Vinden sliter i mig, får mina ögon att tåras. Fjället. Jag, Scout och fjället. Ensamheten som är så långt ifrån tomhet som det går att komma. Slappnar av och sätter tilliten till kroppen, fötterna. Att de hittar rätt. Som tentakler. Känselspröt. Levande, lekande framåt. Friheten i att springa utan att vara på väg någonstans, bara njuta av rörelsen i sig. Om det finns något mer fullkomligt? Jag tror inte det.

Mellanperiod

Det blir inget Tjörnarparen i år för min del, tyvärr. Att springa ytterligare 100 miles om bara tre veckor känns för tätt på även om jag så gärna ville springa just det loppet. Det är lätt att dras med i "lopphetsen" och många i ultravärlden verkar springa långa lopp väldigt tätt. Själv försöker jag skynda långsamt då mitt absolut främsta mål för de nästkommande åren är att hålla mig skadefri. Det kan låta som ett trist huvudmål men jag tror att den absolut viktigaste förutsättningen för långsiktig förbättring är kontinuitet. Jag har haft ett bra löparår, en hel del upp och ner, men på det stora hela så har utvecklingskurvan gått stadigt uppåt och med nio vinster och två andraplatser så kan jag inte klaga. Kullamannen blev en fin avslutning och det känns helt rätt att nöja sig ännu mer istället för att gapa efter ännu mer. 100 miles är fortfarande en alldeles för lång distans för mig för att jag bara ska kunna ta det som en kul grej och med Transgrancanaria tre månader bort och sen TEC 100 miles i april så vill jag lägga tiden som kommer på att förbereda mig. Det känns bra att avsluta säsongen och fortfarande vara riktigt riktigt sugen och jag ser fram emot att träna lite mer specifikt inför dessa lopp som är totalt olika. Transgrancanaria blir med sina 7500 hm på 128 km det absolut mest kuperade lopp jag sprungit och min första bergslopp, TEC blir med sin 11 km långa rundbana det mest "snabbsprungna" lopp jag sprungit i modern tid och kommer att kräva en del "plattlöpning" och fart innan. Jag har hittills i år bara tränat på på i princip samma sätt oavsett lopp och fokuserat på att ligga på en hyfsad mängd, ca 15-18 mil/v (ibland ner mot 12 ibland upp mot 20), mestadels fjällterräng och nån gång i veckan någon form av fartinslag och det ska bli riktigt roligt att "utmana" lite mer och inte bara jobba med förflyttning. Vinterträningen kräver dock lite eftertanke då det är svårt att få till de riktigt långa löpdagarna på 6-10 timmar när temperaturen ligger runt minus 25-35 men jag tänker att det inte behöver vara en nackdel att för en period satsa på mer lättsprungna snabbare långpass istället för obanade riktigt långsamma. De flesta längre ultralopp förutom SAU verkar ju innehålla åtminstone vissa partier asfalt/grusväg/planare stigar och där har jag nog en hel del att hämta om jag jobbar lite mer aktivt med den biten.

Jag har under året frågat mig vad jag egentligen vill ha ut av löpningen: mysspringa, springa nåt lopp då och då, eller faktiskt satsa på att utvecklas? Tankarna har hela tiden kommit tillbaka till "inte ska väl jag..." och jag har tyckt att det känts en smula fånigt att lägga så mycket tid och energi på någonting när jag bara är motionär. Men rannsakar jag mig själv, utan rädsla för vad andra ska tycka och tänka, så är svaret att jag är nyfiken på att se vart jag kan ta det. Lika mycket som jag är rädd för att sätta mål, lika mycket så älskar jag det. Att våra i min bubbla och jobba mot någonting. Jag har strövat ganska planlöst i några år och det har varit nyttigt för mig, men med hela mitt hjärta känner jag nu glädje över att försöka gå all in för någonting. Att träna har ju alltid varit en väldigt stor del av mitt liv, även om inte just att springa varit det, och även om det periodvis varit mest förknippat med ångest och tvång så har det också gett mig så otroligt mycket genom åren. Jag har varit rädd för att ett all in skulle resultera i en återgång till gamla vanor, men att styras av rädsla är en himla trist sak och framför allt så "lever" jag nu och inte bara "genomlever". Allt har sin tid.

Jag är i alla fall igång med löpningen igen även om det för tillfället mest är stilla mellanmjölk. Försöker mest bara vänja in kroppen vid dubbelpass och åtminstone 20-25 km per dag igen. Då fjället är en isgata så blir det mycket monoton asfalt men det passar mig rätt bra just nu då det är relativt tidseffektivt och jag kan låta tankarna sväva iväg. Ser dock riktigt mycket fram emot snö och att få springa skoterspår!

Kullamannen 2018: Äntligen!

Jag och Roger kommer till First Camp Mölle natten till torsdag. Oscar och Thomas ska komma nästa dag och vi hinner med en frukost på Grand Hotell samt en 45 min jogg på Kullaberg innan de anländer. Vi lunchar på krukmakeriet och träffar där ett gäng andra löpare. Stämningen går att ta på nu, imorgon gäller det. Oscar bor med oss medan Thomas och Louise sover i Båstad. Thom kommer ut till oss på eftermiddagen och vi spenderar kvällen tillsammans. Oscar och Thom sitter och jämför energiplaner i excel medan jag packar skumtomtar. Känner mig med ens fruktansvärt oförberedd och drabbas av en minuts dåligt humör. Vi går och lägger oss tidigt men jag sover inte särskilt mycket och är vaken när klockan ringer. Vi packar in oss i bilen och kör mot hotell Skansen i Båstad där det är pre-race-frukost innan start. Vi är alla nervösa och det sägs inte så mycket.

Vid frukosten så försöker jag undvika att titta så mycket på de andra löparna och påminner mig själv om att jag alltid tycker att alla andra ser snabbare ut än jag. Käkar, förbereder drop bags och lyssnar på ett kort välkomstmöte. När det är tio minuter till start tar jag en kort stund för mig själv och blickar ut över havet. Jag känner samma egendomliga lugn, samma ivriga förväntan som jag gjort under de senaste veckorna. Formen, den som lyst med sin frånvaro under sommaren, lyser lika starkt med sin närvaro nu och jag längtar efter att få pusha och låta kroppen gå Det är mitt lopp, jag känner det, men försöker samtidigt tona ner mina förväntningar. Jag har ju aldrig sprungit 100 miles och vet inte vad som väntar. Klockan tickar mot start och jag kramar Roger och de andra, önskar dem en fin dag och natt. Så kommer riddaren på sin vita häst dansandes, nedräkningen börjar och så går starten. Täten försvinner fort iväg och även en klunga med Sofia Smedman, fjolårets vinnare, sätter av i ett relativt högt tempo. Jag ska springa mitt lopp så jag saktar ner för att springa klokt men sen tänker jag "äh, det löser sig" och hänger på. Kilometrarna fladdrar iväg och jag springer om Sofia. Tycker jag springer lugnt och kontrollerat men klockan visar att det går betydligt snabbare än tänkt. Jag överlägger med mig själv och bestämmer mig för att gå på känsla istället för klocka. Vips så har en mara passerat. En fjärdedel gjord, mer en hälften av det flacka partiet. Känner mig pigg och stark och i min egen bubbla av icke högklassig musik. Efter ca fem mil så når jag Ängelholm där jag har min första drop bag. Möts av Roger, ytterligare glada supporters samt ett gäng funktionärer. Jag har varit orolig för att det ska ta lång tid att hitta rätt väska men det går himla smidigt och jag plockar på mig pannlampa samt mer energi, fyller flaskorna med sportdryck och ger mig iväg. Jag får reda på att Sofia ligger sju minuter bakom mig, vilket i sammanhanget är lika med ingenting. Det är tre mil kvar ut till Kullaberg och till dess att loppet börjar och jag börjar bli småless på det monotoma matandet i motvind. Jag är ingen plattlöpare utan ser fram emot att nå den mer kuperade halvan. Hittills har det ändå gått över förväntan och min förhoppning är att benen kommer bli som nya igen när de får börja jobba lite annorlunda.

Foto Mtn Adventure 

Foto Mtn Adventure

Foto Mtn Adventure

Maler på. Har lite problem att hitta markeringarna och virrar till det några gånger, tappar tid. Väntar in andra löpare. Blir lite irriterad och tappar flytet lite. Den första lilla svackan. Min energi tar slut både i form av vätska och gels. Rookie. Jag skulle ha räknat på det lite bättre ändå. Tröstar mig med att det bara är ett par mil kvar till Mölle. Ingenting. Första biten ute på Kullaberg förvånas jag över kuperingen, den är mer backar, mer snår, mer tekniskt än jag hade väntat mig. Jag trodde att det var en överdrift men icke. Det känns som det går oerhört långsamt och jag förväntar mig hela tiden att bli omsprungen. Stressar lite över att jag tappar tid och över att fötterna snubblar vid bytet från de betydligt plattare stigarna. Men jag försöker nollställa. Försöker att bara springa. Mig själv, den enda jag kan fokusera på. Att göra det jag kan. Så kommer den beryktade Dödsbacken. Visst är den brant, brantare än väntat faktiskt, men vips så är jag uppe. Eller? Nej, det är jag inte - backen tar hela tiden ny fart. Tre gånger till uppför detta alltså. Jahapp. Jag ser till att inte pressa på för mycket för jag börjar inse att jag kommer att behöva en del krafter till de sista tre varven. Kommer till fyren. Missar vätskestationen. Skit. Stressar lite över att jag sabbat mig gällande detta men det är ingenting att göra åt nu.

Så når jag Grand Hotell för första gången. 10 mil sprungna och 67 km kvar. Det känns överkomligt. Det är nu det börjar, loppet. Taggas av Roger och arrangörerna. Emil Sergel ska göra ett reportage om loppet efteråt och är där och filmar, likaså Trailrunning Sweden. Jobbar på imagen och att inte se trött ut och det funkar. Jag är egentligen inte särskilt trött heller det ordförande bara det att det varit en lång transport. Men med högklassig musik så som Aqua och E-type löser sig det mesta. Thom har brutit pågrund av en hoftböjare och en fot. Blir ledsen för hans skull. Tycker att han och Roger är hårda när de kör iväg mig ut i kylan igen. Men de har rätt i att det inte går att bli sittandes. Första varvet flyter på smidigt och efter en stund börjar jag passera löpare som är på väg till Mölle för första gången och jag blir glad över att det händer något. I en backe ser jag Oscar, vi byter några ord och han verkar vara vid gott mod trots problem med ett knä. I slutet av varvet tappar jag tid igen och maskar lite onödigt på transporterna. Jag försöker driva på mig själv men det är svårt. In till varvning. Nu är det många löpare här. Jag byter tröja och fyller snabbt på med energi. Kortare stopp än förra gången. Ut igen. Kanske åtta timmar kvar nu. Ingenting men det känns länge. Ett varv i talet påminner jag mig själv. Andra varvet går ganska långsamt. Jag försöker hushålla med energi men framför allt är jag lite lat och ramlar in i bekvämlighetszonen. Jag vill fullfölja och jag vet att jag kommer att göra det nu och är ganska nöjd med hur det gått hittills. Shape up nu girl.

I sista varvningen frågar jag försiktigt hur långt bakom nästa tjej är. Får inget klart svar men får höra att det är åtminstone en och en halv timme och att jag kan ta det lugnt för att inte riskera att vägga. Jag kommer inte att vägga och det säger jag, inte nu. Hur jag kan vara säker på det vet jag inte men det är jag. Jag ger mig ut på sista varvet ganska exakt kl 03.00 med orden "vi ses innan sju". Har fyra timmar på mig att springa ett varv för att springa under 22 timmar och 22 timmar är en tid jag skulle vara väldigt väldigt nöjd med. Början av varvet går lite långsamt men allteftersom att jag passerar allt för sista gången är det kroppen vaknar till liv och jag kan öka takten allteftersom. Nedför går lätt lätt och jag passerar ständigt löpare. Visst gör det ont men allt det stappliga är borta. Uppför märks det att jag varit igång en stund men jag behöver inte försöka hålla mig fräsch längre så det handlar egentligen bara om hur trött jag orkar bli. Av naturen är jag rätt lat och redan rätt nöjd så jag pushar lite lagom, så att det "gör ont" men är hanterbart. Uppför dödsbacken går det tungt och jag känner mig som en tung klump när jag drar mig upp med hjälp av repet. Skrattar lite åt att jag är så osmidig, men nu är det ju sista gången. Sista varvet. Sista riktigt jobbiga backen. Vägen mellan dödsbacken och fyren har varven innan känts oproportionerligt lång men det här gången försvinner den bara. Jag trycker på lite eftersom jag passerat tre killar under varvet som legat före mig i totalplaceringen och jag har en liten förhoppning om att kunna knipa den totala fjärdeplatsen. Inte för att det spelar så stor roll, men lite kul hade det varit och jag taggar till av att få "tävla" lite. Vid fyren står Roger och svingar sin koskälla hysteriskt. Det är ett jäkla liv på de där. Jag går fyrbacken och säger till Roger att härifrån är det bara att köra. Inte så långt kvar till mål och en rolig sträcka att springa. Konstigt nog är jag knappt trött längre, bara så ofattbart tacksam över vetskapen att jag kommer att lyckas ta mig i mål, tacksam över att kroppen hållit hela vägen och den klarar att förflytta mig dessa distanser. Jag tänker på resan hit, alla besvikelse och ångest över att inte kunna springa, över att till sist försöka sluta tänka på löpning, sluta vilja. Jag tänker på åren i Jämtlandsfjällen, på långa dagar till fjälls på skidor och i löparskor. Inte löpning som så men förflyttning. Hur det på något sätt härdat och läkt, fysiskt men framför allt mentalt. Når asfalten. Sista 100 meterna nu. Känner ett styng av vemod när jag ser Grand Hotell. Det ska bli skönt att sluta springa men på något sätt känns det också vemodigt. Det är som att springa är allt som finns just nu och jag inte vet om jag är redo att spräcka bubblan. Klockan visar 21.15. Sinnessjukt. Jag är ju ingen löpare. Emil filmar när jag passerar mållinjen. Själv tror jag att målet är inne på grand och fortsätter springa fram till dörren och när den inte går att öppna blir jag irriterad. Som om några sekunder hit eller dit skulle spela någon roll. Så är jag inne. Roger möter mig. Där sitter också löpare som är på väg ut på nästa varv. Jag sätter mig ner. Så var det slut.

Det har varit en fantastisk helg på alla sätt och vis. Tiden 21.15, 1a tjej och 4e totalt överträffade alla mina förväntningar. Men framför allt har det varit allt det där andra. Att göra detta tillsammans med Thomas, Thom och Oscar som alla var på löplägret tidigare i år och som jag på denna korta tid kommit att se som riktiga vänner. Roger som tar hand om både mig och Scout så att all denna löpning går att genomföra. Alla människor som trott på mig innan start trots att jag egentligen är en total nykomling i ultravärlden. Alla som hejat längs med vägen och gett mig energi, hela tiden. Alla som suttit hemma och följt mig under loppet. Alla fina ord efteråt av medlöpare och arrangörer samt personer som jag inte vet vilka ni är. Jag har fått höra att det är otroligt att jag kunde vara så glad hela tiden men herregud, hur skulle jag kunnat vara annat? Jag har ju som blivit trodd på hela vägen. Och framför allt så älskar jag ju att springa. Kärlek innebär inte att det är smärtfritt och friktionsfritt alltid utan att jobba sig igenom även de tyngre perioderna och stunderna av tvivel. Det innebär inte att det är roligt jämt. Jag har älskat varje meter av detta lopp och sprungit varje steg med hjärta. Jag har gett mig själv men fått tillbaka så mycket mer och som inte har med resultat att göra. Det handlar inte ens om att nå mållinjen utan om att våga försöka. Jag hade "turen" att bli belönad denna gång. Självklart ligger det ju jobb bakom men oavsett vad så finns det saker som kan gå rent åt helvete som är svåra att styra över. Mitt lopp var inte perfekt men det var jävligt bra och på det stora hela så hade det inte kunnat bli så mycket bättre. Jag kommer att få jobba och finslipa detaljer om jag ska kunna förbättra det och jag ser fram emot att "få" börja springa igen. Jag hade en förhoppning om att den här typen av distans skulle kunna passa mig och det har jag fått ett kvitto på och det är defitinitivt distansen över 100-120 km som jag kommer att jobba vidare på. Vad det landar i får vi se. Ikväll tror jag att det landar i ett glas vin eller tre i alla fall.