Hostfjall

Det tar mig nu fjället, får mig att tappa andan. Att stanna upp i steget för att betrakta skådespelet. Den sista föreställningen innan ridån går ner. Det gör mig så hudlös, naken, att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen. Orden räcker inte till, eller hinner inte med, inte fötterna heller. Men att springa ger lugn. Så fort jag kommer in längtar jag ut, som att den så kallade "riktiga världen" inte räcker. En tomhet som gör ont. En kärlek som svämmar över. Känslor som inte får plats. Idag går vi ut på tur, jag och Scout. Någonstans på fjället, det spelar inte så stor roll vart. Jag vill bara gå och vara ute, slippa prata i största möjliga mån, och vackert det är det ju överallt. Jag får ibland frågan om jag inte känner mig ensam när jag går själv. Nej. Aldrig. För det första är ju Scout med och i naturen är man aldrig ensam. Det är liv överallt. Träden, stenarna det känns som de talar med mig. Genom tyst samförstånd. Renarna som betraktar, djuren man inte ser. Stjärnorna, bergen... Det finns ingen ensamhet i det. Jag litar på fjället. Det är rättvist. Det gör ingenting för att ta hand om mig men heller ingenting för att stjälpa mig, ingenting med baktanke. Enklare en med människor. Samma sak med Scout. Alltid ärlig. Jag är så otroligt trött på spelet och att försöka passa in i en värld som jag när jag tänker efter inte ens vill passa in i. Den där ständigt gnagande känslan av att allting bara är en lögn. Att jag ibland betraktar mig själv utifrån och känner mig som en lögn. På fjället blir jag "riktig". Äkta. Eller galen. Jag vet inte.

Årets edition av Järvloppet

Motivationen att springa har varit riktigt låg de senaste veckorna, egentligen ända sedan SAU. Kanske beror det på att jag bortprioriterat vila, att jag haft en allmän svacka eller att luften helt enkelt gick ur lite eftersom SAU var mitt huvudmål för i år. Att jag sedan inte fick till ett bra lopp där var en liten knäck för självförtroendet och gjorde att jag stressade in i träningen efteråt. Med facit i hand var det kanske inte det smartaste och efter att pressat in några rätt bastanta träningsveckor med noll löpglädje så sa både kropp och knopp att det var dags att dra i handbromsen. Det har blivit ett par lugna veckor där jag sprungit, men inga längre pass och knappt i styrfart. Flera pass har jag helt enkelt avslutat i förmån för att leka med Scout (som hälsar att han gärna skulle ha det såhär hela tiden). Men den här helgen var jag anmäld till Järvloppet "hemma" i Hälsingland. Jag sprang det även förra året och mindes det som en fostrande upplevelse med total avsaknad av platta partier. Då formen känts kass så måste jag erkänna att jag inte var supersugen på 53 km och 2600 höjdmeter men eftersom jag tvingat hem brorsan för att springa halvmaraversionen så var det bara att bita i det sura äpplet och ställa sig på startlinjen. Jag hade tre mål med dagen och det var a) att bara tänka positiva och självpeppande tankar b) att göra ett jämnare lopp än förra året och c) att springa snabbare än förra året om så bara med någon sekund. De första två målen var prio då jag i förväg trodde att jag skulle få det tufft med det tredje. Var ändå helt ok nöjd med förra årets lopp rent tidsmässigt trots att jag tog totalslut redan efter ca 20 km efter en alldeles för hård öppning.

Kl 07.00 när starten gick från Bergshotellet i Järvsö låg dimman tät men jag kunde ana solen och det var en magiskt vacker morgon. Första kilometrarna flöt iväg i ett kontrollerat tempo trots att kroppen direkt sa "nu kör vi tjejen!". Jag njöt av att få hålla tillbaka och la mig strax bakom en klunga på 3-4 killar, med bland annat Stefan Ehrin, som var ett par minuter snabbare än mig på Björnfrossa tidigare i år. Efter 5 km tassade de dock iväg och jag påminde mig själv om att det fortfarande var väldigt långt kvar. Jag tycker om att springa ensam även under lopp och inte bli distraherad av någon annan. Det dröjde dock inte länge innan jag ändå fick sällskap av en av löparna framför mig då både han och jag lyckats hamna på samma villoväg. Någon minut till spillo för mig, ytterligare någon för honom men peanuts i jämförelse med Sätila då jag gick miste om åtminstone en halvtimme pga felspringning.

Starten.

Foto Järvloppet 

Foto Järvloppet

Foto Järvloppet 

Jag och min nya följeslagare gjorde sällskap och förutom några ord här och där sprang vi under behaglig tystnad. Nådde första varvning på 2.10 vilket var 5 minuter snabbare än förra året men eftersom det kändes himla bekvämt så var jag inte särskilt orolig. Andra varvet flöt på ungefär som det första. Något tyngre i uppförslöporna men redan med 28 km kvar så konstaterade jag att jag skulle hålla ihop det här loppet bra, förutsatt att jag inte gjorde något riktigt dumt. Kanske låter det konstigt med mer än halva distansen kvar men sånt där känner man. Vi sprang förbi en annan löpare som började tröttna och jag taggade till lite mer eftersom jag för egen del kände mig som en evighetsmaskin, inte snabb men stark och uthållig vilket är den känslan jag eftersträvar. Efter en snabb titt på klockan så beräknade jag att 6 timmar låg inom räckhåll och satte upp det som mål. Kilometerna tickade iväg och nr vi passerade andra varvning hade halvmaralöparna startat och elvakilometerslöparna gjorde sig redo. 11 kilometer kvar att springa kändes väldigt överkomligt och jag slogs av tacksamhet över att kunna springa en mara utan att bli särskilt trött eller att ha ont någonstans. Kikade på klockan igen och funderade på om inte 5.50 skulle vara genomförbart förutsatt att jag inte sackade för mycket. Sista gången uppför trappstigen (en evighetslång trappa uppför Öjeberget) så var benen rätt stumma men i övrigt så var jag glad och fräsch och fick lite extra pepp av Maggan, Josefin och Maja som var mina grannar när jag växte upp. Och så vips så jag var jag i mål. Tiden blev till sist 5.47.14 vilket gav mig en total andraplats 2,5 min efter Stefan Ehrin, och en putsning av min tid från förra året och tillika damrekordet med nästan 50 min. Helt otippat måste jag säga. Den här löparsäsongen har ju rent resultatmässigt varit rätt ok för mig men jag har hittills inte fått till ett enda lopp jag varit riktigt nöjd med och det var väldigt skönt att äntligen springa "bra".  Kontrollerat och bekvämt större delen av vägen och med känslan av att jag hade kunnat fortsätta länge till, precis den känsla jag vill ha inför Kullamannen. Det enda jag gjort annorlunda denna gång jämförelse med tex SAU eller Björnfrossa är att jag vilat betydligt mer och längre tid. Så jag är beredd att börja tro att det behövs mer vila än jag tidigare velat tro inför de lopp där man verkligen vill prestera på toppen av sin egen kapacitet. Kanske kommer jag inom en snar framtid omvärdera även hur mycket vila som behövs efter ett lopp, det återstår att se.

Foto Järvloppet 

Jag har funderat en del på löpningens vara eller icke vara, om jag egentligen vill springa lopp och vilken typ av lopp jag i så fall vill träna för och börjat snegla mot nästa år. Det kan kanske tyckas larvigt att man som motionär lägger så mycket tid och energi på att springa men om man inte ens vågar sträva efter att bli bättre så kommer det ju aldrig bli så heller. Sen måste man ju inte vilja bli bättre utan det kanske räcker med att bara njuta av alla löpturer. Där måste man nog rannsaka vad som egentligen är viktigt. Och ja, för mig är det viktigt att bli bättre. Inte på bekostnad av kärleken till att springa men jag tror stenhårt på en kombo. Så vad innebär bättre? Visst är det jätteroligt att vara snabbare men att specifik träning inför en platt asfaltsmil (eller mara för den delen) kommer inte att hända då jag ser noll behållning i den typen av träning. Nej, jag gillar långa dagar ute och det är också den typen av löpning som lockar mig - mer små äventyr än grejen att springa. Att bygga uthållighet är ju dock någonting som tar tid och jag ska försöka skynda långsamt. Men någonstans där framme ser jag nog att jag kommer att vilja testa lopp som sträcker sig över flera dagar. Absolut inte nästa år men sen, så småningom.

Nu väntar dock de sista två veckorna av sommarsäsongen och sen ska jag och Scouten ut på fjället nån vecka och bara vara. Vart exakt återstår att se och faktum är att det inte spelar någon större roll. Allt behöver inte vara så planerat hela tiden.