lördag 11 mars 2017

Konsten att tigga med finess

Status bilnyckel: Fortfarande borta
Åtgärd: Skjuta upp problemet och hoppas att det löser sig av sig själv

Det är tre veckor kvar av den så kallade norrskenssäsongen och det har gått snabbt. När jag uttrycker mig så får jag åldersnoja - när jag var liten var det bara gamla människor som påstod att tiden går snabbt. Men uttrycket måste ha vandrat nedåt i åldrarna. I alla fall så har det varit en bra säsong. Inga skadade gäster, förhållandevis få borttappade och inte alltför många välta skotrar. Men mycket hinner hända på tre veckor. Scout tycker också att det har varit en bra säsong, trots att vi bytt grillkorven mot kanelbullar. Men när det gäller sådant som är ätbart är han inte så kräsen. Han har definitivt utvecklat sina tiggar-skills i år. Jag måste erkänna att jag är imponerad över hans skådespelartalanger. På pimpelturerna värmer han upp gästerna redan i omklädningsrummet och "tvingar" dem att klia hans mage genom att 1) slänga sig på rygg 2) sprattla med benen och 3) "prata", om ingen uppfattar 1) och 2) fort nog. Väl ute på isen går han runt till var och en. Dricker vatten ur deras pimpelhål, hälsar ordentligt och hänger en stund på deras renfällar. När det är bulldags är han redan hemma. Han tar ett nytt varv. Lägger huvudet på sned, tittar dem djupt in i ögonen och lägger ena tassen i deras knä. Samma procedur hos alla. Själv tycker jag att han borde försöka vara lite mer trogen efter att han gått halva deras bulle men icke, snabbt vidare till nästa. Hans metoder är både utstuderade och beprövade.
   Scout är en utmärkt arbetspartner. Men framför allt är han en otrolig vän. Han gör vardagen betydligt mycket roligare. När han var liten gav han mig dock panik. Jag ville lämna tillbaka honom varje dag de första månaderna, inte för att han var jobbig på något sätt utan för att han alltid var DÄR. Jag tyckte att det var skrämmande med den där lilla tussen som ständigt betraktade mig och jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Det finns en anledning till att Scout är min första "sambo". Nuförtiden stirrar jag tillbaka när Scout ligger och glor på mig. Lite som arga leken, "vem vänder blicken först". Den som påstår att hundar inte gillar ögonkontakt har aldrig träffat Scout.
   Jag föll för Scout redan när jag träffade honom i Sulviken första gången. Han var som lite udda. Gick på sina egna små äventyr och verkade vara ganska mycket uppe i det blå. Ville inte riktigt bli gosad med, hade inte tid. Nuförtiden har han gett upp. Han vet att när det är mysdags är det bara att finna sig. Suckar och låter mig hållas medan jag trycker in näsan i pälsen på honom. Nej, det är inget lätt liv han har. Det svåraste för honom är nog att jag ibland vill ligga i min säng med huvudet på MIN huvudkudde. Han tycker nämligen att det är hans plats och blir väldigt förnärmad om jag försöker flytta på honom. Riktigt sur blir han när jag vickar på tårna och råkar nudda honom. Icke! Men att han klampar omkring på mig utan minsta försiktighet verkar inte vara ett problem. Jag har det minsann svårt ibland jag också.


Bilder från helgen

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Regndans

På väg uppför Noulja hittar jag hjärtat igen. Lyckospringer på fortfarande lite stela ben. Så kommer regnet och jag dansar. Återigen ingen l...