From Abisko with love : Björnfrossa race report

Kommer fram tidigt till Kungsberget då jag av gammal vana räknar in en halvtimmes vilsetid. Sedan Google maps intåg i mitt liv används halvtimmen knappast längre men det är bäst att ta det säkra före det osäkra när det gäller så pass viktiga saker som att springa. Jag hittar nummerlappsutdelningen, där jag genast blir hälsad välkommen av Thomas, en av arrangörerna för Björnfrossa.

En kort presentation av Björnfrossa kanske är på sin plats. Björnfrossa är ett 63 km långt traillopp med start vid Kungsberget utanför Järbo. Det går till största delen utmed Gästrikeleden men besöker även Lenåsleden och Fäbodleden. Loppet har födelseår i år och vi är 64 st som ska springa premiärupplagan. Jag hittade hemsidan (http://bjornfrossa.se) lite av en "lycklig" slump då jag letade efter "kortare" ultra att springa som långpass innan Swedish alpine. Om ni undrar över namnet "Björnfrossa" så beror det på att det finns mycket björn i området och som seriös löpare så har jag självklart även förberett mig inför eventuella björnmöten så gott jag kunnat.

Blir visad till omklädningsrummet och fixar med sportdryck samt försöker bestämma vilka skor jag ska springa i. Det slutar med att jag istället byter ryggsäck till en större och "tyngre" eftersom det är den jag tänkt köra med senare i sommar och tänker att det är bra att testa. Tillbaka i lobbyn börjar fler och fler dyka upp. Jag försöker se cool och förberedd ut liksom de andra, men eftersom jag är varken eller så lägger jag ner fåfängan rätt kvickt. Det finns ingenstans jag känner mig så bortkommen som i närheten av en startlinje och efter en kort briefing är det en lättnad att få springa iväg.

Med diverse kroppstrul och några usla träningsveckor bakom mig känns benen hyfsat fräscha när vi ger oss uppför Kungsberget. Min grundtanke är att gå ut långsamt och springa ett kontrollerat långpass med bra känsla men jag kan inte låta bli att passera några andra löpare i backen på väg upp, bara för att, och är tredje person upp. Joacim Lantz och en till kille är redan uppätna av horisonten och i utförslöpan blir jag direkt omsprungen av ytterligare några killar. Jag fokuserar på att hitta mitt eget tempo men varje gång jag tittar på klockan så konstaterar jag att det förmodligen går för fort. Gläds ändå åt att det känns lätt just nu, trots att jag vet att jag troligen kommer att få betala för detta senare. Men eventuella problem är till för att skjutas upp! Som tur är är det mycket teknisk stig och då dras tempot ner automatiskt.

När den första depåstationen dyker upp blir jag glad. Jag lyckas inte riktigt hitta "nuet" i löpningen utan räknar varje kilometer och blir överlycklig varje gång det dyker upp en människa längs banan. Dumt, för jag vill njuta av dagen inte springa för att komma fram. Den här gången har jag delat upp loppet i sex etapper, dvs 6 x 1 mil + 3 km "nedjogg". En mil är ingenting och 6 x 0 + 3 = 3. 3 km tar man sig alltid. Så jag är inte förberedd på att 6,3 mil på något sätt ska kunna kännas långt och tanken är att vara fräsch åtminstone fram till 5 mil. Redan efter två mil slår mig dock tanken att det är 4,5 mil kvar, dvs längre än ett maraton. Det börjar kännas i kroppen att den inte alls är på topp, och trots att jag vet att jag kan förflytta mig återstoden av sträckan så är det lite av en mental knäck att det redan går tungt. För en kort sekund överväger jag att kliva av men blir förbannad på mig själv för att jag ens slösar energi på tanken när jag vet att det ändå inte kommer att hända.

Passerar andra depåstationen där jag tankar sportdryck men främst mental energi. Ut på ett flera hundra meter långt klapperstensfält och tänker förtjust att det här loppet är perfekt träning för SAU som också är stenigt. Jag gillar när det händer saker, att fokusera på att parera istället för att bara mata framåt och jag skulle aldrig springa en ultra på väg.

Tiden går. Jag vet inte riktigt vad som händer förutom att jag springer på. Det är en blandning av fin skog, sjöar och hyggen. Jag har lite problem med värmen men tänker att det är bra träning för mig som mest är van vid att springa i kyla. Det är några killar som springer förbi och som jag springer om och som springer förbi igen. Jag tycker det är skönt att springa ensam och gör ingen ansats att ta rygg. Funderar lite över det och över att jag inte är mer av en tävlingsmänniska. Men det får vara så idag.

Här och var står det människor ute längs banan och hejar. Passerar depåstation nr tre, den näst sista, och slås av en överväldigande tacksamhet till alla människor som är här bara för oss löpare idag. Att springa känns som en liten sak i sammanhanget och jag känner ett slags ansvar att ta mig i mål. Försöker alltid se glad ut när jag passerar någon, fel - jag är alltid glad när jag passerar någon - för bara ett hejarop betyder så otroligt mycket.

Vid fjärde och sista depåstationen sveper jag två glas cola och ger mig sedan ut på sista milen. Jag längtar efter en iskall dusch och har börjat stanna vid varje vattendrag för att blaska av mig. Har funderat på ett snabbdopp i någon av sjöarna med kläder och ryggsäck på men då jag har en tendens att få skavsår både här och där motstår jag frestelsen. Jag har fått höra att jag ligger femma med två killar strax framför mig men jag kan inte ana någon rygg. Det känns som att det går väldigt långsamt för mig och att det orimligtvis kan gå lika långsamt för någon annan så jag sätter istället målsättningen att i alla fall inte släppa förbi någon.

Äntligen kommer skylten som visar 60 km. Tre kilometer kvar varav ytterligare en vända upp på Kungsberget. Blir så glad när jag plötsligt ser fritidsanläggningen och inser att jag snart är framme. Blir kraftigt påhejad av Anders Olen som springer med mig uppför och filmar. Här känner jag att jag nog latat mig lite på slutet eftersom tröttheten inte alls känns lika påtaglig längre. Men det går ändå tungt uppför backen. Längre upp ser jag en kille som också jobbar sig uppåt. Jag funderar kort på om jag ska göra ett försök, men nej, han är för långt borta. Fan. Gör i alla fall en minispurt sista meterna in i mål och får en sluttid på 6.14.07 vilket jag på det stora hela är helt okej nöjd med på denna rätt teknisk bana med sina ca 1200 hm. Slutar som första tjej och femma totalt, 17 min efter tvåan och knappt 2 min bakom fyran men nästan 1 timme och 20 min bakom helt suveräna vinnaren Joacim Lantz.

Jag hade verkligen sett fram emot Björnfrossa innan och faktiskt så överträffades till och med mina förväntningar. Fantastisk stämning, trevliga människor - arrangörer, deltagare och funktionärer, bra depåstationer och till och med riktig mat efteråt! Jag betalde 200 i startavgift och hade inte alls förväntat mig att det skulle finnas så mycket av allt men arrangörerna har verkligen gjort ett jättejobb och jag hoppas verkligen på fler upplagor framöver. Det var kul att få springa nya leder som var tekniska men ändå "springbara". Jag var mest orolig för att springa vilse men banan var välmarkerad och till och med en virrhöna som jag lyckades hitta rätt. Det ni! Alla deltagare fick en fin medalj och som vinnare av damklassen fick jag ett vackert handgjort fat från Högbo bruk. För alla ultra- och trailälskare så kan jag verkligen rekommendera detta lopp!

Vad det gäller min egen insats så är jag glad över att ha gjort ett ok långpass inför SAU ä, som dock lämnar utrymme för både tvivel och hopp. Tvivel eftersom det är ytterligare 4,5 mil där jag kommer att behöva hålla nästan (men inte riktigt tack och lov) samma tempo för att nå det mål jag satt upp för i år, hopp eftersom kroppen börjar kännas något piggare igen. Med fem veckor kvar så har jag fortfarande lite tid att jobba med och fokus kommer att ligga på ytterligare ett par relativt långa långpass där jag försöker ligga lite snabbare än jag brukar. Jag vet att jag är mycket bättre förberedd än förra året men det gäller att kunna plocka ut det också. Har även så smått börjat blicka mot hösten där Kullamannen 100 miles står på agendan. Det kommer att bli sin lilla nöt att knäcka. Just nu känns 16 mil väldigt långt men jag ska göra ett seriöst försök att tänka till lite vad det gäller träning. Jag är ju duktig på att springa mycket men inte så duktig på struktur. Men att lära sig längs med vägen är ju det som är tjusningen!