söndag 3 juni 2018

Konsten att skriva om ingenting

Kaffe. Ljudet av Scouts morgontvätt och träden som böljar i vinden. Ligger under två täcken och njuter, idag är det svalare, nästintill kallt. Livet återvänder. Jag är ingen sommarmänniska. Visst tycker jag om illusionen av sommar, men väl i den blir jag av någon oförklarlig anledning ofta bara ledsen. Det är som att sommaren går för fort för mig, lämnar mig med en känsla av otillräcklighet. Allting lever upp men jag vissnar, börjar blomma igen först när löven gulnar och nätterna kommer med frost. Likadant varje år, ändå blir jag alltid tagen på sängen. Visst älskar jag sommaren, men på avstånd. Den är som en vacker tavla, njutbar men otillgänglig. Förstå mig rätt - jag skulle inte vilka vara utan den. De evighetslånga dagarna, naturen som aldrig sover och människor som alltid verkar vara på väg. Men efteråt måste jag vila i höstens eftertanke för att inte brinna ut. Vi passar bra ihop, jag och Scouten.

I helgen gick två så kallade "viktiga" lopp gått: Stockholm maraton och Sundsvall Trail. Jag har sagt att jag aldrig kommer att springa sthlm igen o jag inte tror att jag tar mig under tre timmar och som det ser ut nu lutar det åt att det inte kommer att bli ytterligare någon start. Sundsvall Trail hade jag dock tänkt springa men insåg för en vecka sedan att det inte skulle bli av. Varken kroppen eller hjärnan är riktigt med på noterna just nu och att springa hade känts som våld mot mig själv. Jag hoppas fortfarande på en start i Björnfrossa nästa helg, ett lopp som jag verkligen sett fram emot, men det skulle vara trevligt att kunna andas genom näsan innan dess och att kroppen skulle röra sig framåt, om än inte villigt så åtminstone inte motvilligt. Som det är nu känns det som att varje pass sliter mer än det ger, oavsett om det bara är en 30 min jogg. Har även haft problem att sova ett tag och det har gjort att hjärnan fuckat ur och börjat leverera spöktankar men det börjar bli bättre nu. Rutiner, jag är nog en tråkig jävel som behöver det. Man skulle kunna tro att en två månader mellansäsong skulle vara rena energiboosten men istället är det precis tvärtom. Kanske är det därför jag mår så bra av turlivet som innebär vakna, koka kaffe, äta gröt, packa ihop, gå, dricka kaffe, gå, äta, gå, hitta tältplats, packa upp, hämta vatten, laga mat. Enda fokus är äta sova och gå och hålla sig varm och hyfsat torr. Enkelhet. Och så tystnaden. Ensamheten. Frihet från allt brus. Bara Scout, men hans brus har jag lärt mig hantera. Även det tig ett tag. Men människors brus? Nej, jag vet inte om jag fixar det.

Jag har förresten varit i Andorra. Det är en "Anna-plats" och jag önskade att Scout varit med mig när jag sprang i bergen. Denna oändlighet och tårarna rann konstant. Jag hittar styrka i ensamheten, hittar tillbaka till mig själv kanske. Tillsammans med andra går jag vilse efter en stund och vet varken ut eller in. Önskar att det inte vore så men antar att det är att önska att jag vore någon annan.

Jisses hörrni, det här blev mycket dravel! Men så är livet ibland. På återseende.








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Älskade fjäll

Springer utmed Alesajaure, över stenar och lera. Fingrarna är kalla och benen är inte längre så pigga. Vänster lår dunkar efter en närkamp m...