Redo

Ett tunt gnistrande täcke som frasar under fötterna när jag går. Färgerna är annorlunda nu, fjället redo för vinter, en stillhet har lagt sig och vi går in i dvalan. Som att allting stannat upp. Det passar mig, mina sinnen skärps och jag blir till någonting annat. Jag säger hejda till stigarna, har redan tackat för den tid som varit och trampat den med vördnad. Lekt över varje sten. Nu väntar en tid av hårda skoterspår och en sol som aldrig når horisonten. Midvinterlopning med luft som river i ansiktet och ögonglober som fryser. Jag och Scout och stjärnorna och ensamheten. Scout. Jag trodde det skulle bli en vinter utan honom. Men han kom tillbaka efter över ett dygn på fjället och hittades sovande på bron. Jag vet att han kommer hem. Om han lever. Han hittar. Så jag började tro att han var död. Avgrunden. Är glad att jag aldrig behövde nå botten för vägen upp... Hur klarar man den? Ett djur, en hund, men min familj och bästa vän. Han är rakt in i hjärtat, dit inte många människor kommer. Nästan ingen, ingen, fast det kanske låter dramatiskt. Men sant. Jag vet att den här tiden bara är till låns och jag vill helst av av slita tag i den och tvinga den att stanna, men istället låter jag den gå med en varsam tacksamhet. Alltings förgänglighet, den gör ont men är livet. Och utan det onda skulle skönheten inte vara lika klar. Tror jag. Men vad vet jag.

Tisdag morgon. Kullamannen om tre dagar. Jag vill springa nu och otåligheten kryper i kroppen. Vill. Springa. Nu. Inte dessa "små" pass som bara fungerar som teasers utan obegränsat. Jag har aldrig sett fram emot en startlinje, mot ett lopp. Förutom nu. All denna väntan och förberedelser, jag vill bara koncentrera dem till enda punkt och få ut dem ur kroppen. Jag vill vara på väg och på upptäcktsfärd. Det är en ny plats för mig att springa på och jag tycker om att springa långt utan tidspress men vad ska jag skriva? Ville jag "bara" testa 16 mil så hade jag gjort det hemma på fjället. Det är en tävling och jag är en tävlingsmänniska. Punkt. Jag erkänner det. Att tävla innebär dock inte att gå för att vinna utan att springa klokt, jag vill göra ett bra första 100-mileslopp och få mersmak. Se var min utgångspunkt ligger och vad jag har att jobba med för att kunna springa dessa distanser och längre. Fysiskt men framför allt mentalt. Jahapp, idag väntar sista "riktiga" passet och lite fart. Behöver det för att inte klättra på väggarna. Imorgon väntar Skåne!!!

Stadsliv

Sluter hjärtat. Värjer mig från tankarna som knackar på, stänger av. De får inte finnas så de finns inte. Orkar inte känna hela tiden. Meningslösheten. Jag ska inte vara här, kan inte sortera. Det är som någon skjuter spikar på mig som jag inte hinner parera. Det går för fort och jag vill bara lägga mig med filten över huvudet och inte finnas för en stund. Springa. Tänka på att springa. Praktiskt. Konkret. Tar mycket tid. Tunnelseende. Jag får inte plats inuti mig själv ibland. Känner alla så? Varför pratar ingen om det? Alla dessa ord som inte betyder något. Eller betyder de något som jag missat? Kanske är det bara jag som inte förstår språket? Kanske är det bara jag som blir galen, är galen? Ibland vill jag bara skrika. Ensamheten i detta myller av människor, den förstör mig. Nej, jag ska inte vara här. Jag ska vara hemma med Scout och fjället. Där ensamheten är av en annan sort.

Inför Kullamannen: two weeks to go

Jag vet inte hur många inlägg jag påbörjat senaste tiden men aldrig lyckats skriva klart. Bland annat skriver jag om löparhelgen som vi hade i Abisko för knappt två veckor sedan samt om Scoutens och min hösttur. Det kommer, just nu räcker orden bara inte till. Mycket av tankarna kretsar kring Kullamannen om två veckor och ni som läst tidigare inlägg vet att jag för första gången ska ge mig på 100 miles. Det var varit blandade känslor fram till nu. Mycket prestationsångest och obehag inför att ställa mig på startlinjen. Att "tävla" är tudelat för mig men jag har blivit bättre på att hantera nervositeten. Jag frågar mig ofta varför jag ska springa lopp överhuvudtaget men det roliga överväger i slutändan allt det som är jobbigt inför. Mitt mål är att ta mig de 16 milen, och att göra det på ett så bra sätt som möjligt. Då jag inte har någon aning om hur banan är eller hur min kropp kommer reagera på att springa så länge så är det svårt att sätta något tidsmål så jag har valt att inte göra det. Placeringsmassigt har jag heller inte några ambitioner utan allt fokus kommer att ligga på mig själv. Jag springer bäst när jag bara "är" och inte stressar och vill få njuta av att springa längs havet och i bokskogarna. Men jag kommer att göra mitt bästa. Jag startar inte för att bryta och jag kommer heller inte att vara nöjd med "endast" en målgång om jag känner att jag inte gett allt jag har.

Det här året har jag tillåtit mig själv att springa med hjärta och att gå all in. Det var länge sedan jag gick in med hela min själ i något senast och det har varit en befrielse att våga göra det igen. Att få glädjas när det går bra men lika mycket att få vara besviken och förbannad när det går dåligt. I våras kändes det som jag hade en riktigt bra säsong på G och rent resultatmässigt så har det väl egentligen varit över förväntan. Men hela sommaren fram till ca 1,5 månad sedan har jag fått kämpa helt utan flyt i löpningen. Det har varit fostrande och att SAU blev en lång lång uppförsbacke fick mig att tvivla på vad i helvete jag höll på med. Kanske ger jag intrycket av att vara en flumtomte som bara är ute och leker på fjället tillsammans med Scout, och det är en del av sanningen. Inte hela. Leken är viktig. Scout är viktigast. Löpningen är sekundär i det sammanhanget och skulle jag tvingas välja så skulle jag inte tveka en sekund. Nu behöver jag tack och lov inte det. Det finns tre grundläggande faktorer till att jag springer: motivation, ambition och disciplin. Oftast räcker det med motivationen men när den inte faller jag tillbaka på ambition och disciplin. Dessa tre grundstenar kan dock summeras i en sak: Kärlek. Jösses vad jag tycker om att springa. Inte bara när det går lätt utan även när jag får slita. Att löpningen gör mig gränslös. Inför Kullamannen känner jag just nu bara förväntan samt ett underligt lugn. Den senaste tiden har jag bara sprungit och skakat på huvudet och njutit. Jag vet inte vart det kommer ifrån för jag har aldrig ens varit i närheten av att springa så här tidigare och jag försöker vårda känslan genom att inte bränna ljuset för tidigt. Jag hoppas lättheten är här för att stanna ett tag, över Kullamannen, Tjörnarparen (hoppsan, jag ska visst springa även det) och över Transgrancanaria. Sen, i slutet av februari sätter jag ett stort P för den här säsongen till och med SAU den 20 juli!

Lite bilder från mitt sista "heldagspass" från förra helgen.