Klockan 8 nästa morgon lyfter första helikoptrarna mot Guijaure. Ett tidigt lyft ger mig nästan två timmar till start och jag bestämmer mig för att springa på sightseeing. Det är första gången jag är i den här delen av fjällen och jag slås av hur vackert det är. Annorlunda än hemma, mer som ett böljande hedlandskap. Fötterna leder mig ändå upp på en topp och det tar emot när klockan talar om att det är hög tid att vända om. Nere vid sjön har antalet löpare ökat. Det är många tjejer och flera ser riktigt snabba ut. Jag känner mig däremot riktigt osnabb och vill helst gå och plocka hjortron istället. Joggar för att hålla värmen. Det är en perfekt temperatur, lagom vind och halvmulet. Klädseln hos deltagarna varierar kraftigt, vissa pratar om antal lager och vindjackans vara eller icke vara och många har mössa, vantar och buff. Andra ska springa i kjol och linne. Ok, det är visst bara jag.
När starten går är det flera som går för samma strategi som jag: rusa i början och hamna långt fram i ledet. I och med att banan går längs en relativt smal stig så är det bra att inte hamna mitt i smeten. I min iver glömmer jag bort att lyfta på fötterna och efter 200 m snubblar jag på kanten av en spång. Är uppe innan jag hunnit fatta att jag ramlat men hinner ändå bli omsprungen av en kille och skäms över min klumpighet. Medan jag springer vidare inser jag att det gör ont. Högerhanden börjar färgas röd och känns i ärlighetens namn inget vidare. Jag undrar om jag brutit ett finger men när jag försöker röra igenom alla men konstaterar jag att det antingen får bli fokus på handen eller på att springa. Så jag placerar den stilla utmed sidan, låtsas som den inte finns och försöker hitta ett flyt i löpningen och njuta av dagen. När det öppnar upp igen springer jag om ett par tre killar och har två stycken konstant liggande ett par hundra meter framför. Ibland anat jag ytterligare en rygg långt framför och får av en funktionär veta att jag ligger femma totalt och är första tjej. Bakåt tittar jag aldrig. Jag hittar ingen lätthet i steget men maler på i ett tempo som är relativt behagligt och efter nio kilometer då jag fortfarande inte blivit omsprungen så bestämmer jag mig för att inte bli det heller. Inte så att jag ökar farten men jag är fortfarande väldigt pigg och känner mig lite kaxigt övertygad om att kunna vinna eventuell placeringsfight om det skulle krävas. Men det färblir jag och fjället. Med ca fem kilometer kvar börjar det gå brantare nedför och är samtidigt ganska stenigt och lerigt. Jag hade räknat med att kunna flyta på här men fallet tidigare har gjort mig feg och jag är rädd för att den för tillfället bortdomnade handen inte skulle uppskatta ytterligare ett fall. Så jag tar det lugnt men springer i alla fall på lite sista kilometern som går på asfalt. Springer de detta 17 kilometerna på 1.30.21 vilket är någon minut bättre än väntat. Hade hoppats att åtminstone kunna närma mig föŕra årets vinnartid på herrsidan vilket var 1.33 så jag ger mig själv godkänt och framför allt måste jag säga att jag i år är glad över att få placera mig bra även på kortare lopp eftersom jag känner mig som en långsam förflyttare och inte en löpare.
Efter loppet tar jag mina grejer och skyndar mot duschen eftersom jag ska på bröllopsfest i Skellefteå drygt 30 mil bort. Köper en dricka på vägen och när jag ska betala så drar kvinnan i kassan in mig i ett annat rum och ropar på sin man. Har tänkt fortsätta ignorera handen men han är tydligen sjukvårdare och vips så är jag på väg till akuten i Arjeplog istället för in i duschen. Där konstaterar de att det förmodligen är någon sena eller nerv som är trasig och säger åt mig att åka in till Skellefteå då de inte har någon ortoped eller handkirurg. Perfekt då jag ändå ska till Skellefteå. Alla vägarbeten på vägen gör dock att det tar lång tid att köra och när jag når Skellefteå har förrätten redan serverats så jag åker direkt till bröllopsfesten. Dagen efter får jag skämmas som en hund när läkaren som tar av bandaget tittar på handen och säger "Du förstår väl att du borde åkt in igår?" Hmm. Ja. Såret är fortfarande smutsigt och jag har ingen känsel i lillfingret. Det går inte att sy för det är för svullet och det går inte heller att se hur djupt det är. En annan läkare säger att det är någon nerv som gått sönder på något sätt men att det inte heller går att göra så mk nu. Jag frågar hur jag ska göra när jag jobbar, om det är handskar som gäller och får till svar att det inte blir något jobba i kök överhuvudtaget. Nähäpp. Så istället för att köra hem till Abisko så stannar jag i Skellefteå en dag till och får en naprapatid på morgonen eftersom jag sprungit som lutande tornet i Pisa den senaste månaden. Martin ojar sig som vanligt över diverse saker men jag tror att det är naprapaters jobb just att oja sig så jag tar sånt med en nypa salt. Förra gången påstod han att det bara var en tidsfråga innan jag skulle tvingas byta höften. Den här gången vill han knäppa kort på mina fötter för att visa hur hälar kan se ut och avslutar med att "det är helt otroligt att du kan springa så bra med såna fötter" och att "allting inte handlar om löpning". Behöver jag säga att min hörsel ibland är väldigt selektiv?
På vägen hem stannar jag för att tanka. Roger och jag kör varsin bil då han kört till Skellefteå tidigare än jag. Han kör iväg och jag följer efter. Nej, det gör jag inte för biljäveln som rullade för tre minuter startar helt plötsligt inte. Jag försöker ringa till Roger men telefonen har också bestämt sig för att den inte vill vara med mer. Jävla helvetes skit. Efter ett tag kommer Roger ändå tillbaka men bilen startar inte för det. Det är bara att ringa bärgare, packa över mina saker och ta den fungerande bilen hem till Abisko. Vi har bara kört några minuter när jag undrar vart min plånbok är så vi stannar i en bussficka och jag hoppar ur och letar. Hela baksätet är fullt av grejer och efter en kort stund av metodiskt sökande flippar säkringen och jag kastar ut allt på asfalten, sparkar till en väska och skriker. Tycker att Roger kunde pallra sig ut och hjälpa mig att leta men när jag tittar in i bilen ser jag att han håller på att kvävas av skratt. När han till slut samlat sig hittar han dock plånboken som av någon anledning hamnat i nässesären och så är vi ÄNTLIGEN på väg hem till Abisko.
Höstens vandring kommer dock sannolikt att gå i Arjeplogsfjällen då det är en fantastisk terräng även för att springa och jag bara måste se hur det ser ut i andra färger. Och Arctic circle race kommer definitivt att springa även nästa år!
