söndag 6 maj 2018

Det blidde inte löpning men det blidde nånting annat

Nästan ett hundratal inlägg så påbörjats men aldrig slutförts, jag raderar dem allihop liksom jag skoningslöst sorterar pärmar, slänger gamla anteckningar från universitetstiden utan att titta. Visst rister det lite i bröstet, att slänga ut delar av sin historia bara sådär, det är lätt att drömma tillbaka till det som varit. Ändå är min bästa vuxna tid nu, by far. Men det går så fort! Redan, och jag är bara trettiotre. Inte ens trettiotre. När jag gick i högstadiet tänkte jag att jag skulle leva till femtio och sedan ta livet av mig, förutsatt att jag inte hade dött innan. En konstig "plan" kan tyckas och så här i efterhand kan jag undra varför just 50? Tänkte jag att livet skulle vara slut då? Att jag skulle ha gjort allt det jag ville? Eller var jag bara rädd för att bli gammal? Jag vet inte, minns inte.

För några år sedan hade jag en mer allvarlig överläggning med mig själv huruvida jag verkligen ville fortsätta leva. Man kan väl säga att det var tankar som varit mer eller mindre närvarande sedan mitten på mellanstadiet som kulminerade. Livet började äntligen "ta fart", kännas bra, men meningslösheten fanns fortfarande kvar och jag tänkte att "jaha, nu har jag gjort det bästa jag kan, livet är till och med fantastiskt ibland men jag ser fortfarande inte poängen" och "ok, utifrån hur mycket jag är beredd att förändra i mitt liv och med mig själv så kommer jag inte komma längre och även om det på det stora hela är ganska bra så känner jag mig klar, det här med att känna och hantera ångest det orkar jag då verkligen inte med". En väldigt grov förenkling med likväl en ganska bra summering om hur jag kände. Jag skrev ett brev, funderade över vilka som skulle få läsa det, om jag skulle skriva personliga brev. Funderade på hur det skulle gå till. Hur jag skulle mimimera traumat för den som hittade mig och för min familj. Intellektuellt sett var jag redo att dö, om man nu kan säga så, känslomässigt absolut inte. Egentligen har jag aldrig velat dö det är bara det att livet känts så övermäktigt ibland. Herregud, det ÄR övermäktigt ibland men jag har blivit bättre på att stundvis bara hänga med och låta tiden gå, för hur det än är så är allt föränderligt. Känslor, tankar, glädje, sorg. Hursomhelst, att tanken på "att nu när jag ändå ska dö så kan jag lika gärna sluta ta allt så otroligt seriöst och ha lite mer kul istället" förbyttes till "hmm, varför kan jag inte ha den livsfilosofin och fortsätta leva istället?" Det tog ett tag men numera funderar jag inte så mycket på livets vara eller icke vara även om det för mig (liksom för alla!!) finns perioder när det går tungt eller på tomgång. Men jag känner en lättnad och en trygghet i att till sist ha "valt". Jag vet inte varför jag skriver det här, kanske tänker jag på Avicii och hur lättvindigt livet kan ta slut. På att tankar kan bli till handling utan att det kanske ens är riktigt meningen. Kanske ville han dö, eller kanske så ville han "bara inte leva". Jag vet inte, vet bara att jag tycker att det är så otroligt sorgligt. Livet är ju så skört och så kort ändå.

Jag hade egentligen tänkt att skriva om löpning men tangenterna tog helt enkelt över. Jag vill nog egentligen bara skriva att jag är lycklig. Inte i form av den där himlastormande euforiska känslan, de korta stunderna av perfektion utan i form av ett lugn och en känsla av att vara tillfreds trots att det inte alls är perfekt. En slags känsla av tacksamhet även i stunder då det känns piss. Scout varma andetag mot min kind, hans små snarkningar som jag skulle kunna känna igen vartsomhelst. Doften av lera (Roger påstår att det är doften av hundbajs...), naturen som åter vaknar till liv. Minnena som finns i dofterna, i ljuden, i varje ögonblick. Minnen, nuet, och framtiden, jag tänker att så länge jag och ni går omkring som vandrande USBn så är det inte så viktigt det här med pärmar.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Regndans

På väg uppför Noulja hittar jag hjärtat igen. Lyckospringer på fortfarande lite stela ben. Så kommer regnet och jag dansar. Återigen ingen l...