torsdag 9 mars 2017

Bilbekymmer och gamla klassfoton

Letar efter bilnyckeln, för hundrationde gången. Konstaterar liksom lika många gånger tidigare att jag inte hittar den. Jag försöker inbilla mig att jag lagt den på ett säkert ställe som jag sedan glömt var det är, för att ursäkta slarvet med att jag i alla fall tänkt litegrann. Men den ligger precis lika troligt, om inte troligare, någonstans ensam ute på fjället.
   Jag bestämmer mig för att det är lika bra att fixa en ny bilnyckel och ringer Bil-City i Kiruna. Han som svarar säger att de inte gör nycklar till Ford, men när jag kommer på att det är en Golf jag har får jag napp. Killen i luren vill veta årsmodell och registreringsnummer och jag blir lite irriterad över att han hakar upp sig på petitesser. Det är en silverfärgad Ford. Golf... hon hetter Betty och jag kan byta däcken. Enough? Icke. Nästa fråga blir om bilen rullar, men han minns sedan att jag berättat att BÅDA bilnycklarna är borta. Jag struntar i att upplysa honom om att bilen stod precis lika stilla även på den tiden jag hade en bilnyckel att vrida om. När jag slutligen berättar att jag bor i Abisko blir han tyst. Frågar sedan om jag inte skulle kunna leta lite till? Jag fräser att jag knappast skulle ringa om jag inte letat. Sedan frågar jag försiktigt vad en ny nyckel skulle kosta. "Ca 1500" får jag till svar och jag tänker att det i alla fall är billigare än de 2000 jag hade föreställt mig. "Men med omkodning får du nog räkna med minst 4000" fortsätter han. Va???? Seriöst? För en jäkla skitnyckel? Är det nån som vill köpa en bil som inte rullar utan nycklar?! Jag muttrar att jag nog ska ta och leta lite mer trots allt.    Ringer till mamma för att få sympati. Inser direkt att det är en dum idé för av någon anledning verkar hon tycka att jag får skylla mig själv. Ska inte mammor stötta en i svåra stunder? Min mamma har dock fått nog av svåra stunder eftersom hon har känt mig ett helt liv och jag får väl medge att hon har en poäng i att saker har en tendens att försvinna i min närvaro. Men sen är hon från början ganska snål med sympati för så kallade "småsaker". Sånt som hennes barn ser som mindre livskriser. Jag är rädd för att den egenskapen har förts vidare till mig.
   Efter en stund nämner hon att lillsyrran sms:at henne ett skolfoto från när jag gick i gymnasiet. "Du var så fin där!" Jaha? Jag säger ingenting. "Ja, du är ju fortfarande fin förstås...." försöker hon rädda upp det med. Vita lögner ska göras med inlevelse.
   Ja, livet. Inte fan hade jag väntat mig att jag skulle vara en ful 31-årig med en fordgolf som inte startar, leva duschlöst i Sveriges avkrok tillsammans med en hårig slädhund som tror att han är en älghund och ha noll koll på mitt liv. Å andra sidan tycker jag inte att andras liv ser så jäkla mycket bättre ut så förmodligen så är jag precis där jag ska vara.

Understa raden, andra från vänster

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Regndans

På väg uppför Noulja hittar jag hjärtat igen. Lyckospringer på fortfarande lite stela ben. Så kommer regnet och jag dansar. Återigen ingen l...