Stadsliv

Sluter hjärtat. Värjer mig från tankarna som knackar på, stänger av. De får inte finnas så de finns inte. Orkar inte känna hela tiden. Meningslösheten. Jag ska inte vara här, kan inte sortera. Det är som någon skjuter spikar på mig som jag inte hinner parera. Det går för fort och jag vill bara lägga mig med filten över huvudet och inte finnas för en stund. Springa. Tänka på att springa. Praktiskt. Konkret. Tar mycket tid. Tunnelseende. Jag får inte plats inuti mig själv ibland. Känner alla så? Varför pratar ingen om det? Alla dessa ord som inte betyder något. Eller betyder de något som jag missat? Kanske är det bara jag som inte förstår språket? Kanske är det bara jag som blir galen, är galen? Ibland vill jag bara skrika. Ensamheten i detta myller av människor, den förstör mig. Nej, jag ska inte vara här. Jag ska vara hemma med Scout och fjället. Där ensamheten är av en annan sort.