Inför Kullamannen: two weeks to go

Jag vet inte hur många inlägg jag påbörjat senaste tiden men aldrig lyckats skriva klart. Bland annat skriver jag om löparhelgen som vi hade i Abisko för knappt två veckor sedan samt om Scoutens och min hösttur. Det kommer, just nu räcker orden bara inte till. Mycket av tankarna kretsar kring Kullamannen om två veckor och ni som läst tidigare inlägg vet att jag för första gången ska ge mig på 100 miles. Det var varit blandade känslor fram till nu. Mycket prestationsångest och obehag inför att ställa mig på startlinjen. Att "tävla" är tudelat för mig men jag har blivit bättre på att hantera nervositeten. Jag frågar mig ofta varför jag ska springa lopp överhuvudtaget men det roliga överväger i slutändan allt det som är jobbigt inför. Mitt mål är att ta mig de 16 milen, och att göra det på ett så bra sätt som möjligt. Då jag inte har någon aning om hur banan är eller hur min kropp kommer reagera på att springa så länge så är det svårt att sätta något tidsmål så jag har valt att inte göra det. Placeringsmassigt har jag heller inte några ambitioner utan allt fokus kommer att ligga på mig själv. Jag springer bäst när jag bara "är" och inte stressar och vill få njuta av att springa längs havet och i bokskogarna. Men jag kommer att göra mitt bästa. Jag startar inte för att bryta och jag kommer heller inte att vara nöjd med "endast" en målgång om jag känner att jag inte gett allt jag har.

Det här året har jag tillåtit mig själv att springa med hjärta och att gå all in. Det var länge sedan jag gick in med hela min själ i något senast och det har varit en befrielse att våga göra det igen. Att få glädjas när det går bra men lika mycket att få vara besviken och förbannad när det går dåligt. I våras kändes det som jag hade en riktigt bra säsong på G och rent resultatmässigt så har det väl egentligen varit över förväntan. Men hela sommaren fram till ca 1,5 månad sedan har jag fått kämpa helt utan flyt i löpningen. Det har varit fostrande och att SAU blev en lång lång uppförsbacke fick mig att tvivla på vad i helvete jag höll på med. Kanske ger jag intrycket av att vara en flumtomte som bara är ute och leker på fjället tillsammans med Scout, och det är en del av sanningen. Inte hela. Leken är viktig. Scout är viktigast. Löpningen är sekundär i det sammanhanget och skulle jag tvingas välja så skulle jag inte tveka en sekund. Nu behöver jag tack och lov inte det. Det finns tre grundläggande faktorer till att jag springer: motivation, ambition och disciplin. Oftast räcker det med motivationen men när den inte faller jag tillbaka på ambition och disciplin. Dessa tre grundstenar kan dock summeras i en sak: Kärlek. Jösses vad jag tycker om att springa. Inte bara när det går lätt utan även när jag får slita. Att löpningen gör mig gränslös. Inför Kullamannen känner jag just nu bara förväntan samt ett underligt lugn. Den senaste tiden har jag bara sprungit och skakat på huvudet och njutit. Jag vet inte vart det kommer ifrån för jag har aldrig ens varit i närheten av att springa så här tidigare och jag försöker vårda känslan genom att inte bränna ljuset för tidigt. Jag hoppas lättheten är här för att stanna ett tag, över Kullamannen, Tjörnarparen (hoppsan, jag ska visst springa även det) och över Transgrancanaria. Sen, i slutet av februari sätter jag ett stort P för den här säsongen till och med SAU den 20 juli!

Lite bilder från mitt sista "heldagspass" från förra helgen.