onsdag 18 juli 2018

Swedish alpine ultra 2018: den jävligt långa vägen hem

Jag förstår inte det här med trötthet, känner den? Javisst. Men förstår? Nej. Kanske är det därför jag alltid blir lika förvånad när den kommer, aldrig räknar med den i mina tidplaner. Någonstans tänker jag att trötthet bara är ett begrepp, en varningssignal som kan ignoreras. Som med en bil - vem bryr sig om en blinkande oljelampa? Du noterar, ignorerar och väntar till dess att bilen helt enkelt stannar. Åtminstone är det min strategi. Jag försöker behandla kroppen på samma sätt, lite nyfiken på om jag kan komma dit det helt enkelt inte går att röra sig framåt längre. Hittills har jag aldrig ens varit i närheten. Jag tänker på dödsmarsherna, koncentrationsläger, tortyr. Det går att genomleva mycket. Jag tycker inte på något sätt att det är eftersträvansvärt men det går, om det måste gå. Ultralöpning handlar om att kunna vara obekväm under en ganska lång tid. Om att springa? Absolut. Men ju längre det blir desto mindre handlar det löpning, åtminstone så är det min nybörjarsyn på det hela. Det handlar om framåt, no matter what, föredragsvis i anständig fart. Årets Swedish alpine blev mitt tredje lopp över 100 km, min sjätte ultra totalt och ytterligare ett learning by doing.

Innan loppet 
Kommer till Nikkaloukta mitt på dagen och får snabbt tag på en parkering till husvagnen. Vi installerar och rastar hundarna. Utanför stationen sitter några andra tidiga löpare, plus Roland, eldsjälen och grundaren till SAU. Vi byter några ord, och jag känner hur nerverna börjar komma. Klockan halv sex är det samling och information inför morgondagen. Spanar runt och konstaterar att alla ser vältränade och redo ut. Känner mig missanpassad men påminner mig om att det trots allt bara handlar om att springa. Vi äter middag. Renstek och potatis för min del. Vissa dricker öl, jag funderar på ett glas prosecco men vet att karaktären är dålig så jag låter bli. Tillbaka i husvagnen packar jag ryggsäcken. I år har jag kollat så att allt får plats och att den inte hoppar omkring. Det känns rutinerat. Lägger fram de kläder jag tror att jag ska springa i inklusive skorna, sen är det dags att sova.

Sover faktiskt helt ok vilket jag inte brukar göra men när klockan ringer är jag för länge sedan redo. Blir nervös när jag sätter på mig skorna. Inte för att springa utan för just skorna. De är ganska trasiga, mer än jag tänkt på tidigare. Så trasiga att de nästan säkert inte kommer hålla en heldag på fjället. Skit. Och typiskt. Jag behåller dem ändå på fram till frukosten och rådfrågar några medlöpare. De råder mig att byta skor. När jag drar lite i en flärp och skons överdel delar sig i två behöver jag inte fundera längre. När vi går upp mot starten är det redan varmt. Jag packar om ryggsäcken och slänger ut överdragsbyxor och buff. Man vet aldrig med fjället men med dagens väderprognos så tar jag det osäkra före det säkra. Vi ställer upp oss, bilder tas. Så går starten.

Loppet 
Redan efter några hundra meter är jag så trött i armarna att jag undrar hur jag ska orka bära dem hela vägen hem till Abisko. Känslan sprider sig in i axlarna, ut i bröstryggen, upp i nacken. Kroppen gör ont helt enkelt. Jag tröstar mig själv med att benen ändå är helt ok, piggare än de varit senaste veckorna då mjölksyran ständigt gömt sig bakom hörnet. Jag skiter i kroppen idag, den är tränad för att ta mig framåt så är det bara. Att det är jobbigt är bara en känsla. Bröderna Johansson trippar lätt på i täten. Spanjorerna inklusive spanjorskan Jessica ligger strax bakom. Jag tänker inte låta henne försvinna i fjärran om så bara för någon kilometer och så jag tar rygg. Efter en stund är det jag bakom Johanssons. Det är inte medvetet jag följer men jag njuter av att springa ensam så det passar mig att få en liten lucka bakåt. Orkar inte stressas av att någon ligger i rygg så jag struntar i att klockan talar om att det går alldeles för fort. Det är bara siffror, vad vet de? Så fort det börjar gå uppför förstår jag dock att detta kommer att bli en lång dag. Tröttheten sprider sig ut i benen och hur jag än vrider och vänder på saken så kvarstår faktum att jag har sprungit sju kilometer av 107 och kroppen redan skriker att den inte vill mer. Den har fel, jag talar om det, för den ska inte stanna. Den ska framåt.

Efter 14 km vill jag kliva av. Jag vet inte hur jag ska fixa 93 km till. Jag säger till mig själv att åtminstone ge det till Keb. Allt kan hända. Så jag fortsätter. Hoppas att jag ska komma in i det. Keb passerar. Jag går mycket. Försöker få bort mjölksyran i benen men lyckas inte. Det är varmt. Jag tar vatten från jokkarna och häller över mig, passerar så att jag får bada så mycket som möjligt. Passagen mellan Keb och Singi är oändlig. Jag bestämmer mig för att skita i det här. Jag kan inte, det går inte, jag orkar inte. Inte här och nu. Jag har aldrig brutit ett lopp men nu gör jag det, ändå fortsätter jag framåt. Jag kan bara inte gå tillbaka till Nikkaloukta, inte att möta alla löpare som är på väg uppåt. Frågar mig själv om jag kan ta mig i mål. Svaret är tveklöst ja. Frågar mig själv vad som är värst: att bryta eller att promenera hela vägen in i mål. Att bryta. Så jag fortsätter. Jag är skyldig mig själv, Roger, Roland och mina medlöpare det. Man bryter inte för att det inte går som man tänkt, man bryter för att det inte går att fortsätta framåt. Jävla skit. Tänker en kort sekund att alla andra kommer att tycka att jag bara hade "nybörjartur" förra året, skakar av mig det trots att jag någonstans tycker så själv. En heffaklump bland löpare, så känner jag mig. Inget jag ska fundera över nu men det gör jag. En kille som  visar sig heta Lars Hedlund springer förbi mig, vi byter några ord. Han är en löpare och jag ser honom försvinna i fjärran.

Vid Singi står stugvärden med saft. Att små saker kan betyda så mycket. Det handlar inte om saften i sig utan om att någon faktiskt står där. Jag försöker rycka upp mig och stänga av tankarna. Stänga av kroppen och bara springa. Mellan Singi och Sälka och Sälka och Tjäkta rör jag mig faktiskt framåt hyfsat ok även om det inte går fort. Jag vänder mig aldrig om. Det är framåt som gäller. Väntar på att någon ska komma ikapp bakifrån men det händer inte och efter en stund slutar jag vänta. Under Tjäktapasset återfår jag livsandarna i förhoppningen om att andra delen av banan kommer att kännas bättre, när det är mer nedför. Mer hemväg. Dessutom gillar jag passet, att det hände är något. Inte bara de oändliga slakmotorna. Liksom förra året kommer vindskyddet oväntat snabbt, Tjäktastugan likaså. I år är det knappt någon snö och det gör mig lite ledsen. Jag gillar snö, något annat att fokusera på. Nedför känns lätt. Äntligen. Ändå håller jag medvetet igen mellan Tjäkta och Alesjaure, vet att det är vid Alesjaure loppet börjar. Det hjälper inte för vid Alesjaure checkar jag ut. Jag stängde av klockan strax efter Keb för att slippa se eländet men när jag nu tittar hur lång tid det gått ser jag att jag ändå ligger hyfsat bra till med dryga åtta timmar sprungna. Helt enligt plan. Bara det att planen inte tar hänsyn att jag ska vara trött. Det kan bli ett problem.

Och det blir det. Jag vet att jag har en chans ner mot 12 timmar om jag bara håller mig springande oavsett terräng. Det handlar var om det: om att springa. Ändå gör jag inte det. Jag går. Hur kan jag gå?! Jag fattar inte! Hjärnan skriker spring men det händer inte. Istället går det sakta sakta. Ser mot fjällen för att de ska hjälpa mig men de flyter ihop och jag undrar för en kort stund om jag sprungit fel någonstans. Allt ser annorlunda ut. Vänder blicken mot backen och försöker fokusera och få bort virrigheten. Snubblar mycket, fötterna famlar. Det börjar rycka lite i armarna. Kramp. Skit. Känner att den ligger och väntar även i benen och kör en resor. Vet inte om det hjälper. Tappar mycket tid utan att jag kan göra något. Eller kan kan jag säkert men jag gör det inte. Accepterar att det är så. Ger upp? Kanske. Hjärnan är inte med och driver på längre. Försöker hitta hjärtat men det finns inte heller. Då är det kört. Satsar på att helt enkelt inte tappa för mycket. Det är inte så enkelt. Tick tack. Tiden går. Minuterna, jag vill stanna dem. Springer nedför Keronbacken, jag lovade mig själv det förra året. Benen är inte lika trashade i år, men huvudet så mycket mindre med i matchen. Jag hittar det inte. Passerar Abiskojaure, Nissonjokk. Ringer Roger så att de vet att jag är på väg. Springer jag? Det känns inte så, men jag kanske gör det, jag vet inte. Ibland i alla fall. Målet. Jag brukar alltid orka spurta. Alltid. Idag orkar jag inte. Hundarna möter mig. Framme. Känner inte så mycket. Lättnad över att det är över.

Efteråt 
Ok, jag ska inte sticka under stol med att jag är riktigt riktigt besviken att klockan visade 12.33 och inte under 12.30. Men det är som det är och det är bara att se det som en erfarenhet och gå vidare. På ett sätt är jag ändå ganska nöjd med resultatet (sett från den ljusa sidan): att jag trots ett betydligt sämre lopp än ifjol sprang nästan 40 minuter snabbare detta år ser jag som ett kvitto på att det faktiskt går framåt. Första dam och en fjärdeplats totalt är jag också jättenöjd med! Bra dag eller inte så hade jag ändå inte kunnat göra något åt Jonas Johansson, Tobias Johansson eller Lars Hedlund som alla sprang suveränt. I årets startfält hade jag förväntat mig att hamna betydligt längre ner faktiskt och även att jag skulle få det tufft med damsegern. Mest nöjd är jag dock med alla andras prestationer. Jonas nya rekord på 11.05 är helt otroligt! Att Sten som gick in under 14 timmar på bara vatten och salt är helt sjukt, gruppen som klarade sitt mål på 24 timmar, Eva och Carolina från Abisko som sprang jättebra... Ja listan är lång. En prestation handlar för mig inte alls om tider i sig utan hur mycket var och en måste gräva för att genomföra den. Det har varit en fin helg på alla sätt och jag är glad över att ha hunnit få en pratstund med så många. Jag sa till mig själv "aldrig mer" men jag har redan börjat planera för "revanschen" och är väldigt väldigt taggad att träna igen (även om mina ben inte riktigt håller med). Tack Roland, alla andra funktionärer och alla medlöpare för en fin upplaga! Och tack Roger för att du tar hand om min håriga vän när jag vill springa på, samlar ihop mig när jag kommer tillbaka och följer med mig på alla dessa dumheter!







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hostfjall

Det tar mig nu fjället, får mig att tappa andan. Att stanna upp i steget för att betrakta skådespelet. Den sista föreställningen innan ridån...