Hostfjall

Det tar mig nu fjället, får mig att tappa andan. Att stanna upp i steget för att betrakta skådespelet. Den sista föreställningen innan ridån går ner. Det gör mig så hudlös, naken, att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen. Orden räcker inte till, eller hinner inte med, inte fötterna heller. Men att springa ger lugn. Så fort jag kommer in längtar jag ut, som att den så kallade "riktiga världen" inte räcker. En tomhet som gör ont. En kärlek som svämmar över. Känslor som inte får plats. Idag går vi ut på tur, jag och Scout. Någonstans på fjället, det spelar inte så stor roll vart. Jag vill bara gå och vara ute, slippa prata i största möjliga mån, och vackert det är det ju överallt. Jag får ibland frågan om jag inte känner mig ensam när jag går själv. Nej. Aldrig. För det första är ju Scout med och i naturen är man aldrig ensam. Det är liv överallt. Träden, stenarna det känns som de talar med mig. Genom tyst samförstånd. Renarna som betraktar, djuren man inte ser. Stjärnorna, bergen... Det finns ingen ensamhet i det. Jag litar på fjället. Det är rättvist. Det gör ingenting för att ta hand om mig men heller ingenting för att stjälpa mig, ingenting med baktanke. Enklare en med människor. Samma sak med Scout. Alltid ärlig. Jag är så otroligt trött på spelet och att försöka passa in i en värld som jag när jag tänker efter inte ens vill passa in i. Den där ständigt gnagande känslan av att allting bara är en lögn. Att jag ibland betraktar mig själv utifrån och känner mig som en lögn. På fjället blir jag "riktig". Äkta. Eller galen. Jag vet inte.