Älskade fjäll

Springer utmed Alesajaure, över stenar och lera. Fingrarna är kalla och benen är inte längre så pigga. Vänster lår dunkar efter en närkamp med en sten och det skaver i armhålorna. Jag är lycklig. Stark, som en mänsklig urkraft, så känner jag mig. Lekande, levande, dansande, som en del av fjället. Den här kärleken är så villkorslös. Jag frågar och det svarar, alltid ärligt, ibland skoningslöst, men det leder mig alltid hem. I hjärtat. Det tvingar mig till nuet, till närvaro samtidigt som det låter mig vara vara. Naken. Människa i renaste form.

Det är nysnö på topparna och det kan inte vara många plusgrader. Allt jag hör är vinden, regnet och fåglarna. Mina egna steg och ibland en bäck. Jag är ensam sånär på några enstaka vandrare med kapuschongerna uppdragna och blicken ner i marken. Sånär på renarna som har tagit sig upp till sitt sommarbete. Jag känner mig inte ensam, inte ett dugg. Jag njuter av att känna lätthet i löpningen igen och att få känna mig "fri". Jag har saknat fjället när jag varit borta och det är en sådan glädje i att få springa "mina" stigar, myrar och berg. Jag tycker om all typ av löpning men att det här är någonting annat. Timmarna går, tiden försvinner. Tankar rensas och renas och läker.

Jag stannar klockan på 67 km men den verkliga distansen Alesjaure tur och retur är dryga 7 mil. Missade dock startknappen när jag började springa. Jag har snittat på strax under 6 min/km vilket för mig är riktigt bra i den här terrängen och på den här distansen och jag vågar återigen tro på att hinna från Nikkaluokta till Abisko innan baren stänger.

Lite bilder från de senaste dagarnas fjällspring. Nej, man behöver inte svettas!