tisdag 14 mars 2017

Ensamma reflektioner

Det ofattbara händer, jag känner mig ensam. Säkerligen är det bara tillfällig sinnesförvirring, men det gör mig ändå en smula ledsen. Jag tycker inte om att vara ledsen så jag försöker låta bli det så gott det går, men ledsenheten har tryckt på ett tag så idag bestämde jag mig ändå för att avsätta en timme åt den.
   Jag la mig i sängen och grät. Det hade fungerat bra om inte Scout oroligt vankat av och an och sedan gömt sig under bordet. Han tycker inte heller om ledsenhet. I skammen av att han låg och var miserabel slutade jag gråta, och körde takstirr istället. Men Scout är inte så lättlurad. En gång när jag gråtit på kvällen vägrade han komma fram under sängen morgonen efter.
   Så jag gav upp innan timmen var slut och tog istället fram datorn och googlade på ensamhet. Fick tips om studiecirklar, frisk luft och motion. Strök studiecirklar eftersom det mig veterligen inte finns några sådana här, och bestämde mig för att ta en promenad. Visserligen är jag ute i princip hela dagarna, och rörelse är det inte heller nån större brist på men kanske skulle jag möta någon som jag kunde applicera ett annat tipsen på - att le.
   Efter bara några hundra meter träffade jag en av killarna som kör transfers. Det var mörkt så han såg nog inte att jag log men jag kunde plussa några minuter till mitt sociala konto. Sen gick jag förbi jobbet för att hälsa på mina kollegor som plockade iordning inför kvällsturerna. Men av någon anledning kändes det patetiskt att vara på jobbet när jag faktiskt inte jobbade så efter en stund gick jag vidare. Scout var med förstås, så jag var ju faktiskt inte ensam.
   När vi passerade väntsalen kom jag på mig själv att längta till Stockholm och T-banan. Sen kom jag på att jag hatar att vara i T-banan och att det var den största anledningen till att jag flyttade från Stockholm. Istället önskade jag att jag bodde på söder igen, kunde gå rakt ut på Götgatan, in på en bar, beställa ett glas vin och titta på folk. Tills jag kom på att jag inte gjorde sådant medan jag bodde där. Och att jag faktiskt oftare känner mig ensam bland en massa människor än när jag är ensam i fysisk mening. Då gav jag upp ensamhetstankarna och gick hem. Det kändes ok. Så tyckte nog även Scout för han fick ett ben som kompensation. Men jag ska fortsätta mitt nya leende liv imorgon. Det är tur att det inte bor så många i Abisko för annars skulle jag nog få träningsvärk i smilbanden.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kullamannen 2018: Äntligen!

Jag och Roger kommer till First Camp Mölle natten till torsdag. Oscar och Thomas ska komma nästa dag och vi hinner med en frukost på Grand H...