Knappa tre veckor kvar till TEC vilken blir min andra 100 miler. Även efter Transgrancanaria har löpningen gått tungt, och jag är inte riktigt där jag önskat att jag vore formmässigt. Men skit i det nu, det är ju som det är, och oavsett vad så ser jag väldigt mycket fram emot att få ställa mig på startlinjen! Många har frågat mig varför i helvete jag ska springa TEC (det är ju platt!) och jag har mååånga gånger frågat mig detsamma. Jag trodde nog att det skulle vara lite mer stig än vad det senare visat sig vara, men faktiskt så är det så att det för mig är någonting "nytt" som lockar mig. Men nix, jag kommer aldrig att springa en renodlad asfaltsultra och det av två anledningar: dels tycker varken jag eller min kropp att det är särskilt roligt med asfalt och dels så vet jag mina begränsningar. Jag är en ytterst medioker väglöperska. Men tillbaka till TEC. Jag har fått viskat att TEC-banan är "1 km trevlig löpning, 8 km tråkig löpning, 2,5 km rolig löpning x 14". Trevlig och rolig löpning kan inte innebära så mycket annat än skog och stig så jag ser fram emot totalt 49 km med den varan! Det är mer än vad jag sprungit på väldigt länge och att det råkar vara ytterligare 112 km tråkig löpning må så vara. Sen gillar jag just att det är en rundbana eftersom 14 varv låter hur enkelt som helst! 14*1 mil. En mil är kort (de sista 1,5 km av varven är så pass liten del att de inte räknas) och 14*kort kan rimligtvis inte bli långt. Det största problemet som jag ser det är varvningarna. Där känns det som det kan vara himla trevligt att stanna ett tag. Mitt tidsschema (hör och häpna...) tillåter inte att jag står och svamlar för mycket så jag ska säga åt Roger att han måste köra iväg mig om jag sölar. Problemet är att Roger har en betydligt större pratkapacitet än jag. Däremot så ser jag en enorm fördel med varvbana och det är att möjligheterna att se delar av omgivningen som inte hör till banan borde vara mimimala. Visserligen så gillar jag random sightseeing men just under lopp så gör det mig en smula stressad att inte veta vart jag är någonstans. Egentligen borde jag ha rutin på det vid det här laget men nej, det väcker fortfarande obehag.
Skämt å sido. Jag börjar bli en smula nervös, så som sig bör. Idag gjorde jag det så kallade genrepet. 3 timmar på löpband i 5.25-fart med en fartökning till 4.15 i 5 min varje kvart. Mitt mål var att det hela tiden skulle kännas väldigt lätt i 5.25-fart och det gjorde det. I övrigt så är det ju bara finliret kvar nu, den grund som inte har lagts nu kommer inte heller göras nu utan det blir till att försöka toppa den form som är och ser vart det landar. Nästa vecka blir ungefär samma upplägg som denna: dubbla pass men inte mer än 20-30 km/dag, 2-3 back-eller fartpass och ett lite längre pass. Jag har ju dragits med en del skavanker på slutet så prio blir att hålla mig borta från konstiga infall och vara lyhörd på kroppen. De nästkommande veckorna får avgöra om mitt A-mål på 16 timmar är realistiskt eller ej för just nu vet jag faktiskt inte riktigt vart jag står. Inför Kullamannen visste jag att jag var i bra form och vågade chansa lite på att jag skulle återhämta mig trots att jag startade hårdare än tänkt, och det gjorde jag också. Den här gången vet jag att jag inte är i lika bra form och kommer därför att satsa på att springa klokt då jag är rätt säker på att för hög fart i början kommer leda rätt in i väggen. Jag tänker lite så att om jag håller ett jämnt och lugnt tempo som i sig inte gör mig trött så kanske jag kommer undan med att inte vara i form eftersom banan är så pass platt att pulsen kanske aldrig behöver gå upp. Fast någonting säger mig att det är att förenkla verkligheten...
Fram till TEC njuter Scouten och jag av det ljuva livet, det vill säga stugliv. Dricka kaffe i långsam takt, lyssna på älven, frysa lite lagom. Så den ultimata uppladdningen för 100 miles! Förmodligen blir det också lite mer frekventa uppdateringar framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar