Redo

Ett tunt gnistrande täcke som frasar under fötterna när jag går. Färgerna är annorlunda nu, fjället redo för vinter, en stillhet har lagt sig och vi går in i dvalan. Som att allting stannat upp. Det passar mig, mina sinnen skärps och jag blir till någonting annat. Jag säger hejda till stigarna, har redan tackat för den tid som varit och trampat den med vördnad. Lekt över varje sten. Nu väntar en tid av hårda skoterspår och en sol som aldrig når horisonten. Midvinterlopning med luft som river i ansiktet och ögonglober som fryser. Jag och Scout och stjärnorna och ensamheten. Scout. Jag trodde det skulle bli en vinter utan honom. Men han kom tillbaka efter över ett dygn på fjället och hittades sovande på bron. Jag vet att han kommer hem. Om han lever. Han hittar. Så jag började tro att han var död. Avgrunden. Är glad att jag aldrig behövde nå botten för vägen upp... Hur klarar man den? Ett djur, en hund, men min familj och bästa vän. Han är rakt in i hjärtat, dit inte många människor kommer. Nästan ingen, ingen, fast det kanske låter dramatiskt. Men sant. Jag vet att den här tiden bara är till låns och jag vill helst av av slita tag i den och tvinga den att stanna, men istället låter jag den gå med en varsam tacksamhet. Alltings förgänglighet, den gör ont men är livet. Och utan det onda skulle skönheten inte vara lika klar. Tror jag. Men vad vet jag.

Tisdag morgon. Kullamannen om tre dagar. Jag vill springa nu och otåligheten kryper i kroppen. Vill. Springa. Nu. Inte dessa "små" pass som bara fungerar som teasers utan obegränsat. Jag har aldrig sett fram emot en startlinje, mot ett lopp. Förutom nu. All denna väntan och förberedelser, jag vill bara koncentrera dem till enda punkt och få ut dem ur kroppen. Jag vill vara på väg och på upptäcktsfärd. Det är en ny plats för mig att springa på och jag tycker om att springa långt utan tidspress men vad ska jag skriva? Ville jag "bara" testa 16 mil så hade jag gjort det hemma på fjället. Det är en tävling och jag är en tävlingsmänniska. Punkt. Jag erkänner det. Att tävla innebär dock inte att gå för att vinna utan att springa klokt, jag vill göra ett bra första 100-mileslopp och få mersmak. Se var min utgångspunkt ligger och vad jag har att jobba med för att kunna springa dessa distanser och längre. Fysiskt men framför allt mentalt. Jahapp, idag väntar sista "riktiga" passet och lite fart. Behöver det för att inte klättra på väggarna. Imorgon väntar Skåne!!!