Skog och fjäll

Det har blivit kväll och Scout hörs ibland snörvla till. Han ligger under bordet, bredvid den utdragbara bäddsoffan som är min sovplats. Trött och tillsynes tillfreds. Jag är inte särskilt trött efter att ha sovit flera timmar under eftermiddagen. Bara avslappnad. Det är någonting med ljudet, bruset, som att det tar bort det där andra som också brusar. Jag gläds åt att få höra våren, världen som vaknar upp igen. Vintern har en annan klang, betydligt tystare. Vi sprang i skogen idag, jag och Scout. Vi gör i och för sig mest det när vi är i Färila. Ljuden här skiljer sig också från fjällets, liksom lukterna. Jag funderar ibland på vad jag skulle välja om jag bara fick välja ett men har konstaterat att så länge den dagen inte är här så älskar jag båda: skogen är tryggheten och fjället friheten. Och båda är hem. Men skogen har jag på något sätt alltid tagit för given, den har funnits där, ständigt närvarande. Jag har inte reflekterat så mycket över den förrän de senaste åren, när fjället istället blivit min dagliga lekpark. Kanske hade jag heller aldrig tid förut? Att se höra lukta? Vad vet jag. Jag vet bara att allt blivit tydligare.

Ordlös

Forsen dånar. Fingrarna slår mot tangenterna. Jag har alltid skrivit med kraft. Tryckt med kraft även om orden ibland varit svaga. Just nu undrar jag om jag blivit ordlös. Om det satt sig en spärr i min hjärna som gör att de inte kommer ut. "Blunda!" säger jag till mig själv. Och jag blundar. Hjärtat bankar. Jag vill skriva men jag kan inte. Som den där drömmen när du springer utan att komma någonstans, till dess att du ligger på marken och försöker dra dig fram med hjälp av grästuvorna. Ibland tror jag att vissa saker måste tvingas fram. Och orden, nu ska de ut.