lera. Fingrarna är kalla och benen är inte längre så pigga. Vänster lår dunkar efter en närkamp med en sten och det skaver i armhålorna. Jag är lycklig. Stark, som en mänsklig urkraft, så känner jag mig. Lekande, levande, dansande, som en del av fjället. Den här kärleken är så villkorslös. Jag frågar och det svarar, alltid ärligt, ibland skoningslöst, men det leder mig alltid hem. I hjärtat. Det tvingar mig till nuet, till närvaro samtidigt som det låter mig vara vara. Naken. Människa i renaste form.

Det är nysnö på topparna och det kan inte vara många plusgrader. Allt jag hör är vinden, regnet och fåglarna. Mina egna steg och ibland en bäck. Jag är ensam sånär på några enstaka vandrare med kapuschongerna uppdragna och blicken ner i marken. Sånär på renarna som har tagit sig upp till sitt sommarbete. Jag känner mig inte ensam, inte ett dugg. Jag njuter av att känna lätthet i löpningen igen och att få känna mig "fri". Jag har saknat fjället när jag varit borta och det är en sådan glädje i att få springa "mina" stigar, myrar och berg. Jag tycker om all typ av löpning men att det här är någonting annat. Timmarna går, tiden försvinner. Tankar rensas och renas och läker.

Jag stannar klockan på 67 km men den verkliga distansen Alesjaure tur och retur är dryga 7 mil. Missade dock startknappen när jag började springa. Jag har snittat på strax under 6 min/km vilket för mig är riktigt bra i den här terrängen och på den här distansen och jag vågar återigen tro på att hinna från Nikkaluokta till Abisko innan baren stänger.

Lite bilder från de senaste dagarnas fjällspring. Nej, man behöver inte svettas!

Björnfrossa race report

Kommer fram tidigt till Kungsberget då jag av gammal vana räknar in en halvtimmes vilsetid. Sedan Google maps intåg i mitt liv används halvtimmen knappast längre men det är bäst att ta det säkra före det osäkra när det gäller så pass viktiga saker som att springa. Jag hittar nummerlappsutdelningen, där jag genast blir hälsad välkommen av Thomas, en av arrangörerna för Björnfrossa.

En kort presentation av Björnfrossa kanske är på sin plats. Björnfrossa är ett 63 km långt traillopp med start vid Kungsberget utanför Järbo. Det går till största delen utmed Gästrikeleden men besöker även Lenåsleden och Fäbodleden. Loppet har födelseår i år och vi är 64 st som ska springa premiärupplagan. Jag hittade hemsidan (http://bjornfrossa.se) lite av en "lycklig" slump då jag letade efter "kortare" ultra att springa som långpass innan Swedish alpine. Om ni undrar över namnet "Björnfrossa" så beror det på att det finns mycket björn i området och som seriös löpare så har jag självklart även förberett mig inför eventuella björnmöten så gott jag kunnat.

Blir visad till omklädningsrummet och fixar med sportdryck samt försöker bestämma vilka skor jag ska springa i. Det slutar med att jag istället byter ryggsäck till en större och "tyngre" eftersom det är den jag tänkt köra med senare i sommar och tänker att det är bra att testa. Tillbaka i lobbyn börjar fler och fler dyka upp. Jag försöker se cool och förberedd ut liksom de andra, men eftersom jag är varken eller så lägger jag ner fåfängan rätt kvickt. Det finns ingenstans jag känner mig så bortkommen som i närheten av en startlinje och efter en kort briefing är det en lättnad att få springa iväg.

Med diverse kroppstrul och några usla träningsveckor bakom mig känns benen hyfsat fräscha när vi ger oss uppför Kungsberget. Min grundtanke är att gå ut långsamt och springa ett kontrollerat långpass med bra känsla men jag kan inte låta bli att passera några andra löpare i backen på väg upp, bara för att, och är tredje person upp. Joacim Lantz och en till kille är redan uppätna av horisonten och i utförslöpan blir jag direkt omsprungen av ytterligare några killar. Jag fokuserar på att hitta mitt eget tempo men varje gång jag tittar på klockan så konstaterar jag att det förmodligen går för fort. Gläds ändå åt att det känns lätt just nu, trots att jag vet att jag troligen kommer att få betala för detta senare. Men eventuella problem är till för att skjutas upp! Som tur är är det mycket teknisk stig och då dras tempot ner automatiskt.

När den första depåstationen dyker upp blir jag glad. Jag lyckas inte riktigt hitta "nuet" i löpningen utan räknar varje kilometer och blir överlycklig varje gång det dyker upp en människa längs banan. Dumt, för jag vill njuta av dagen inte springa för att komma fram. Den här gången har jag delat upp loppet i sex etapper, dvs 6 x 1 mil + 3 km "nedjogg". En mil är ingenting och 6 x 0 + 3 = 3. 3 km tar man sig alltid. Så jag är inte förberedd på att 6,3 mil på något sätt ska kunna kännas långt och tanken är att vara fräsch åtminstone fram till 5 mil. Redan efter två mil slår mig dock tanken att det är 4,5 mil kvar, dvs längre än ett maraton. Det börjar kännas i kroppen att den inte alls är på topp, och trots att jag vet att jag kan förflytta mig återstoden av sträckan så är det lite av en mental knäck att det redan går tungt. För en kort sekund överväger jag att kliva av men blir förbannad på mig själv för att jag ens slösar energi på tanken när jag vet att det ändå inte kommer att hända.

Passerar andra depåstationen där jag tankar sportdryck men främst mental energi. Ut på ett flera hundra meter långt klapperstensfält och tänker förtjust att det här loppet är perfekt träning för SAU som också är stenigt. Jag gillar när det händer saker, att fokusera på att parera istället för att bara mata framåt och jag skulle aldrig springa en ultra på väg.

Tiden går. Jag vet inte riktigt vad som händer förutom att jag springer på. Det är en blandning av fin skog, sjöar och hyggen. Jag har lite problem med värmen men tänker att det är bra träning för mig som mest är van vid att springa i kyla. Det är några killar som springer förbi och som jag springer om och som springer förbi igen. Jag tycker det är skönt att springa ensam och gör ingen ansats att ta rygg. Funderar lite över det och över att jag inte är mer av en tävlingsmänniska. Men det får vara så idag.

Här och var står det människor ute längs banan och hejar. Passerar depåstation nr tre, den näst sista, och slås av en överväldigande tacksamhet till alla människor som är här bara för oss löpare idag. Att springa känns som en liten sak i sammanhanget och jag känner ett slags ansvar att ta mig i mål. Försöker alltid se glad ut när jag passerar någon, fel - jag är alltid glad när jag passerar någon - för bara ett hejarop betyder så otroligt mycket.

Vid fjärde och sista depåstationen sveper jag två glas cola och ger mig sedan ut på sista milen. Jag längtar efter en iskall dusch och har börjat stanna vid varje vattendrag för att blaska av mig. Har funderat på ett snabbdopp i någon av sjöarna med kläder och ryggsäck på men då jag har en tendens att få skavsår både här och där motstår jag frestelsen. Jag har fått höra att jag ligger femma med två killar strax framför mig men jag kan inte ana någon rygg. Det känns som att det går väldigt långsamt för mig och att det orimligtvis kan gå lika långsamt för någon annan så jag sätter istället målsättningen att i alla fall inte släppa förbi någon.

Äntligen kommer skylten som visar 60 km. Tre kilometer kvar varav ytterligare en vända upp på Kungsberget. Blir så glad när jag plötsligt ser fritidsanläggningen och inser att jag snart är framme. Blir kraftigt påhejad av Anders Olen som springer med mig uppför och filmar. Här känner jag att jag nog latat mig lite på slutet eftersom tröttheten inte alls känns lika påtaglig längre. Men det går ändå tungt uppför backen. Längre upp ser jag en kille som också jobbar sig uppåt. Jag funderar kort på om jag ska göra ett försök, men nej, han är för långt borta. Fan. Gör i alla fall en minispurt sista meterna in i mål och får en sluttid på 6.14.07 vilket jag på det stora hela är helt okej nöjd med på denna rätt teknisk bana med sina ca 1200 hm. Slutar som första tjej och femma totalt, 17 min efter tvåan och knappt 2 min bakom fyran men nästan 1 timme och 20 min bakom helt suveräna vinnaren Joacim Lantz.

Jag hade verkligen sett fram emot Björnfrossa innan och faktiskt så överträffades till och med mina förväntningar. Fantastisk stämning, trevliga människor - arrangörer, deltagare och funktionärer, bra depåstationer och till och med riktig mat efteråt! Jag betalde 200 i startavgift och hade inte alls förväntat mig att det skulle finnas så mycket av allt men arrangörerna har verkligen gjort ett jättejobb och jag hoppas verkligen på fler upplagor framöver. Det var kul att få springa nya leder som var tekniska men ändå "springbara". Jag var mest orolig för att springa vilse men banan var välmarkerad och till och med en virrhöna som jag lyckades hitta rätt. Det ni! Alla deltagare fick en fin medalj och som vinnare av damklassen fick jag ett vackert handgjort fat från Högbo bruk. För alla ultra- och trailälskare så kan jag verkligen rekommendera detta lopp!

Vad det gäller min egen insats så är jag glad över att ha gjort ett ok långpass inför SAU ä, som dock lämnar utrymme för både tvivel och hopp. Tvivel eftersom det är ytterligare 4,5 mil där jag kommer att behöva hålla nästan (men inte riktigt tack och lov) samma tempo för att nå det mål jag satt upp för i år, hopp eftersom kroppen börjar kännas något piggare igen. Med fem veckor kvar så har jag fortfarande lite tid att jobba med och fokus kommer att ligga på ytterligare ett par relativt långa långpass där jag försöker ligga lite snabbare än jag brukar. Jag vet att jag är mycket bättre förberedd än förra året men det gäller att kunna plocka ut det också. Har även så smått börjat blicka mot hösten där Kullamannen 100 miles står på agendan. Det kommer att bli sin lilla nöt att knäcka. Just nu känns 16 mil väldigt långt men jag ska göra ett seriöst försök att tänka till lite vad det gäller träning. Jag är ju duktig på att springa mycket men inte så duktig på struktur. Men att lära sig längs med vägen är ju det som är tjusningen!

Målgången. Foto: Björnfrossa 

Starten. Foto: Björnfrossa

Depåstation. Foto Plats att växa 

Uppför Kungsberget. Foto Björnfrossa 

En kort bit asfalt. Foto Kristina Hedberg

Konsten att skriva om ingenting

Kaffe. Ljudet av Scouts morgontvätt och träden som böljar i vinden. Ligger under två täcken och njuter, idag är det svalare, nästintill kallt. Livet återvänder. Jag är ingen sommarmänniska. Visst tycker jag om illusionen av sommar, men väl i den blir jag av någon oförklarlig anledning ofta bara ledsen. Det är som att sommaren går för fort för mig, lämnar mig med en känsla av otillräcklighet. Allting lever upp men jag vissnar, börjar blomma igen först när löven gulnar och nätterna kommer med frost. Likadant varje år, ändå blir jag alltid tagen på sängen. Visst älskar jag sommaren, men på avstånd. Den är som en vacker tavla, njutbar men otillgänglig. Förstå mig rätt - jag skulle inte vilka vara utan den. De evighetslånga dagarna, naturen som aldrig sover och människor som alltid verkar vara på väg. Men efteråt måste jag vila i höstens eftertanke för att inte brinna ut. Vi passar bra ihop, jag och Scouten.

I helgen gick två så kallade "viktiga" lopp gått: Stockholm maraton och Sundsvall Trail. Jag har sagt att jag aldrig kommer att springa sthlm igen o jag inte tror att jag tar mig under tre timmar och som det ser ut nu lutar det åt att det inte kommer att bli ytterligare någon start. Sundsvall Trail hade jag dock tänkt springa men insåg för en vecka sedan att det inte skulle bli av. Varken kroppen eller hjärnan är riktigt med på noterna just nu och att springa hade känts som våld mot mig själv. Jag hoppas fortfarande på en start i Björnfrossa nästa helg, ett lopp som jag verkligen sett fram emot, men det skulle vara trevligt att kunna andas genom näsan innan dess och att kroppen skulle röra sig framåt, om än inte villigt så åtminstone inte motvilligt. Som det är nu känns det som att varje pass sliter mer än det ger, oavsett om det bara är en 30 min jogg. Har även haft problem att sova ett tag och det har gjort att hjärnan fuckat ur och börjat leverera spöktankar men det börjar bli bättre nu. Rutiner, jag är nog en tråkig jävel som behöver det. Man skulle kunna tro att en två månader mellansäsong skulle vara rena energiboosten men istället är det precis tvärtom. Kanske är det därför jag mår så bra av turlivet som innebär vakna, koka kaffe, äta gröt, packa ihop, gå, dricka kaffe, gå, äta, gå, hitta tältplats, packa upp, hämta vatten, laga mat. Enda fokus är äta sova och gå och hålla sig varm och hyfsat torr. Enkelhet. Och så tystnaden. Ensamheten. Frihet från allt brus. Bara Scout, men hans brus har jag lärt mig hantera. Även det tig ett tag. Men människors brus? Nej, jag vet inte om jag fixar det.

Jag har förresten varit i Andorra. Det är en "Anna-plats" och jag önskade att Scout varit med mig när jag sprang i bergen. Denna oändlighet och tårarna rann konstant. Jag hittar styrka i ensamheten, hittar tillbaka till mig själv kanske. Tillsammans med andra går jag vilse efter en stund och vet varken ut eller in. Önskar att det inte vore så men antar att det är att önska att jag vore någon annan.

Jisses hörrni, det här blev mycket dravel! Men så är livet ibland. På återseende.